Vem bestämmer, barnet eller föräldern?

Jasså, känner du mitt barn? Vart har du träffat henne?

Och då väljer ni att göra en stor sak av det...

Ja, fingertoppskänsla saknar ni föräldrar definitivt.

Jag lovar dig, de där frivilliga uppgifterna spelar absolut ingen roll varken idag eller om 10 år. 

Det gör vi inte, det är vi som känner henne. Hon var väldigt nöjd och glad med sig själv att hon gav det några minuter till.

Som sagt, om 10 år spelar det ingen roll...

Frågar du om det gör skillnad att man fått lära sig att alltid göra mer än minimum? För isf ja, det kommer spela stor roll om tio år.

Fast er dotter gör inte alltid ett minimum, tvärtom, du skryter i hela tråden om hur duktig och ambitiös hon är. För ett medelmåttigt barn kan det vara skillnad ja, att anstränga sig lite till. 

Om det bara händer en gång så spelar det väl ingen större roll.

Annars tror jag mer på morot än piska. Hur kan ni motivera henne att göra de extra frågorna? Något kul som hon önskar kanske hon kan få om hon gör extrafrågorna hela terminen? 

Bråk leder inte någonvart. 

Haha alltså du måste vara ett troll.

DU kan inte veta hur ditt 12 åriga barn kommer bete sig om några år. Spelar ingen jäkla roll att du känner henne. Kliv ner från dina högre hästar och fatta att din dotter är sin egen. Hon kan välja att skita i att ens gå på gymnasiet och du kan inte göra ett skit åt det. Vänta bara tills killar blir roligare än mammas sjuka krav. Märks att du inte har någon erfarenhet utav tonåringar. Det kan gå från väldig duktig till en riktig skitunge som gör precis tvärtom vad ens föräldrar säger på nolltid.

Om ni verkligen vill lära barnen dessa (absolut viktiga) lärdomar har ni fel tillvägagångssätt. Läs gärna på lite om inre resp yttre motivation.

Om ni inte har lyckats överföra värderingen att skolresultaten är superduperviktiga tidigare under barnets uppväxt gör ni det inte nu i en handvändning, och särskilt inte med denna typ av argumentation.

Att hålla på att skamma barnet (kalla eller antyda att hen är lat) och ha attityden att ?så är det med det? i en fråga där det naturligt kan finnas olika åsikter kommer bara skapa en aversion, mot skolarbetet och mot er föräldrar.

Om jag var ni skulle jag försöka nå en kompromiss i den här frågan, visa att ni verkligen lyssnar på barnet (kanske t.o.m. backa helt) och istället tänka på hur ni skapar förändringar i värderingar och beteende på sikt.

Om jag hade kört med er metod, då hade nog sonen inte kommit dit han är idag. Ja, jag har suttit timmar och kämpat, sonen hade urdåliga lärare på en skola och när vi flyttade så låg han efter rejält i samtliga kärnämnen. 
Att han var smart, det visste vi, det var bara det att vi skulle få honom att hitta motivationen, samtidigt som han skulle komma i kapp.
Visst var det gråt, ilska och en del konflikter under resans gång. Men väldigt mycket fingertoppskänsla. 
Nu är han inne på fjärde året på civilingenjörsprogrammet och presterar bra, och låg långt ifrån din dotter när han var i den åldern och hade inte alls den motivationen som din dotter har. 

Tagga ner lite, det viktigaste är att er dotter behåller glädjen att lära sig saker, viljan att lära sig saker, låt henne vara lat ibland, hon har utrymmet för att kunna vara det. Det kan tom vara nyttigt att ni bromsar henne ibland, på rätt sätt, för att inte har så höga krav på sig.

Det kommer gå bra för henne, trots en lat dag när det gäller studier då och då, hon är bara 12 år och behöver nog mer lära släppa att prestera max alla dagar.