Hej du, det är precis som om det skulle kunna vart jag som skrev denna tråden för ett par år sedan:)
Jag började övningsköra bil när jag var 18 år med min pappa, men la sedan av efter ett par gånger, tyckte det var så sjukt obehagligt att köra bil och trodde aldrig jag skulle lära mig.
Sen tog min kille (nu min make) körkort när han var 23 år och det var en sådan befrielse när vi köpte första bilen och kunde ta oss överallt, men jag hade ju inget så det blev mycket körande för maken. När han hade haft det i 5 år så började jag övningsköra med honom.... och jag hatade varje tillfälle i nästan 1,5 år!
Det tog lång tid för mig att bara bli vän med bilen, att få växlingen att sätta sig i ryggraden. Det tog nästan 1,5 år. Sen är jag osäker på andra trafikanter och när det är stadstrafik, även än idag.
Jag övningskörde i 2 år, flera gånger i veckan innan jag körde upp, klarade teori och uppkörning på första försöket strax efter att jag fyllde 30. Jag körde bara 5 gånger på körskolan, för mig handlade det så mycket om mängdkörningen, att bli trygg, att få växlingen i ryggraden. Det hade inte vart ekonomiskt försvarbart om jag gjort det på körskolan.
Nu har jag haft körkortet i 2 år, jag skulle inte säg att jag älskar att köra bil och jag hatar att köra i Göteborg och större städer. Det undviker jag, men kan om det är "på liv och död". Men att kunna åka till affären och handla, åka hem till mina föräldrar ute på landet med barnbarnen, det har vart såååå skönt med bil.
Så ge det tid, vissa behöver det, jag tex. Men jobba mycket med mängdträningen om du kan, har du någon att övningsköra med? bara en sån enkel sak att man tar bilen till affären och hem, tar inte så lång tid men ger ändå lite träning och bygger upp självförtroendet. Träna på att få in växlingen i ryggraden! Det tog tid för mig. och även att hitta dragläget var en nyckel för mig