Otrohet/ öppet förhållande- varför så stigmatiserat?

Det är till att börja med en moralfråga, en av mekanismerna bakom otrohet är att vissa är moralsvaga och de har ju svårt att stå emot.

Jag tror inte att den som varit otrogen vill diskutera ärligt om sånt, kanske inte ens vill diskutera ärligt med sej själv och skyller helst på alkohol eller något annat

Nu handlar det knappast om mig.  Är nog så långtifrån den beskrivningen man kan komma men jag är intresserad av människor och har stor del av mitt liv arbetat med människor som på olika sätt har problem i sina relationer. 

Vad jag skriver är utifrån mina erfarenheter av många pars relationer.

Det finns inga svar bara en mängd olika människor som reagerar på olika sätt, 
Det finns ingen perfekt relation som passar alla. Ingen relation är bättre än andra. 

Men något har jag lärt och det är att i de fall man i relationer eftersträvar perfektion på alla plan är det väldigt svårt att leva upp till kraven. 
Samt att det är ganska vanligt att man målar upp en idealbild av partnern och att när den sen rämnar är katastrofen nära.

Ok, du eller vem som helst som är eller vill vara otrogen.

Men kom igen nu, menar på fullt allvar att du tror att det är jämt skägg mellan de som tycker att det är helt ok att partnern knullar runt pga feghet och de som inte gör det?

Vad har perfekta relationer med svek, lögner och manipulation att göra, blir det helt plötsligt ok att göra så bara för att man inte har en perfekt relation?

Och du menar alltså att sträva efter att låta bli att svika. ljuga och manipulera andra är detsamma som att sträva efter perfektion?

Och att kräva trohet från sin partner är då detsamma som att måla upp en idealbild?

Jag tror snarare att om man springer runt och rationaliserar, normaliserar och gör sitt bästa för att få sjuka saker att låta bra så är det ganska stor risk att man då till slut beter sig väldigt illa mot andra för man har ju intalat sig själv att det är ok. Dessutom blir man sen gruvligt besviken när ens partner drar och även andra tycker man är en skithög och grämer sig över deras dömande och oförståelse.

Och om man då fortsätter intala sig själv att man inte alls gjort något fel utan det är bara alla andra som inte fattar så är risken rätt stor att man fortsätter vara en skithög livet ut och aldrig mognar.

Blir hela tiden förvånad över vad som läses in i vad jag skriver. Jag skriver över huvud taget inget om jag är för eller mot otrohet, Jag kopplar inte heller ihop svek lögner och manipulation med perfekta relationer.

Inte heller påstår jag att 50% av oss är otrogna. Vart har du fått detta från?

Har inte heller påstått att kräva trohet är detsamma som att måla upp idealbild.

De som du  hävdar om rationaliserande och normalisering förstår jag ingenting av

Jag beskrev att jag är intresserad av människor och har arbetat med dessa hela mitt yrkesliv.  Jag dömer aldrig någon, det borde du förstå. Men jag försöker att förstå de problem som presenteras för mig. 

När det gäller vilka problem jag oftast har stött på är det att man ofta har målat upp relationen och partnern som perfekt, (har ingenting med att kräva trohet att göra)  Efter några år så inser de att partnern har fel och brister, då känner de sig lurade och missledda, Det behöver inte alls ha med otrohet att göra utan oftare är det brist på bekräftelse.

När sen något gått fel i relationen så kommer man ingenstans genom att demonisera sin partner. Det fyller bara på bitterheten. Vill man dessutom fortsätta relationen så måste man försöka se på varandra med realistiska ögon. 

Det kan vara betydligt svårare att komma över brist på uppskattning och bekräftelse än en otrohet. Det är i alla fall min erfarenhet.

Och jag blir hela tiden förvånad över att du ständigt ska prata om att du inte pratar om otrohet utan om något annat (vad det nu är) när du vet att tråden handlar om just otrohet och öppna relationer.

Jag har inte påstått att 50% är otrogna jag frågade dig om du verkligen tror att 50% av befolkningen skulle vara ok med att deras partner är otrogen för att personen är feg?

Den här länken kanske hjälper dig förstå vad rationalisering och normalisering är och hur det hänger ihop med människors beteende.

sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism

Märkligt att du säger dig ha sån erfarenhet av människor men vet inte vad rationalisering och normalisering är?

Jättespännande men vad har det med trådens ämne att göra?

Jag vet mycket väl vad rationalisering innebär, därför förstår jag inte vad vad det har med vad jag skriver att göra.  Du kan väl inte mena att man rationaliserar när man söker förklaringar till mänskliga beteenden. Då kan vi friställa stora delar av den som ägnar sig åt social och psykologisk forskning.  

