Som rubriken lyder. Läraren hade tvingat mitt barn att lämna in sin i mobillådan idag även fast hon inte rör den på lektionstid. Min dotter är väldigt skötsam och gör alltid det hon ska. Hon har autism och grav ångestproblematik, klockan är till för att hon ska ha tryggheten i att veta att hon alltid kan nå oss om hon behöver någon som kan lugna ner henne.
Har inte hört något från skolan.
1. Npf är lika vanligt som det alltid varit, förr kallades bara många av dessa för annat, som tex blyg, enstöring, udda, bråkig etc.
2. En fidgetspinner kan omöjligt jämföras med en smartwatch som inte ens rörs under lektionstid.
3. Npf är inte ett handikapp, det är en funktionsnedsättning, eller funktionsvariation som vissa hellre kallar det.
4. Ja de får lära sig reglerna, men i de fall dessa regler orsakar lidande för en individ så är det de andra som borde få lära sig hänsyn och att förstå att alla inte fungerar likadant. Precis som att ett barn med tex dyslexi får hjälpmedel för att kunna ta till sig undervisningen så behöver de med andra svårigheter visas samma förståelse.
Nej klockan tar inte bort vetskapen om att människor åldras, men det uttalandet skvallrade väldigt mycket om din insikt i hur djup ångestproblematik fungerar. Du ska ärligt talat vara glad över att du aldrig varit i en sits där du tvingats lära dig.
Ursäkta mig men jag har både autism och ADHD diagnos själv, men världen kommer inte anpassa sig runt mig för det.
Autism är vanligt idag. Det går två barn i mitt ena barns klass. Den ena var besatt av sin fidgetspinner för några år sedan och jag kan garantera dig att det störde. Om det finns två barn med handikapp, ska du bara tillgodose den enas behov? Autistiska barn i vanlig klass måste lära sig att regler är till för alla. Framförallt nu när fem per klass har NPF diagnoser.
Nej, mitt liv är en dans på rosor. Det är därför jag har fått diagnoserna och även OCD och GAD.
Du ska inte uppmuntra ditt barn att tro att klockan är en trygghet. Om hon inte rör den kan den lika gärna ligga längs fram i klassrummet. Du vet ju inte vad andra barn behöver för anpassningar. Det blir ohållbart att tillgodose allas behov.
Det är klart det är ett handikapp, vi har bara ett mindre stigmatiserende ord för det idag. Funktionsvariation som uttryck hoppas jag "dör ut" annat än som förklaring för barn. Vi som har dessa funktionsnedsättningar omfattas av en hel del rättighetslagstiftning tack vare att en spade kallas en spade. I övrigt tycker jag att din dotter borde få ha klockan som en anpassning, det hade hon fått hos oss, ett högstadium. Det finns vh som kastar sig i bilen vid minsta lilla, i sådana fall hade klockan varit en upprätthållare av en sådan dynamik. Har den istället en lugnande effekt, fine. Jag ser inga problem med klockan ur ett handikappvetenskapligt (där har du ett exempel på handikapp som vedertaget begrepp) perspektiv, inte ur ett klassrumsperspektiv "för de andra" heller.
Som jag och jag överlevde till högstadiet utan hjälpmedel ( +utan diagnos då, fanns ej kunskap)
Min stora dröm är att jag hade kunnat få bättre hjälp för då hade jag antagligen haft ett bättre liv idag. Världen anpassar sig inte så mycket nej även om det är mer idag när folk börjar förstå NPF:s. Som barn /tonåring är det mycket som man inte förstår och har man funktionsnedsättningar kan livet bli outhärdligt när man inte orkar och allt är så mycket krav... Många drar på sig självskadebeteenden som väldigt unga. Jag har vänner som har ett helvete fortfarande i vuxen ålder som verkligen hade behövt hjälp och anpassningar. Men du vet antagligen sånt här. Min poäng är att även sk små anpassningar kan vara ett lufthål. Att vara helt låst och inte kunna kommunicera med omvärlden är jäkligt jobbigt. Skulle jag kunna ringa någon vid dessa tillfällen som kunnat lugna ner mig hade det varit sååå skönt . Då har jag antagligen inte ens lika allvarlig ångest som TS barn har.
Nej, mitt liv är en dans på rosor. Det är därför jag har fått diagnoserna och även OCD och GAD.
Du ska inte uppmuntra ditt barn att tro att klockan är en trygghet. Om hon inte rör den kan den lika gärna ligga längs fram i klassrummet. Du vet ju inte vad andra barn behöver för anpassningar. Det blir ohållbart att tillgodose allas behov.
Det räknas inte som ett handikapp idag, men vad du tycker om det är din sak.
Jag har också autism (aspergers) och adhd och skolan innebar extremt mycket ångest för mig. Jag fick mina diagnoser först i vuxen ålder (i samband med dotterns utredning) och jag hade inget stöd alls och förstod aldrig varför jag inte passade in.
Jag är inte en sån som kastar mig iväg till skolan för minsta lilla. Inte ens med mitt andra barn som har en allvarlig sjukdom är jag så hönsig.
Ångestsamtalen handlar inte om att trösta, det handlar om att hjälpa henne sätta saker i perspektiv. Jag daltar inte, det gör inget bättre, däremot har jag en väldigt stark intuitiv känsla för vad hon behöver höra när hon hamnar i ångestspiralen.
Jag överlevde även högstadiet iförsej men med knappast några betyg. Den orken fanns inte.