Hur vi hanterar sjukdom-Känslomänniska
Vad är det som avgör hur vi hanterar sjukdom? Förväntar mig inga vetenskapliga svar, utan vill mest höra era tankar och teorier om det... Jag har en teori..
Såhär: När min man blir sjuk så får han en så kallad "mancold" Livet är över, typ.
Han blir sur (pga oro) och slutar nästan prata. Vi ska inte tala om när han har feber.... Han fick den lindriga varianten av Covid nyligen och när hans temp mätte 37.7 så såg jag skräcken i hans ansikte.
Det gick snabbt över, men han har haft panikångest 2 kvällar i rad här då han läst att det kan bli värre sen.
När jag blir sjuk och har feber, så är jag uppe och grejar. Tar en promenad, städar och donar.
Jo, fysiskt kan jag känna mig dålig men det gör mig liksom inte så mycket.
Så länge jag mår bra psykiskt. Jag har ALDRIG legat i sängen utan att göra något när jag är sjuk. Jag är på gott humör.
Vad gör skillnaden?
Jag har en teori om att jag är en känslomänniska som är mest mån om mitt känsloliv och relationer m.m.. Kroppsliga saker kommer inte åt mig. Jag mår bra så länge känslolivet är bra.
Min man säger ofta att jag ska släppa saker. "du kan ändå inte göra nått" Han kan inte förstå mig alls när jag oroar ihjäl mig för mina relationer.
Känslomässiga saker kommer inte åt honom, och där är min teori om att han då lägger mer fokus på kroppsliga saker. Förstorar upp kroppsliga åkommor och övertänker och oroar sig. Han mår liksom bra så längre kroppen mår bra.
Hur fungerar ni? Är ni känslomänniskor? (Motsatsordet till känslomänniska är förnuftsmänniska, men jag känner inte att det är rätt ord)