Om du tar förklaringar som rationaliseringar så har du nog själv inte riktigt förstått innebörden av uttrycket.  När man rationaliserar är det en intern process dör man för sig själv bortförklarar sina handlingar.

När jag ger tänkbara förklaringar till beteenden utifrån erfarenheter och kunskap är det förklaringsmodeller inte rationaliseringar  

Jag förstår inte heller din diskussion om feghet och mod. Vi har väl alla både och i lite olika proportioner.  Vad har det med att vara ok med otrohet att göra?

Du undrar varför varför jag pratar om annat än otrohet. 

Jo du förstår trådens rubrik är varför demoniserar man otrohet och öppna relationer. 
Jag försöker förklara hur människor fungerar, hur verkligheten ser ut och varför en del av oss av rädsla demoniserar sådant som skrämmer, som tex i det här fallet otrohet och öppna relationer.

Jag blir väldigt nyfiken på hur du skulle förklara demoniseringen av otrohet och öppna relationer utan att blanda in dina egna känslor. Se på det utifrån 

Ah du drar trådstarten genom ett väldigt snävt filter och ignorerar grova generaliseringar och rent irrrationella påståenden som TS kläcker ur sig i trådstarten där hon tex inte verkar kunna göra skillnad mellan känslor och handlingar som tex den här dyrgripen...

Det är så otroligt vanligt med otrohet och att råka bli förälskad. Och känslor styr man inte över. Är vi inte lite väl hårda mot otrogna??

För alla vet ju att så fort man känner nåt så åker brallorna ner per automatik och otroheten är ett faktum. Finns inte en människa på planeten om klarar av att stå emot. Och det som kritiseras kring otrohet är ju såklart känslorna och inte handlingarna.

Eller vad sägs om denna pärla.

vore det inte bättre att faktiskt vara realist och istället diskutera med sin partner hur man ser på otrohet? Ifall det skulle hända och kanske efter hand när man varit tillsammans så länge som jag och min man- faktiskt våga diskutera möjlighet att öppna upp förhållande utan att det behöva vara så stigmatiserat? 

Där TS utgår ifrån att enda sättet att vara realistisk är att börja prata öppna förhållanden med sin partner för det har minsann hon och hennes man gjort, då det så. 

För att inte tala om att i stort hela TS trådstart handlar om just otrohet, och det du pratar om är varför man stigmatiserar otrohet men hävdar ändå att det inte handlar om otrohet?

Jag menar svaret på frågan om varför otrohet är stigmatiserat är ju superenkelt, för att det är svek, lögner och manipulation och väldigt få människor på planeten gillar att man behandlar dem på det sättet och det finns ingen kultur i världen är svek. lögner och manipulation är accepterat... det har påpekats många ggr i tråden... men då kontrar ju du med att det faktisk inte är otrohet du pratar om?

Jag utgick från frågan varför otrohet och öppna relationer är stigmatiserat  i vårt samhälle?

Oavsett vad TS sen skriver så försöker jag svara på frågan

Jag börjar med att konstatera att det inte stigmatisering det är fråga om utan tabu
man vill inte prata med varandra om otrohet eller öppna relationer av någon anledning. Jag tror att detta beror på att man är rädda att man därmed "släpper anden ut ur flaskan" och uppmuntrar till otrohet.

När man är i början av ett förhållande pratar man mycket om framtiden men undviker viktiga ämnen som otrohet och död. Man borde tala om detta redan i början av förhållandet. Om inte annat så har man tagit första steget till att bryta ett onödigt tabu. 

Öppet förhållande är något helt annat. Det är endera något paret kommer överens om redan i början av relationen eller så blir det aktuellt vid sjukdom eller förlorad lust till varandra, ofta tjänar det som en säkerhetsventil i relationen.

Otrohet är långt ifrån största orsaken till relationsproblem, det är andra former av våld, svek, lögner, ekonomi och bristande bekräftelse som står for de flesta problemen.

Jag har ingen annan åsikt om otrohet annat än att det förekommer och kan förorsaka problem i relationen.

Vid enstaka otrohet verkar paren kunna fortsätta relationen men vi upprepade eller långvariga otrohetsrelationer speciell om det är känslor med i bilden så är det mycket, mycket svårt kanske rent omöjligt att fortsätta. 

I mina ögon är otrohet inte något stort relationsproblem, det finns större, dock är det ett problem för de som drabbats. Ett problem man inte hanterar på bästa sätt genom att stigmatisera  sin partner och andra som varit otrogna, genom att göra detta fyller man bara på bitterheten man känner, 

Detta är en sammanfattning av vad jag skrivit. Otrohet är ett av många problem vi kan drabbas av i relationer. Det är inte det största och vid enstaka otrohet finns goda möjligheter att hitta tillbaka till varandra,

Det du beskriver är ju två helt olika typer av människor:

Typ 1: de med öppet förhållande. Detta är människor som blev sexuellt aktiva tidigt, har haft massor med partners, både kan och vill ha sex utan några som helst känslor, ofta har haft könssjukdomar och gjort/varit orsaken till aborter, har sex som "livsintresse" och inte kan tänka sig att begränsa sig till bara en partner resten av livet. Mycket vanligt bland bögpar har jag förstått (ja inte aborterna då såklart). 

