Hej! Jag har försökt hålla ut och vänta på att denna tråd ska skapas men nu fick jag ta saken i egna händer då jag inte kan tänka på annat än den eviga väntan på BIM. Jag har lång cykel (33 dagar) så jag går direkt från januaritråden och hit..
Vi fyller tråden med hopp och stöd så hoppas jag att vi alla får uppleva ett mirakel snart 
Kopiera gärna listan och lägg till ditt namn och förväntad BIM.
LISTA:
litalu, 1/3, 25 år (2:a försöket)
Otroligt trist. Tog ett gravtest nu också för att bekräfta och det var förstås negativt, som alltid.
Ah okey, samma sits för oss båda då. Var också och kollade mig och allt såg bra ut. Min sambo tror dock inte att det är något fel på honom, han tycker mest att man ska försöka 1 år innan man ska fundera på det. Men det är så lätt för honom att säga, som knappt berörs när det blir negativa besked, mer än att jag blir ledsen. Han stressar inte upp sig över det. Jag däremot blir helt förkrossad. Berättade precis om negativt test, och det enda han gjorde var att krama om mig och sen gå och jobba igen och var precis som vanligt. Blir bara fruktansvärt provocerad av detta.
Ja precis, det är just därför jag vill göra det. För jag känner att jag stressar upp mig något enormt över detta. Och jag vill bara få slut på lidandet. Och på nåt sätt så är det ju bara han som kan hjälpa mig med det genom att ta det där testet, men när han inte vill göra det så känns det indirekt som han inte vill hjälpa mig med att få slut på den här skiten. Men det är samtidigt fel av mig att tänka så, jag måste ju respektera hans känslor/åsikter också. Vet bara inte hur jag ska fortsätta orka med detta.
Otroligt trist. Tog ett gravtest nu också för att bekräfta och det var förstås negativt, som alltid.
Ah okey, samma sits för oss båda då. Var också och kollade mig och allt såg bra ut. Min sambo tror dock inte att det är något fel på honom, han tycker mest att man ska försöka 1 år innan man ska fundera på det. Men det är så lätt för honom att säga, som knappt berörs när det blir negativa besked, mer än att jag blir ledsen. Han stressar inte upp sig över det. Jag däremot blir helt förkrossad. Berättade precis om negativt test, och det enda han gjorde var att krama om mig och sen gå och jobba igen och var precis som vanligt. Blir bara fruktansvärt provocerad av detta.
Ja precis, det är just därför jag vill göra det. För jag känner att jag stressar upp mig något enormt över detta. Och jag vill bara få slut på lidandet. Och på nåt sätt så är det ju bara han som kan hjälpa mig med det genom att ta det där testet, men när han inte vill göra det så känns det indirekt som han inte vill hjälpa mig med att få slut på den här skiten. Men det är samtidigt fel av mig att tänka så, jag måste ju respektera hans känslor/åsikter också. Vet bara inte hur jag ska fortsätta orka med detta.
Mm :(( näe, har inte bim förns på Fredag eller Lördag, men känner i hela kroppen att det är kört. Efter så många månader av försök så känner man verkligen igen de där menssymptomen som man kanske tidigare inte tänkt på. Jag kan typ börja rysa/frysa lite i kroppen någon/några vecka/dagar innan, sen så får jag som ett litet molande.. och så börjar jag bli lite tröttare i kroppen när jag anstränger mig.. det är liksom typiskt.. och så enormt provocerande när jag gång på gång känner det...
Åh, ja det är så svårt :( och så fruktansvärt jobbigt, och man blir så arg och ledsen på samma gång av de bristande reaktionerna!... vet inte vart man ska ta vägen!! Jag sa till honom idag "var det allt??" och då blir han bara irriterad på mig. Som att det inte redan är jobbigt att vara förkrossad över att det förmodligen är kört denna gången med, så ska han dessutom bli irriterad på mig.. Näe, usch. Blir så ledsen. Samtidigt försöker jag intala mig att jag kanske inte kan förvänta mig att han reagerar precis så som jag behöver och vill, då han inte kan sätta sig in i min situation riktigt, hur mycket han än vill.. från hans utgångspunkt så ser han ju inte alls varför jag blir så ledsen. Han förstår det inte. Ja.. det är inte lätt... svårare än vad jag någonsin hade kunnat ana.
Nu har vi pratat ett tag och till slut så sa han att "okey, kan vi ge det 1 försök till, så gör jag det där testet sen". Jag är ju lättad om han gör testet, men känns som att jag tvingar på honom det samtidigt, och det får mig att känna mig som en skurk. Men jag vill ju bara att vi ska komma framåt, och jag orkar inte vänta med att få hjälp för detta knäcker mig totalt. Samtidigt då som man ska respektera att han vill vänta tills det gått ett år.... jag slits itu.
Tack för att du skriver och för att vi kan dela detta med varandra iallafall <3 skönt att känna att det finns någon/de som förstår.
Mm :(( näe, har inte bim förns på Fredag eller Lördag, men känner i hela kroppen att det är kört. Efter så många månader av försök så känner man verkligen igen de där menssymptomen som man kanske tidigare inte tänkt på. Jag kan typ börja rysa/frysa lite i kroppen någon/några vecka/dagar innan, sen så får jag som ett litet molande.. och så börjar jag bli lite tröttare i kroppen när jag anstränger mig.. det är liksom typiskt.. och så enormt provocerande när jag gång på gång känner det...
Åh, ja det är så svårt :( och så fruktansvärt jobbigt, och man blir så arg och ledsen på samma gång av de bristande reaktionerna!... vet inte vart man ska ta vägen!! Jag sa till honom idag "var det allt??" och då blir han bara irriterad på mig. Som att det inte redan är jobbigt att vara förkrossad över att det förmodligen är kört denna gången med, så ska han dessutom bli irriterad på mig.. Näe, usch. Blir så ledsen. Samtidigt försöker jag intala mig att jag kanske inte kan förvänta mig att han reagerar precis så som jag behöver och vill, då han inte kan sätta sig in i min situation riktigt, hur mycket han än vill.. från hans utgångspunkt så ser han ju inte alls varför jag blir så ledsen. Han förstår det inte. Ja.. det är inte lätt... svårare än vad jag någonsin hade kunnat ana.
Nu har vi pratat ett tag och till slut så sa han att "okey, kan vi ge det 1 försök till, så gör jag det där testet sen". Jag är ju lättad om han gör testet, men känns som att jag tvingar på honom det samtidigt, och det får mig att känna mig som en skurk. Men jag vill ju bara att vi ska komma framåt, och jag orkar inte vänta med att få hjälp för detta knäcker mig totalt. Samtidigt då som man ska respektera att han vill vänta tills det gått ett år.... jag slits itu.
Tack för att du skriver och för att vi kan dela detta med varandra iallafall <3 skönt att känna att det finns någon/de som förstår.
Mensen här på dag 28 som alltid, får vara glad för att den är punktlig tänker jag varje månad för att försöka tänka positivt.
Nästa BIM blir 29 mars så jag stannar faktiskt kvar här. Lycka till till er andra!
Mensen här på dag 28 som alltid, får vara glad för att den är punktlig tänker jag varje månad för att försöka tänka positivt.
Nästa BIM blir 29 mars så jag stannar faktiskt kvar här. Lycka till till er andra!
Kom det aldrig någon mer stegring/smiley på testen?
Det behöver inte betyda att ni inte lyckades iaf. Det krävs ju bara en bra simmare, och lite tid har man ju på sig iaf innan det är helt kört. Du får hoppas på att det räckte med det ni fick till <3