*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

Okey, jag har inget i mot homosexuella, fast jag vill att mina barn skulle få vanliga familje förhållande som de är van vid och att de homosexuella föräldra paret skulle få en egen baby...
Det är mest rättvist då tycker jag...

Gör man inget konstigt av det som vuxen tycker inte heller barnen att det är nåt konstigt. Jag lever med en annan kvinna som hennes fästmö och hon har 4 barn, själv är jag gravid och vi väntar alltså en till. Vi har aldrig smugit eller smusslat med vår läggning och vi skäms inte heller över vår kärlek, och då gör inte heller barnen eller dess kompisar det. Barnen har aldrig fått höra nåt elakt från någon ang. oss. Tvärtom så var det väl en del som tyckte det var lite coolt och häftigt. Klart att "våra" barn också hamnat i trubbel med andra barn ibland, men som sagt ALDRIG för att vi är lesbiska och vi visar upp oss överallt; på föräldramöten, fritids, etc. precis som vilket annat par som helst. Jag tror det är superviktigt att bara vara sig själv och stå för det, för om man själv är osäker då blir andra det också! OBS! Jag bor inte i en storstad!!!

Huvudsaken att de tar väl hand om barnen, så spelar inte den sexuella läggningen någon roll tycker jag!

För mig är de viktigt med en manlig förebild.

Yiskah.. vad bra att du delar med dig av dina erfarenheter
Du skriver "Jag tror det är superviktigt att bara vara sig själv och stå för det, för om man själv är osäker då blir andra det också!"

Tror jag också mycket på. T.o.m. de mest ingrodda fördommarna kan lösas upp om rädslan försvinner.. och det gör den ju mer och mer ju mer man visar saker.
Men just vad jag menar är den dynamiska kraft som föräldrar har, det är vi som påverkar våra barn, för som sagt, de vet inte skillnaden mellan hetro eller homo, de har inga förutfattade meningar och så som samhället är idag så är inte kärnfamiljen den vanligaste, definitivt inte. Lite snabbsummering av kvarteret där jag bor (i en liten by) 4 äldre ensamstående, 3 äldre par, 4 ensamstående föräldrar och 3 'kärnfamiljer'.
Bara här i vår lilla by (200 hushåll) finns faktiskt fler ensamstående än kärnfamiljer. Så ingen reagerar direkt om någon går isär.. det var väl synd typ.

Men när någon flyttar in i ett sådant här litet samhälle är det svårt att komma in i gemenskapen, homo eller ej.. ser bara hur tufft mina grabbar som är (fd.) missbrukare har det, det är nackdelen med ett mindre ställe och snacket går snabbt och minsta sak blir skitstor och det kan vara jobbigt även för en annan som bott här länge.
Vi förlorade en son i höstas.. oj, oj.. vi var nästan pestsmittade en tid, är återigen gravida.. tror ni det spekuleras mycket.. speciellt iom att det verkar som om det kan vara tvillingar.. men törs någon fråga rakt ut.. nej.

Just det, lyssna på Yiskah!

(Varför är för övrigt en del anonyma på denna tråd, vågar ni inte stå för er åsikt?! Trodde inte man fick det utan anledning?! Skumt...)

Tror att vorat samhaelle aer mer nymodigt aen konservativt aeven om det finns en skara envetna o raedda maenniskor daerute!

Anonym NR: 2191692

En motivering tack!!

Oooj.. såg att jag skrev 'grabbar'... sorry.. menade 'grannar'.
De har bott grannar med mig i snart 2år, är fortfarande inte accepterade av många här i vår by, tyvärr kan man bara säga för de är oerhört trevliga människor och sköter sig utmärkt. Är ganska ofta här, vi hjälper dem och de oss, men intressant att höra att pojkarna kommer hem från skolan och säger att 'man ska akta sig för de där j-vla knarkarna'

En manlig forebild kan ju finnas i form utav en manlig bekant, en morfar, en gudfar etc.