Typ 2: de som i grunden är monogama och trogna och anser att sex hör ihop med kärlek. Sedan råkar de bli tokkära i någon annan, som de inte kan undvika fast de märker att det är på gång - t.ex. för att det är en arbetskamrat, eller någon som de träffar reglebundet genom jobbet. Och så visar det sig vara besvarat, och de båda översvämmas av lyckohormoner över detta fantastiska som de får uppleva, men de vill inte vara otrogna, och inte heller förstöra sina familjer, utan kämpar på och känner sig upphöjda och tragiska i sin omöjliga kärlekshistoria... men sedan blir det en konferens med övernattning på konferensanläggningen, och drinkarna i baren på kvällen suddar bort de sista hämningarna...

Det funkar liksom inte så, att Herr eller Fru typ 2 plötsligt kan komma hem och säga: "det är så att jag har blivit kär i Linda/Lars på jobbet, så nu vill jag ha ett öppet förhållande". 

Annars håller jag med dig (tror jag) om att otrohet inte är det värsta sveket. När jag var ung trodde jag också det, men nu vet jag att det finns mycket värre saker som en partner kan ställa till för sin familj. Det går att förlåta otrohet. Jag upplever även, att ju äldre jag blir desto mindre allvarligt tycker jag att det är. Det jag aldrig skulle kunna förlåta är om min man skulle ha satt upp en älskarinna i en lägenhet och betalat hennes räkningar, så att barnen och jag hade fått leva på en lägre standard än nödvändigt. Men sådana älskarinnor är inte så vanliga i Sverige i dag (dock i Frankrike t.ex.).

Jag? Är du och Kvinna50+ samma person?

Vad får dig att tro att bara för man inte accepterar otrohet så innebär det att man inte vill eller kan prata om otrohet?`Om båda är överens om att är man otrogen så är relationen slut så finns ju inte så mycket mer att tillägga.

Otohet är kanske inte det största problemet i en relation för DIG men för andra är det döden för en relation.

Att par fortsätter tillsammans säger ingenting om de sen är lycliga i sin relatio  och sitt val. Bara för att man förlåter initiallt så betyder ju inte det att man fortfarande är ihop 2 år senare. Det tar tid att processa en otrohet.

Att fastna i bitterhet är inte bra efter en kris, men naivitet och dumsnällhet är inte heller bra. Beter man sig illa mot andra får man helt enkelt acceptera att de inte kommer vara så glada på en och man kan absolut inte förvänta sig att bli förlåten villkorslöst utan motprestation. Andras förtroende är något man gör sig förtjänt av och inget man får gratis, speciellt inte när man missbrukat det.

Återigen så är otrohet kanske inte det störsat problemet i en relation för just dig men för väldigt måga är det detsamma som slutet för relationen och hur goda möjligheterna är att "hitta tillbaka" spelar ingen roll om man inte anser att man vill leva med en människa som sviker och ljuger. En partner går ju trotts allt att byta ut, det finns inget som säger att man absolut måste vara kvar. Det handlar ju inte bara om det går eller inte går, det handlar lika mycket om till vilket pris och är det vär det. Personligen tycker jag att det inte är det är värt det av flera anledningar.

1) En person som är otrogen tyckte bevisligen att jag och vår relation inte var tillräckligt värderfullt för att låta bli att sätta det på spel för någora knull eller vad de nu var man söker med sin otrohet, varför slösa bort sin tid på en person som värderar relationen så lite?

2) Jag vill inte leva med en person som är kapabel att bete sig på det sättet mot människor som ska föreställas så den nära. Det finns ju trotts allt bättre människor än så, varför slösa bort sin tid på en sån person?

3) Jag tror människor förändras väldigt sällan så risken att personen fortsätter bete sig på det sättet är alldeles för hög för att det ska vara värt risken, otrogna människor är trotts allt 3-4 ggr mer benägna att göra om det.

4) Varför slösa bort sin tid på en person man VET är opålitlig när man hellre kan lägga den tiden på någon annan? Visst den nya kan vara lika opålitlig hen med men det är iaf 50/50, den gamla vet man ju redan är opålitlig.

Så mao, jag tvivlar inte på att det säkert går att gå vidare tillsmmans efter en otrohet men jag tycker inte det är värt det.