Vi som förlorat syskon

Tack... Jag kämpar varje dag med att intala mig själv ett det inte var mitt fel men misslyckas tyvärr nästan varje gång (det hela blir inte bättre av att pappan skyller allt på mig för jag hade barnen själv, en lång lång historia ligger bakom). Känner mig så förbannat skyldig för detta var den första gången jag släppt ut mitt barn själv... Första och tyvärr den sista med.. Saknar, grinar, saknar, skäller på mina närmaste, ber om ursäkt för mitt skällande och otrevlighet.. Men sen så saknar jag och grinar lite till.. Min STORA lilla älskling... Varför?? Har såna samvetskval för att jag inte varit på hans grav på snart ett år.. Klarar inte att gå dit, mår jättejättedåligt på att jag vet att ingen annan fixar därheller..

SAAAAAAAKNAAAAAAAR!!!!

Vad jag känner med dig Amigolina... Kan inte vara lätt att hantera skuldkänslorna, särskilt inte när de späds på av pappan. Men du, försök att inte ta på dig skulden. De små liven är snabba och oberäkneliga. Olyckor händer. Häromdagen höll min 2-åring på att springa ut i vägen framför en bil. Han vek av vid vägkanten och bilen passerade kanske en meter från honom. Jag stod 5 meter därifrån. Trots att jag hade honom under uppsikt hade jag inte kunnat förhindra en olycka. Jag upprepar igen; olyckor händer. Det är inte rättvist och det är inte logiskt, men de händer. Kram

Känner också verkligen med dig Amigolina. Det är så fruktansvärt det som drabbat dig och din familj. Ja, det är så hemskt med olyckor.. Funderar på hur sorgen skiljer sig åt när ett dödsfall beror på en olycka jämfört med t ex sjukdom.. Jag menar, jag är ju jätteledsen över min brors hjärnblödning och för tidiga död, men funderar på om det känts ännu hemskare om det skett en olycka..och ännu värre om jag tagit på mig skulden.

Vad tror ni andra? Har ni filosoferat kring det? Självklart är det ju bara en massa OM-tankar, det som hänt har ju hänt.

Jag tror att saknaden och sorgen är densamma. Däremot kanske chocken är mindre om ett dödsfall har föregåtts av en tids sjukdom. Men en sjukdom med hastigt fölopp är nog lika chockerande som ett olycksfall. Personligen brottas jag ibland med ilskan jag känner över den dumhet som tog min brors liv. Jag brottas även med ilskan över att ingen i den bekanskapskretsen dragit lärdom av hans död. Men oftast är jag bara oändligt sorgsen över att aldrig mer få träffa honom... Det kommer över mig ibland. Igår var en sådan sorgsen dag. Jag tänkte på honom och mon kropp mindes hur det var att få e kram av honom. Sedan tanken på att jag aldrig mer kommer att uppleva det...

Ja olyckor händer snabbt.. Att dom små benen har sån fart är mig en gåta.. Ibland funderar jag på hur lillebror hade varit om storebror varit med oss nu... Känns så rent ut sagt jävla orättvist! Men jag personligen tror att om min son hade varit sjuk och gått den vägen så hade jag nog accepterat det bättre.. Men ett friskt barn! Varför?? Jag tror påödet och tror att min lilla älskling kom till för attsprida glädje och "fastna" i minnet som en glad sprallig o påhittig liten kille.. Jag vill acceptera men har kommit på att det kommer ta tid, 6 år är ingenting och ibland såsäger min lille son att "min storebror finns med mig var jag än går, han är min alldeles egna skyddsängel och i mitt hjärta kommer jag alltid att ha en tanke på storebror" Han är klok den lille krabaten! Och om ödet hade velat så skulle även min 6 åring haft ett syskon nu.. Faaaan va livet är orättvist!! Jag måste ha varit VÄLDIGT elak i mitt förra liv!!! Saknar dig våran alldeles egna STOREBROR!!!!

Hej alla ni, jag har inte förlorat nån av mina egna bröder men min älskade sambo förlorade sin för snart två år sen. Det är fortfarande svårt. Jag vet inte hur jag ska tackla det fortfarande. Vet inte hur jag kan hjälpa min sambo som ibland kan vara väldigt nere. Några bra tips om hur jag kan göra ? Min sambo är jätte dålig på att visa känslor och vi klarade nästan inte av förhållandet när brodern dog, men vi tog oss igenom det men har fortfarande inte pratat om det ordentligt.

Vet inte om ni överhuvudtaget orkar prata om mitt problem men skulle va tacksam för några råd eller så.

Massa kramar

Min bror var sjuk 1,5 år innan han dog, och vi visste ganska länge att det inte fanns något hopp. Jag hann sörja en hel del medan han långsamt blev sämre, och när han dog fanns inte så många tårar kvar. Den första tiden var i stället en blandning av stilla sorg, lättnad (för att jag inte längre oroade mig och för att han slapp plågas längre) och dåligt samvete för att jag var lättad.
Skillnaden var enorm mot ett annat dödsfall vi haft, som kom totalt oväntat. De första veckorna var chocken så stor att den slog ut sorgen nästan helt. Chock, ilska, förvåning, förvirring. Kunde inte äta och inte sova. Och när sorgen väl kom var den som en slägga i huvudet.
Men att säga vilket som egentligen är värst? Det går nog inte ...

Locka fram minnen kanske? Titta i gamla fotoalbum eller så? Om din sambo väl kommer i gång med att prata glada barndomsminnen, så kanske det helt naturligt blir att prata även om de tråkiga minnena kring broderns död ...

Jag miste min lillebror hastigt i en trafikolycka för snart 5 år sedan, min älskade lillebror. Så stolt som jag var när han föddes.

Nu går min egen son (4,5 år) igenom samma sak. Vår dotter, hans älskade lillasyster somnade för att aldrig vakna mer.

mrs mimmi skrev 2007-08-25 20:26:49 följande:

Vad fruktansvärt för er och hela familjen, och att det upprepar sig igen. Det måste vara jättesvårt...vill du berätta vad som hände?