Vi som förlorat syskon

jag hoppar gärna in här jag med, om jag får.

min syster och hennes kompis dog i en bilolycka för 5 år och 7 månader sedan, där systers pojkvän körde.
är aldrig skoj när något sådant inträffar, man vet dessutom inte hur man ska bete sig. man lär sig dock leva med det. tiden går så sjukt fort nu, tycker jag. kommer ihåg begravning och urnnedsättning som igår.

vill ge alla en stor kram. ni är starka, jag vet att ni klarar detta! jag klarade detta, även fast jag känner mig väldigt svag så gott som varje dag. det är inga konstigheter med det, folk vet vad man gått igenom, så tycker inte folket borde klanka ner på en för att man inte har någon lust att göra saker, för att man är ledsen.
//Ida

** Min storebror dog julen 2005, 37 år gammal.**

Vad glad jag blev att finna den här tråden! Mina "själsfränder" - andra som också förlorat ett syskon. Som jag velat dela min sorg och erfarenhet med andra som också är i samma situation. hade inte sett att denna rubrik "sorg" fanns här!

Jag är född -72, alltså 35 år och lever egentligen ett underbart liv (om det inte vore för sorgen) - med min drömprins som jag gifte mig med sommaren 05 och vår dotter som blir 1 år i september. När jag var i 3e veckan av graviditeten - mellandagarna 2005 - hände det som bara inte fick hända. Det som jag allid oroat mig för: att nån närstående dör.

Så händer det, två dagar efter att vi firat jul ihop. Hela familjen samlad. Jag hade åkt från Sthlm där jag bor, till min hemstad i mellansverige. Min älskade storebror 37 år dör hastigt. Han var full av liv, egen företagare, och sprudlande av idéer. Så får han hjärnblödning. Ett sprucket kärl i hjärnstammen. Aneurysm, heter det tydligen. Kanske medfött, kanske orsakat av högt blodtryck (som vi tyärr visste att han hade, men inte tjatade nog om att han skulle söka läkare för). Läkarna kunde inte göra nånting och han förklaras efter ett dygn hjärndöd. Familjen samlas vid hans bädd och får i chocken fatta beslut om donation, vi enas om att ge hans organ. (Kan berätta mer om det, om intresse finns). Det känns fortfarande ofattbart att det hänt, samtidigt som jag ju vet med förnuftet att det är så det är.

Jag lade ner min själ i planeringen av begravningen, som skedde så sent som 6 veckor efter dödsfallet. Det var mycket bra terapiarbete. Vi hann landa en smula efter chocken. (Tog drygt en vecka att inse att vi skulle till begravningsbyrå). Jag valde låtar och arrangerade med vänner som spelade och sjöng. Jag var så stolt över min bror. Det kom drygt 100 pers till begravningen, vinterns vackraste soligaste dag.

Vi har haft en väldigt öppen dialog om sorgen i familjen, som nu bara består av mamma och pappa (hade tyvärr bara en bror), och så min man, förstås. Vi stöttar varandra mycket, och jag är så tacksam att jag har mina föräldrar kvar, som nu är dryga 60 år. Mamma har haft cancer 3 ggr, så varje dag är jag tacksam över henne.

Det är en stor sorg i sig att se sina föräldrar i sorg. Att förlora ett barn. Ett vuxet barn som man har byggt upp en lång relation till, och som även är ens bäste vän (som jag nog tror pappa tyckte att brorsan var för honom).

Det var fruktansvärt. Brorsan var omtycket av så många! Finns massa mer att säga.. all sorgebearbetning som nu varit i 1,5 år. Tacksamheten över att jag insåg att jag behövde sjukskriva mig några månader och bearbeta sorgen. Vilken tur att jag tog mig den tiden. Det gjorde nog att jag idag kan skriva detta utan att fälla tårar. jag gråter ofta inombords men så många tårar har fällts..så jag undrar om det är därför jag inte gråter längre. Eller om jag inte är stark ng att orka släppa fram sorgen ordentligt, som jag gjorde då det första halvåret. Jag "vältrade" mig i sorgen, jag skrev, skrev, skrev och pratade med alla om min bror och sorgen.

.. Och så var det graviditeten som löpte parallellt. Vilken berg o dalbana. Men på nåt underligt sätt tror jag att jag snart kan leva med detta.. Sömnen börjar bli bättre, och det är ett tecken på att livet börjar bli normalt igen. Livet blir sig aldrig nånsin sig likt, men jag har ju inget val. Jag måste försöka göra det bästa av det liv jag nu har.

Jag skulle kunna skriva en halv bok bara om hur man kan bemöta människor i sorg. För vissa gjorde det så bra, och vissa gjorde det mindre bra. Det vill jag gärna prata mer om.

Och om hur mycket praktiska bekymmer som kan uppstå och hur man får försöka lösa dom. Vi har fortfarande massa kartonger och saker från brorsan som vi inte hunnit/orkat värder/sälja... Han hade ju eget företag.

Ska läsa mer i tråden och om era erfarenheter. OJ, detta blev lååångt. Men det är min bakgrund, samlat i ett inlägg. kram till er alla, systrar!

Hej happy. Beklagar sorgen... Berätta gärna mer vid tillfälle.

Igår var treårsdagen av min brors olycka. Jag hade nästan glömt bort det. För mig är inte den dagen så laddad, det är bara en dag. Min bror finns alltid i mina tankar, mer eller mindre närvarande.

