• enfantparanoid

    Autism, lycklig?

    Hej.

    Har en son på 4 år som blivit diagnosticerad med autism. Han pratar inte än och är antagligen inte högfungerande.

    Allt är svart. Ser ingen framtid, varken för mig eller honom. Allt jag ser är hur mitt liv hädanefter är att vara hans vårdare och hur jag kommer behöva lägga allt jag är och har på att slåss för honom. Så rädd att förlora alla vänner, mig själv och framförallt min man i detta.

    Snälla hjälp se ljuset, skäms över att jag är så rädd

  • Svar på tråden Autism, lycklig?
  • Anonym (Speciallärare)

    Hej!

    Jag arbetar i grundsärskolan med elever som alla har diagnos autism. Det är de finaste och gladaste människor som jag känner. Jag skulle inte vilja byta mot allt i världen. Jag möter också föräldrar med sorg över att just de har fått ett barn med autism.

    Att få ett barn med funktionsnedsättning är en sorg, och det måste det få vara. Du har rätt att sörja det ?friska? barnet som du någonstans har förlorat. Det innebär inte att du inte älskar ditt barn med autism lika mycket som ett barn utan autism.

    Så tillåt dig själv att sörja och att vara arg och förtvivlad. Du kan även behöva träffa en kurator eller psykolog. När du har tagit dig igenom det värsta kommer allt inte att se så nattsvart ut längre.

    Lycka till! Jag är säker på att du har världens finaste barn.

  • Nimzay

    Hej jag har autism och jag är inte lycklig med livet, MEN jag känner ändå ett visst litet men samtidigt stark hopp om att bli det i slutändan...sååå, förhoppningen om lycka kan alltid finnas där oavsett autism.

    Sen kan ju vissa med autism (inte alla, men vissa) utveckla intressen som blir väldigt givande för dem att ägna sig åt, och det kan säkert hjälpa till att bidra till lycka i vissa fall tänker jag, alltså genom höja välmåendet i tillvaron typ och kanske rentav ge livet en mening för dessa personer. Nu vet jag inte om detta stämmer, för det kanske bara är en slags fördom: men vissa med autism kanske nästan (iaf delvis) får möjlighet att känna sig mer tillfreds med livet än de flesta andra just pågrundav sina älskade intressen och hobbys som förgyller deras tillvaro. Så den förhoppningen skulle du ju kanske kunna för sig ägna dig åt lite i tanken just nu, alltså att det förhoppningsvis kommer bli så för din son ;)

    Men var samtidigt beredd, och försök samla så mycket kraft du bara kan, för att så gott du bara kan hjälpa och stötta din sån genom livet, för förmodligen kommer han att möta en hel del svårigheter och problem, MEN förhoppningsvis även en hel del positiva grejer som han kommer att uppleva extra unikt och speciellt eftersom att han är just extra unik och speciell. Har skrivit lite som så här för att jag inte vill sticka under stol med att autism är/kan vara väldigt negativt, MEN vill ju även säga att det KAN finnas även vissa positiva grejer med det.

    Sen kan det dessutom vara väääldigt olika hur mycket ens liv påverkas av autism, så kan ju om ni har tur bli som så att din pojke påverkas relativt lite negativt i sitt liv av sin funktionsnedsättning. 

    Och för övrigt försök så gott du kan att leva i stunden, och att inte grubbla för mycket över framtiden, vet att det är lättare sagt än gjort, men försök så bra du kan;)

    Kram Hjärta

  • Maddi

    Jag har också barn med autism, jag rekommenderar att gå med i grupp på facebook, finns en del olika t ex fantastiska föräldrar och stödgrupp för föräldrar med barn som har autism och adhd

  • Miva

    Min son har också autism, på vissa områden fungerar han bättre, på andra områden fungerar han sämre. Vi fokuserar på det som fungerar bättre/bra och glädjas åt framstegen han gör.

    När han fick sin diagnos, han var 5 år, blev allt nattsvart, även fast jag misstänkt det i flera år så blev det mer verkligt när det kom på papper. Jag såg inte heller någon lycklig framtid för honom. Men när han fick diagnosen fick vi helt annan hjälp och verktyg att kommunicera och strukturera vardagen. Det öppnade sig en helt ny värld och han började utvecklas på ett helt annat sett. Idag är han 12 år och har ett lycklig liv. Han är nöjd och glad nästan hela tiden men inte på samma sätt som ett barn utan diagnos. Jag har 5 barn och det är bara han som har diagnos (yngsta barnet). Han är en fantastisk kille och ofta får jag höra att han är alltid så glad, att han lyser upp rummet osv. Jag älskar alla våran barn men till honom har jag en speciell band. Han är unik och fantastik men har särskilda behov. Han har utvecklat sitt eget språk och vi förstår vad han vill och menar.

