2004 - juli - föräldrar del 4..........

Har någon annan fått ett väldigt mammigt barn den senaste tiden?? Han är som en klängväxt på mig, även nattetid då han helst skall sova PÅ mig. Blir tokig!!! Han har varit förkyld i över 3 veckor så jag har inte lust att tvinga honom sova i sin egen säng. Dagis går jättebra! Inga problem när jag lämnar honom på morgonen. Han springer glatt in och leker, men annars så är han SÅÅÅ klängig! Visst är det mysigt att få en massa kramar och pussar men inte när jag skall laga mat t.ex.

Sen har han också blivit väldigt medveten om omgivningen på ett annat sätt än tidigare. T.ex om någon skrattar åt honom över något han säger eller gör så kan han börja gråta och springa rakt i min famn. Även när han "skadar mig" (dunkar sitt huvud i mitt osv) och jag säger till honom så börjar han gråta. Väldigt lättrörd är han. Och det har han ALDRIG varit förr. Månne allt detta kan bero på förkylningen eller hör det till någon "period" i uppväxten?!?!

Och en sak till; Han har blivit väldigt medveten om mörkret och det är som om han är rädd för det... Han vill inte gå själv uppför trappan till övervåningen som han alltid gjort förr (fast det varit mörkt) utan nu måste jag bära honom.

Någon annan som känner igen sig???

Erik, ja jag känner igen mig, min Matilda är så mörkrädd just nu, hon kan vakna på natten och gråter -ser inget, då menar hon att det är mörkt, så fort hon kommer in i ett rum så tänder hon lampan, gillar inte när det är mörkt.

Tycker också att hon är väldigt känslig just nu, reagerar fort på tonläge, den söta lilla underläppen kommer ofta ut, men hon blir fort glad igen.

Nu i morse, så hade vi bråttom till dagis, det var bara strumporna kvar att sätta på innan vi skulle gå, hon blev jättearg när jag kom med ett par rosa fina strumpor, -nej skrek hon -jag vill ha mina sniglar, tyckte jag att hon sa, jag fattade ingenting, hon har inga strumpor med sniglar, sen kom jag på att hon sa tigrar, så det var bara att leta fram strumporna med tigrar på jag tycker det är kul att hon vet vad hon vill, och säger till.

Är det fler som har barn som vet vad dem vill?

Känner också igen mig, eller känner igen sonens beteende. Trodde här att det berodde på att han precis blivit storebror, men det kanske hör till åldern... Det är väldigt känsligt just nu. Han kan börja störtgråta/skrika för ingenting. Det kan vara något så fånigt som att youghurten är slut... Dessutom är det trots till vansinne. Jag satt och ammade yngsta sonen när Rasmus kom traskande. Han tittade på bordet framför mig. Tog lillbrorsans napp, tittade på mig, flinade och kastade iväg nappen genom hela vardagsrummet. Jag bannade honom och sade att så där får man inte göra. Då gick han iväg en sväng, kom tillbaka, tog digitalkameran som stod på bordet. Jag sade att han var tvungen att lägga tillbaka den, för den är skör. Då tog han i allt vad han kunde och kastade den i golvet Tyvärr var batterierna slut, så jag kunde inte kolla om den klarade kraschen eller inte... Det är ganska svårt att kasta sig iväg och rädda saker när man har en liten igel fastsugen på bröstet...

Det tycks ju vara en känslig ålder oberoende om dom har småsyskon eller inte...

min son tycker mycket är läskigt, dock itne mörker så mycket. nästan allt annat är det dock. men dom blir ju mer och mer medvetna om saker som sagt. och trotsen har verkligen börjat visa sig nu. ett extremt uppmärksamhetsökande konstant. så fort man koncentrerar sig på något annat så är det bus eller skrik osv. får man inte som man vill så slåss man.
det där med att titta på en och sen kasta saker i marken känner jag igen mycket! så jobbigt!
det lustiga är att min son är väldigt lugn och "snäll" när man är ensam med honom, men så fort man är flera så ska han testa den har är minst van vid. mig är det inte så stor vits med medans han gärna kan gå loss på pappan sin eller någon av mina vänner. men det beror mycket på personen och deras sätt att hantera hans bus på!

Känner igen mig! Dottern har blivit sååå mammig på senaste tid att det är rent jobbigt, faktiskt. Hon är känsligare nu också, precis som flera av er andra skriver att era barn är. Ramlar hon här hemma, och pappa tar henne och jag är hemma också, så får han knappt röra henne utan hon ska BARA till MAMMA, MAMMA, MAMMA... gissa om det är retligt för pappa, han vill ju också hjälpa till och trösta och undrar vad han gör "för fel"...

Skönt att höra att det är fler med liknande situationer!

melancholic

Nope, jag klarar inte ens av barnen.
Det är skitjobbigt att inte kunna vara där när dom inte mår bra.
Har försökt att ta det, men nej. Får sån panikattack att jag måste springa ut, hjärtat slår i 180, får knappt nå luft o är svimfärdig o skakar som bara den.
Jag jobbar på det o tar små steg i taget...

Min tös är varken mammig eller pappig.
Hon går till båda.
FAst nattningen...där är det bara mamma som gäller!!

krulltott: hua vad jobbigt! knepigt med sånt därnt..hoppas det någon gång går över iaf!

Likadant för Albin. Han är så otroligt känslig ibland. Ingen självhumor har han...
Mammig är han bara litegrann men pappa går lika bra.

När det gäller mörker så får jag inte släcka lampan när han ska sova och gillar inte heller om det är mörkt i nått rum.

Jag får mina skratt varje dag, visst är våra tvååringar så roliga? hon är familjens lilla solståle, omöjligt att vara sur när man ser på min underbara lilla tjej.

Förvånas varje dag över hur mycket hon förstår, och alla ord hon kan.

Jag är så glad att jag har en liten sladdis.