Kram till er alla!

Hej Tess. Visst är det så med årsdagar och även andra sk dagar att man gruvar sig mest innan dagen D men sen när den kommer är den inte värre än andra dagar. Jag känner också en närvaro med min bror och "pratar"med honom inombords när jag vill och behöver det. Det ger mig en känsla av värme och trygghet, som om han är alldeles nära. Kram till dig och alla andra syskon.

Tess, tack! Sänder tankar till dig också nu när det har varit årsdag för olyckan.. Kändes skönt att läsa att den dagen inte har så stor laddning för dig längre. För mig var det jättestort och svårt på 1-årsdagen i mellandagarna förra julen. Men värre blir det nog inte..

Ska iväg och träffa kompisar med sina barn, det blir säkert 10 ungar och livat värre. Tittar in senare! Kram på er!

Jag undrar om min son kan "känna på sig" Att han skulle haft en storebror i livet idag? Känner mig oerhört ledsen övet att han inte kan sätta ord på sina känslor (min lilla pojk på 6 år). Själv känner jag att saknaden är obeskrivlig.. Undra då vad lillebror känner.. Jag vet att detta är lite fel ställe o skriva som mamma till ett förlorat barn men skriver för min sons del..

Livet är bara för orättvist!! Min son som skulle sprudlat av lycka och säkerligen retat gallfeber på lillebror o vice versa..

Fattar inte VARFÖR????

Vad hände hans storebror? Känner du att du vill och orkar berätta? Svar på frågan varför får vi aldrig, tyvärr...

Kan inte föreställa mig hur det är för ett så litet barn att förlora ett syskon, men säkert påverkas de små mer än vi tror. Kram på dig!

Tess7709

Jo jag kan försöka mig på och förklara..

Han var 2 år 8 mån när detta hände. Lillebror var 5 månader som sagt. Vi var på väg ut jag och min kompis o våra barn (hennes pojk var nästan 4). Jag får min stora pojk och klä på sig samtidigt som jag klär på bebis. Precis när vi ska gå ut så bajsar bebis och jag får klä av han alla kläder igen.. Kallt som attan ute (februari). När jag väl bytt så ville han ammas med mitt i allt. Vi släpper ut dom stora och säger till dom o vänta precis utanför. Pappan till den stora pojken befann sig i garaget utanför huset, så då tog vi mammor förgivet att dom skulle ut till han och kolla vad han gjorde. Men pojkarna hade nåt helt annat i görningen. Dom Sticker från gårdsplan och ut på en åker.. (fattar än idag inte vad som lockade dom dit). 150-200 meter bort ligger en å som är frusen till is men killarna hoppar sönder isen och min pojk ramlar i och den stora hoppar i efter men lyckas hålla sig fast på kanten på nåt underligt sätt. Det fanns en granne lite längre bort som sett dessa 2 småttingar gå iväg själva utan nån vuxen så han går ut efter dom för o se vad dom gör. Han hittar en pojk som "hänger" på kanten min son är borta. Sen är allt jätte snurrigt för mig. Ringer 112 på min mobil men kollar fortfarande efter min son, hans mössa hade åkt av i fallet genom isen så den var kvar men jag fattade inte att min son var i vaken. Branbilar, ambulanser, helikopter polis aaa u name it kom. Precis när brandbilen med dykarna kommer så ser jag ansiktet på min son UNDER isen han hade åkt med strömmen 2 meter bort från vaken. Och sen minns jag att dom tog upp hans livlösa kropp med blå läppar och då gav jag redan upp. Tyckte dom var dumma i huvvet som skulle försöka återuppliva han! Iväg till sjukan med helikopter och jag efter med bebis i en ambulans. Den andra pojken fick lämna sjukhuset efter ett par timmar. Men min lille pojk blev kvar i 3 dygn med respirator och kraftigt nedsövd. Hjärnan svällde och det fanns inget mer att göra sa dom. Han "stängdes" av 20.30 den 27 februari 2002 (olyckan hände den 24). Här är mitt öde och nu känns det lite skönt att få delat med mig av min sons bortgång. Kanske kan hjälpa nån annan och slippa genomgå detta helvete. Dom är snabba dom små benen! Detta hände en liten kille så full av liv och mycket bus och glimten i ögat.

STÅ PÅ ER ALLA! DET ÄR TUFFT MEN VILL MAN SÅ GÅR DET!!!

amigolina:

Jag är så oerhört ledsen för din skull. Vilken oerhörd tragedi... Usch, kan inte låta bli att fälla en tår. Detta måsta vara en förälders värsta mardröm... Hoppas du och familjen fått hjälp att bearbeta detta oerhörda trauma. Många kramar till dig och sonen! Hoppas ni har många ljusa minnen som ni kan berätta för er son om storebror som inte längre finns.

Tack... Jag ramlade ihop totalt förra sommaren och har fortfarande inte riktigt kommit upp från det fallet.. Men man är starkare än man tror men hade jag inte haft min lilla nu stora pojk så hade jag nog vandrat samma väg som min stora. Det fanns nog en mening med att jag fick en liten vilding att ta hand om efter allt det jobbiga (min lille började krypa när han var 4 mån sen dess finns inget stopp på han). Han hade inte klarat sig utan mamma..

KRAMIZ