    Även fast det känns tungt just nu så finns det definitivt en ljus framtid för ditt barn, dig och din familj. Ta emot och sök den hjälp du och ni kan få av kommun och landsting. Prata med din man, bli ett team ihop. Var rädda om varandra och försök ordna så du och din man kan göra något ihop utan barn ibland ex. Gå ut och äta, se på bio osv. Det finns en framtid och ni kan jobba ihop och få den positiv och ljus!

  • SweeneyTodd

    Jag har diagnosen Aspergers syndrom. Och jag är jätteolycklig, tillochmed självmordsbenägen, med två självmordsmetoder med hög dödlighet bakom mig. Jag är bilingual, dvs har två modersmål. En läkare har sagt till mig att jag har grav autism, något jag mår jättedåligt över. 

    Varför mår jag såhär? Det finns många anledningar. Jag har inget körkort, jag kunde ha vänner men missade chanser där andra vara snälla mot mig, en person hatar mig trots att jag inte har gjort något mot henne, jag blev mobbad på gymnasiet, jag har haft LPT i tre år(efter ett av mina självmordsförsök), lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, kan ej jobba eller plugga tydligen då jag har hoppat av tre utbildningar då jag har tänkt: ''det är för sent'', pga av att det har gått så lång tid mellan gymnasiet och högre utbildning, samt dålig barndom med vissa snälla kompisar, men vissa elaka, och jag utsattes för sexuella övergrepp när jag var barn. 

    Det finns mer att berätta om, men jag väljer att inte göra det. PM:a mig om du vill veta mer. 

    Varför väljer jag att berätta det här? Jo, för bara för att man är mer högfungerade på spektrumet så betyder det inte att man är lycklig eller lyckad. Jag är misslyckad som vuxen. 

  • asya86

    Hej! Du postade för ett tag sen, men hoppas du ser det här ändå. Min son fick diagnosen atypisk autism när han var 4år gammal och sedan ADHD några år senare. Han pratade inte vid 4 års åldern och generella utvecklingstestet gick väldigt svagt när han började utredas.
    Idag är han 11, med högre än genomsnittet i IQ, talar 2 språk flytande, går i en vanlig skola, och är allmänt en glad och snäll kille.
    Det är klart att vi får jobba för att livet ska fungera, men det funkar för det mesta rätt bra och jag ser en ljus framtid framför honom. 
    Ge inte upp, det finns alltid hopp!

  • Anonym (E)

    Oj vad jag känner igen mig i detta, vi misstänker att våran äldsta har autism. Hon blir 4 i höst och vi har inte startat utredning ännu, i vår kommun är köerna långa. Det stressar mig något.

    Nu på sista tiden känns det riktigt jobbigt, allt känns svart och jag tänker bara negativt. Oroar mig för framtiden och så. Hon pratar inte heller, svarar inte på tilltal eller så. Samspelet finns inte, dock har vi fått lite verktyg från BUP som har hjälpt lite.

    Har inte så mycket input för dig ts, men du är iallafall inte ensam. Ibland när jag ser andra familjer ute (speciellt nu på sommaren) kan det knyta sig i magen och man känner sig ensammast i världen. Min sambo är dock stöttande, vet ej om jag klarat detta utan honom.

  • Anonym (Malin)

    Hej, det är så smärtsamt att läsa att vi är flera som brottas med svårigheter, även om det känns skönt att vi faktiskt inte är helt ensamma (som det många gånger känns).

    Jag har en dotter på 7 år som har ADHD och tydliga autistiska drag (antagligen autism) sa de på utredningen. En ny utredning ska komma.

    Hon har så otroligt svårt med sociala sammanhang och kompis relationer, hamnar väldigt ofta i konflikter och säger dumma saker till kompisar och i familjen. Hon hänger inte med i kompisarnas lek, förstår inte riktigt eller orkar inte koncentrera sig lika länge som dem. Hon känner sig ofta för att inte säga nästan alltid utanför/ att ingen vill vara med henne/ att kompisar går ifrån henne osv. Men hon hinner inte med i leken och tröttnar kompisarna på henne. Hon blir ofta ledsen och känner sig dålig. Jättejobbig situation för oss alla, så absolut att det känns mörkt! Känns som jag har provat allt men ingenting som fungerar eller gör det bättre.

  • Sofie92

    Jag har en dotter som blir 7 i oktober med Autism och ADHD.
    Hon har egen resurs i skolan som hjälper henne i jobbiga situationer samt på lektionerna för att kunna hålla fokus. Jag använder mycket bildstöd för henne. I skolan har hon rätt resurser för att klara sig men det gäller att man som förälder är påläst om vad man har rätt till i skolan. Jag har stridit men skolan har varit förstående och ordnat allt som jag ställt krav på.
    Jag har bra kommunikation med hennes lärare så jag får alltid reda på allt 1 vecka i förväg vad som kommer att hända och jag gör bildstöd för det som dotter kan kolla på när hon vill. Samt att vi sätter oss och går igenom det ordentligt flera gånger. 

Svar på tråden Autism, lycklig?