minimaja: Jag har stora problem med tempramentet. Jag tror få skulle tro det när det först träffade mig för jag ger ett väldigt mesigt och dumsnällt intryck.
Men stubinen är tokkort. När jag var yngre gick jag tom och tänkte på hur jag skulle vrida nacken av typ en förbipasserande katt eller något. Det var som om det fanns ett ton tungt berg av ilska och frustrationer som behövde komma ut.
--> Jag kan lugna alla med att ingen annan än jag kom till skada. Jag idkade det populära "skära sig själv" istället. Ibland blev det nästan figurer... (när man ändå håller på liksom).
Nu är det tyvärr ungarna som kommer i kläm. Jag finner mig ofta slänga deras saker i golvet eller vråla hejdlöst åt dem för småsaker egentligen. Skäms varje kväll jag lägger mig.
Elinar: Visst är det lustigt det där med andras uppfattning om mediciner?
En pojkvän jag hade för länge sedan ville prova mina antidepp. "För att se hur det var att bli lite uppåt".
Fick berätta att man måste ta dem några månader för att få effekt och då blev han jätteförvånad. Och han var ändå veterinärstudent!! Tycker han borde ha kunnat någe om mediciner?

Ursäkta alla smileysar. Tycker bara själv det är lättare att läsa med bilder i.