Pappor för jämställdhet?

Men ok, Tyrell en fråga:

Man kan alltså förändra maktrelationer utan konflikt... När har det hänt förut? Ge mig exempel.

I mänsklighetens historia, vare sig det gäller Slaveri, Rasism, Allmän och Kvinnlig rösträtt, bättre arbetsvillkor etc, har det ALLTID varit kamp från de utnyttjades sida som lett fram till förändringar. Den i maktposition ger inte bort nåt gratis.

Varför tjänar inte kvinnor då lika mycket som män (på likvärdiga jobb). Om det bara berodde på att frågan uppmärksammades + mäns välvilja skulle det väl vara löst nu?

Om man läser SOU-statens offentliga utredningar, SCB:s statistik, LO-utredningar, mm så kan man inte förneka att MÄN i Sverige är en priviligerad grupp gentemot KVINNOR.

Men den som sitter på ett privilegie är den siste att upptäcka det.

Konflikt kan vara många olika saker. Allt från intressekonflikt över grälkonflikt till handgriplig och beväpnad konflikt. Vilken sort tror du kommer ifråga när det gäller att förändra kvinnans underordning? Organiserad eller oorganiserad? Allmän eller hos en liten del av befolkningen?

Brukar inte dessutom konflikterna dyka upp när motsättningarna skärps?

Fast nu hamnade jag rätt långt ifrån ämnet, ursäkta!

Maktförändring utan konflikt?

Kyrkans intåg?
Kvinnlig rösträtt?
Senaste valet?
Tjeckoslovakiens uppdelning?
Sveriges EU medlemsskap?

Fast har du en väldigt strikt definition på konflikt faller alla exempel...

don: "Men VARFÖR vill pappor ta ut så lite tid av "ledigheten"?"
Jag kan bara tala för mig själv och jag både vill och kommer ta ut mest av ledigheten.

Vi som sitter just nu och diskuterar i detta äment vill ha en förändring sen hur vi ska lösa det. Tror endå det lättaste är att börja med våra egna barn. Men i alla fall det som hade varit intressant å veta är igentligen dom som tycker tvärtom vad vi tycker.

Den som vill att frun ska gå hemma och inte ska göra karriär. Ta hand om hushållet. Misshandlar sin fru etc .. Hur tänker dom och varför tänker så.

Varför slår dom inte näven i bordet säger att nu får det vara nog detta är fel.

Visst det ligger mycket bakom varför dom inte gör det. Men det hade varit intressant å veta hur dom tänker. i stället bara för att det blir en liten notis i tidningen som man läser vid frukost bordet enda kommentaren man har att säga dom är sjuka i huvet... Sen vänder man sida och funderar inte mer på det.

Jag kan säga jag det enda min far har lärt mig det är hur man inte ska vara mot sina barn.

För den saknaden jag har haft av en riktig far vill jag inte mina barn ska sakna.

Tyrell: Det var konflikter i alla fall du nämnde...

Visst, de exempel jag drog upp var skarpa konflikter men med konflikt menar jag helt enkelt motsättning, tvist eller strid...

Men vi hamnar lite utanför trådämnet lätt.

Kalle74: Jag håller med dig, vad jag lärt mig från min pappas uppfostran är väl mest sånt jag INTE vill föra vidare.
Men om vi är missnöjda med den äldre generationens sätt, måste vi väl också var och en aktiv agera för att bryta dåliga mönster?

Överlag tycker jag det är lätt att ge läpparnas bekännelse åt jämlikhetideal, men det är svårare att erkänna att man själv behöver ändra sig. Vad tycker ni?

don daniel:

Visst, om det räcker med en motsättning för att det skall kallas konflikt så krävs det en konflikt för förändring. Om ingen har motsatta åsikter mot normen så finns det inget att förändra till.

Jämlikhet handlar mest om respekt. Framförallt respekt för skillnaderna. Frågan är hur långt man vill dra denna jämlikhet? Om man pratar om tvingande medel och milimeterrättvisa är jag inte med. Om man däremot talar om att låta allla få möjligheten att komma dit de vill, då är jag definitvt med.

Tråkigt att ni har haft dåliga relationer med era fäder. Jag kan bara hoppas att jag blir som min pappa. Både han och min farfar är engagerade föräldrar (och nu farföräldrar och farfarsföräldrar). Vad de har lärt mig är att man måste både hjälpa till med det tråkiga och dessutom göra det man är bäst på.

Jag förstår inte hur man kan skaffa barn och sedan inte vilja ta halva föräldraledigheten, det går ju inte mäta i penga hur mycket det är värt att lära känna sitt barn på ett sådant sätt.

Vad vi annars ska göra för att få samhället mer jämställt är en svår fråga. Man kan påverka sin omgivning och inte ge med sig, inte bara sitta tyst på jobbet när någon drar sunkiga sexistiska skämt eller skickar liknande massmail.

Något som skrämmer mig är att utvecklingen verkar backa, allt ska bli mer och mer könssegregerat, pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor... varför kan inte alla bara vara människor?