• Lillasmultron

    Utredningsbesked, behöver hjälp och stöd..

    Hejsan alla,

    Vi fick resultatet från vår fertilitetsutredningen idag och jag bröt fullständigt ihop på kliniken. De hittar inte orsaken till infertiliteten och vill därför att vi försöker själva i ytterligare två år. Känns så hopplöst och vill bara gråta. Hade de hittat någonting hade man åtminstone haft en förklaring till varför det inte gått och förhoppningsvis också någon form av behandling...

    Mina resultat är

    FSH 5,8

    LH 12

    Progesteron 33 respektive 47

    TSH 1,40

    T4 14

    Allt såg "normalt" ut på gynundersökning.

    Något i provresultatet som ni andra tycker ser tokigt ut? Eller finns någon annan som är ungefär i samma sits? Känner mig så bedrövad så behöver input, tips och goda råd...

  • Svar på tråden Utredningsbesked, behöver hjälp och stöd..
  • Mortiscia80

    Men vadå ytterligare två år..? Om ni redan försökt i minst ett år aktivt så borde ni ju kunna få göra ivf? Vänd er till en privat landstingsansluten gynekolog så får ni säkert hjälp!

  • Akira Öken
    Lillasmultron skrev 2020-04-02 20:08:39 följande:

    Hejsan alla,

    Vi fick resultatet från vår fertilitetsutredningen idag och jag bröt fullständigt ihop på kliniken. De hittar inte orsaken till infertiliteten och vill därför att vi försöker själva i ytterligare två år. Känns så hopplöst och vill bara gråta. Hade de hittat någonting hade man åtminstone haft en förklaring till varför det inte gått och förhoppningsvis också någon form av behandling...

    Mina resultat är

    FSH 5,8

    LH 12

    Progesteron 33 respektive 47

    TSH 1,40

    T4 14

    Allt såg "normalt" ut på gynundersökning.

    Något i provresultatet som ni andra tycker ser tokigt ut? Eller finns någon annan som är ungefär i samma sits? Känner mig så bedrövad så behöver input, tips och goda råd...


    Det låter jättemärkligt! Det är inget ovanligt att det inte går att hitta någon anledning och att man då får hjälp med exempelvis IVF.
  • Lillasmultron

    I vårt landsting behöver man tyvärr försöka själva i tre år, om man är under 30 år och man inte finner någon orsak, innan man får remiss till ivf. Eftersom vi redan försökt ett år innan utredningen startade återstår alltså två år.

  • Lillasmultron

    I vårt landsting behöver man tyvärr försöka själva i tre år, om man är under 30 år och man inte finner någon orsak, innan man får remiss till ivf. Eftersom vi redan försökt ett år innan utredningen startade återstår alltså två år.

  • Akira Öken
    Lillasmultron skrev 2020-04-03 00:40:52 följande:

    I vårt landsting behöver man tyvärr försöka själva i tre år, om man är under 30 år och man inte finner någon orsak, innan man får remiss till ivf. Eftersom vi redan försökt ett år innan utredningen startade återstår alltså två år.


    Så konstigt att landstingen/regionerna inte har någon samsyn eller gemensamma riktlinjer gällande detta!

    Kan detta vara en idé för er? (Texten är kopierad från www.karolinska.se/for-patienter/alla-mottagningar-och-avdelningar-a-o/tema-barn-och-kvinnosjukvard/gynekologi-och-reproduktionsmedicin/ofrivillig-barnloshet/reproduktionsmedicin-mottagning-huddinge/vantelista-och-kotid/)

    Utomlänspatienter

    Är du folkbokförd utanför Region Stockholm kan du komma till oss på två olika sätt.

    Det är vanligt att andra regioner remitterar patienter som har behov av högspecialiserad vård till oss på Karolinska Universitetssjukhuset. De utgår då ifrån den egna regionens regler gällande kvinnans åldersgräns för behandling, antal behandlingar samt om syskonbehandling kan ges.

    Patientlagen ger dig rätten att söka öppenvård var du vill i Sverige. Söker du dig till oss utifrån patientlagen är det Region Stockholms regler som gäller. För att komma till oss behövs ett medicinskt underlag/remiss med fullständig utredning, gjord av en gynekolog.
  • Aryzza

    När vi gjorde vår utredning fick vi samma svar, oförklarligt dvs ingen anledning till barnlösheten. Vi hade fått vänta lite på utredningen så vi hade ett drygt halvår kvar att försöka innan vi nådde två år som är den magiska gränsen i vårt landsting om man är oförklarligt barnlös. Jag blev också helt knäckt. Kan inte föreställa mig hur ledsen jag hade blivit om jag hade behövt försöka hela två år till!

    Du har fått tips om att se om du kan söka dig till annat landsting. Jag vill ge dig rådet att gå och träffa en terapeut eller psykolog. Det var det enda jag kunde komma på att göra och det hjälpte mig jättemycket. Jag hittade en terapeut genom min vanliga vårdcentral. Det är en kris att vara ofrivilligt barnlös och man kan behöva hjälp!

    När vi väl fick skicka in remiss till ivf så hade vi den evinnerliga turen att jag blev gravid på första försöket och om några veckor hoppas vi på att få välkomna vår efterlängtade bebis. All väntan och försökande har vart vidrigt men jag lovar dig att när det blir din tur att få vara gravid kommer allt vara värt det.

  • Mima93
    Lillasmultron skrev 2020-04-03 00:40:22 följande:

    I vårt landsting behöver man tyvärr försöka själva i tre år, om man är under 30 år och man inte finner någon orsak, innan man får remiss till ivf. Eftersom vi redan försökt ett år innan utredningen startade återstår alltså två år.


    Jisses! Vilket landsting tillhör ni?

    Vi fick nyligen samma besked men behöver bara försöka själva fram till i höst, då får vi i första hand insemination. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att behöva försöka i hela två år till!
  • Ranunkel87

    All uppmuntran och kärlek till er i en så jobbig tid! Det gör obeskrivligt ont och ovissheten tär på en otroligt mycket. Jag vill också verkligen, som någon innan här, uppmuntra till att söka samtalsstöd. Även som par. Att längta efter ett barn som inte blir till går så djupt in i det innersta och det mest grundläggande i att vara människa,
    att det kan vara svårt att hitta en väg fram och ett sätt att förhålla sig till den sorgen och besvikelsen på egen hand. Jag tror att det är viktigt att ventilera de tankar och känslor man har kring det för att hålla trycket nere.


    Jag och min man har försökt i 5 år, varav de första 3,5 åren mer intensivt med medicinsk hjälp. Utredningen visade att allt såg bra ut och det tog därför ett tag innan sjukvården tog oss på allvar och faktiskt remitterade oss till IVF-kliniken. Väl där hade läkarna fortsatt goda förhoppningar men efter några försök meddelade de att det inte var lönt att fortsätta. Man hittade egentligen inget fel, man kunde bara konstatera att det inte fungerade som det ska. Även om de hade hittat "felet" hade de ändå inte kunnat åtgärda det med den kunskap som finns i dag. Vi kände oss inte färdiga utan åkte till en annan (privat) klinik i en annan stad för att få en "second opinion" och för att betala för fler försök. Läkaren sa vänligt men bestämt att vi kan spara våra pengar och att vi har lika liten chans att lyckas med IVF som på egen hand. Den dagen bröt jag ihop helt på vägen ut genom sjukhuset, min kropp skrek ut av smärta på ett sätt som jag omöjligt hade kunnat stoppa. Allt hopp jag hade kvar släcktes vid det besöket och det är en fruktansvärd känsla. Å andra sidan kan jag nu 1,5 år senare se att det på ett sätt var den första dagen som (den långa) resan till att kunna bearbeta sorgen (och inte bara vara i den) kunde börja. Och i dag kan jag verkligen se att jag har kommit väldigt långt ifrån den mörka tiden, även om jag fortfarande blir bottenlöst förtvivlad och ledsen ibland. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva, men det gjorde jag! Det finns ett liv bortom sorgen även om det inte känns så när man är i den.


    MEN det positiva är att för de allra, allra flesta så går det bra! De såg tydligen ett par som oss per år av alla tusentals patienter. De allra flesta kan faktiskt få hjälp genom sjukvården :) Jag vet att det kanske inte tröstar men håll ut, ni har många steg kvar som kan hjälpa er på er väg att bli en familj. Har ni pengar och kan få snabbare hjälp på en privat klinik kanske det kan vara värt att testa en gång så att ni får känna att ni gör något under de två åren ni måste vänta?


    Det jag och min man tidigt bestämde oss för oavsett vad så började allt med oss. Om vi skulle kunna bli en familj på ett eller annat sätt så gällde det att vi håller ihop, utan oss två tillsammans så blir det inga barn och vi bestämde oss därför för att vi ville kämpa tillsammans, sida vid sida och mötas i vår sorg istället för att vända oss mot varandra. Det har varit jobbigt, slitigt och vi fick och får fortfarande påminna oss om det varje dag. Vi vill inte att sorgen ska föda ännu mer sorg genom att den får äta upp det fina som vi har tillsammans. Så trots att jag knappt kunde uttala orden utan att gå sönder inuti så höll vi fast vid att vi kom först, att vår relation var viktigast och vi skulle fortsätta att älska varandra och leva tillsammans även om vi skulle förbli barnlösa (även om jag i mina mörkaste stunder inte alltid har känt så). I dag längtar vi fortfarande efter barn och vet inte hur det kommer att sluta, men jag har min man kvar och det är faktiskt det viktigaste! 


    Ursäkta romanen, jag tänkte bara skriva något kort! Förvånad

  • MrsXy
    Ranunkel87 skrev 2020-04-27 21:34:27 följande:

    All uppmuntran och kärlek till er i en så jobbig tid! Det gör obeskrivligt ont och ovissheten tär på en otroligt mycket. Jag vill också verkligen, som någon innan här, uppmuntra till att söka samtalsstöd. Även som par. Att längta efter ett barn som inte blir till går så djupt in i det innersta och det mest grundläggande i att vara människa,
    att det kan vara svårt att hitta en väg fram och ett sätt att förhålla sig till den sorgen och besvikelsen på egen hand. Jag tror att det är viktigt att ventilera de tankar och känslor man har kring det för att hålla trycket nere.


    Jag och min man har försökt i 5 år, varav de första 3,5 åren mer intensivt med medicinsk hjälp. Utredningen visade att allt såg bra ut och det tog därför ett tag innan sjukvården tog oss på allvar och faktiskt remitterade oss till IVF-kliniken. Väl där hade läkarna fortsatt goda förhoppningar men efter några försök meddelade de att det inte var lönt att fortsätta. Man hittade egentligen inget fel, man kunde bara konstatera att det inte fungerade som det ska. Även om de hade hittat "felet" hade de ändå inte kunnat åtgärda det med den kunskap som finns i dag. Vi kände oss inte färdiga utan åkte till en annan (privat) klinik i en annan stad för att få en "second opinion" och för att betala för fler försök. Läkaren sa vänligt men bestämt att vi kan spara våra pengar och att vi har lika liten chans att lyckas med IVF som på egen hand. Den dagen bröt jag ihop helt på vägen ut genom sjukhuset, min kropp skrek ut av smärta på ett sätt som jag omöjligt hade kunnat stoppa. Allt hopp jag hade kvar släcktes vid det besöket och det är en fruktansvärd känsla. Å andra sidan kan jag nu 1,5 år senare se att det på ett sätt var den första dagen som (den långa) resan till att kunna bearbeta sorgen (och inte bara vara i den) kunde börja. Och i dag kan jag verkligen se att jag har kommit väldigt långt ifrån den mörka tiden, även om jag fortfarande blir bottenlöst förtvivlad och ledsen ibland. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva, men det gjorde jag! Det finns ett liv bortom sorgen även om det inte känns så när man är i den.


    MEN det positiva är att för de allra, allra flesta så går det bra! De såg tydligen ett par som oss per år av alla tusentals patienter. De allra flesta kan faktiskt få hjälp genom sjukvården :) Jag vet att det kanske inte tröstar men håll ut, ni har många steg kvar som kan hjälpa er på er väg att bli en familj. Har ni pengar och kan få snabbare hjälp på en privat klinik kanske det kan vara värt att testa en gång så att ni får känna att ni gör något under de två åren ni måste vänta?


    Det jag och min man tidigt bestämde oss för oavsett vad så började allt med oss. Om vi skulle kunna bli en familj på ett eller annat sätt så gällde det att vi håller ihop, utan oss två tillsammans så blir det inga barn och vi bestämde oss därför för att vi ville kämpa tillsammans, sida vid sida och mötas i vår sorg istället för att vända oss mot varandra. Det har varit jobbigt, slitigt och vi fick och får fortfarande påminna oss om det varje dag. Vi vill inte att sorgen ska föda ännu mer sorg genom att den får äta upp det fina som vi har tillsammans. Så trots att jag knappt kunde uttala orden utan att gå sönder inuti så höll vi fast vid att vi kom först, att vår relation var viktigast och vi skulle fortsätta att älska varandra och leva tillsammans även om vi skulle förbli barnlösa (även om jag i mina mörkaste stunder inte alltid har känt så). I dag längtar vi fortfarande efter barn och vet inte hur det kommer att sluta, men jag har min man kvar och det är faktiskt det viktigaste! 


    Ursäkta romanen, jag tänkte bara skriva något kort! Förvånad


    Hej !
    Nu är ju detta flera år sedan men hur gick det för dig sedan?? Vilken hemsk story men på något sätt tilltalade den mig och jag blir nyfiken hur det gick för dig ! 
Svar på tråden Utredningsbesked, behöver hjälp och stöd..