Vi som förlorat syskon

Hej Mammamicka! Tack för svar! Der var sorgligt med din bror och att han valde att inte leva längre. Visst är det hårt att förlora ett syskon, och som du skriver "man får sig en käftsmäll" ibland när man får den där starka insikten att "det har verkligen hänt!?!".

Det låter som vi kan hjälpa/ha utbyte av varandra, så jag håller gärna kontakt! Måste dessvärre rusa nu, men vi hörs snart igen.
Sköt om dig.
Kram till dig och ni andra!

min bror dog för 6 år sedan sommaren 2001. då hade jag en idiot som kille och nu har jag min underabara man som min bror aldrig fick chansen att träffa

Hejsan..
Nu har det gått2 år sedan min bror valde att ta sitt liv,varför får vi nog aldrig veta...
Mitt liv försvann då oxå han va min tvillingsjäl vi gjorde nästan allt tillsammans.Hade samma kompisgäng.m.m...
Han va 2år äldre en mej..SAknar honom såååååååååå
trodde det skulle bli bättre med tiden men tycker det blir värre...
Så skönt att få skriva av sej lite o läsa om andra..
Kramar till er alla här...

ursh så hemskt att så många unga tar sina liv.
Blir så lessen för eran skull.

Härom natten drömmde jag om min bror. tror att det var mer än en dröm, tror verkligen han kom och besökte mej. Det var så verkligt, han känndes så verklig, jag kunnde verkligen känna honom när jag kramade honom.

jag sa att jag saknade och älskade honom så mycket.
frågade honom om han hade ont när han dog, om han mådde bra.
han sa att han inte led när han dog och han mådde bra nu.
känns såå konstigt, för det känndes såå verkligt.

gud vad jag saknar honom!

Sådär verkliga drömmar har jag också haft. Drömmar vars känsla dröjer sig kvar långt efter man vaknat. Jag vill så gärna tro att det är mer än drömmar... Jag hoppas verkligen.

Jag blir verkligen avis på er som drömt/sett dom avlidna. Jag minns inte min sons röst, minns inte hur han såg ut förutom på foton. Det enda minnet jag har är hans overall och den illgröna mössan han hade på sig när dom gick ut. Faaaan!! Saknar dig älskade lilla myra.. Lillebror vill så gärna ha en storebror och busa runt med.. Kom tillbaka snälla.. Mår riktigt dåligt på detta nu, många tankar, många fantasier och mycket mycket sorg för lillebror aldrig fick chansen att busa runt med brorsan som han vill.. Funderar på att gå till ett medium.. Är jag dum då?? Åsikter tack.. Kram På Er Alla!!

hej tjejer, skönt att ha er här igen! Visst är det fint med drömmar. Oftast har det varit fina drömmar om hur det var när brorsan levde (och inte som man skulle kunna vara rädd för) drömmar om sjukhuset och döden. De tankarna kommer ändå när jag ligger vaken om natten). Nej i drömmarna är det som att få träffa honom, jag hör hans röst och ser hans kroppsspråk. Som om allt var som vanligt. Det är väl det närmsta jag kan komma honom. Är så tacksam de få ggr drömmarna dykt upp. Skriver snabbt ner dom, för att minnas..

Han var fotograf men tyvärr tog han inte så många bilder på sig själv. Nu har jag nästan blivit manisk på att fotografera och videofilma nära och kära, gammal som ung. Tänk om jag haft brorsan på film.. Det finns faktist en liten snutt, en kompis råkade hitta den, det var underbart att se. Jag grät inte som jag trodde utan log. Skönt.

Mme och Yaaniz, känner verkligen med er när jag läser om att era bröder valde att ta sina liv. Jag vet inte hur det känns, men det måste vara väldigt tungt. Särskilt den obesvarade frågan "varför".

Ååh Amigolina, ditt öde är verkligen så hjärtskärande och jag tänker på dig ibland. Många varma tankar till dig och din lilla Myra och lillebror.

Hej! Det har nu gått 1 månad och 3 dagar sen min lillasyster dog i en bilolycka, hon blev 21 år 1 månad och 2 dagar. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig igenom allt efteråt men även om man skulle vilja stanna tiden så går det ju inte och man måste gå igenom allt det jobbiga som begravningen, bisättningen (heter det så??) plocka bland hennes saker mm. Idag ska vi urnsätta henne och det känns så fruktansvärt jobbigt för det är så definitivt, då är det liksom inget mer man kan göra för henne sen. Jag saknar henne så otroligt mycket och jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna lära mig att leva utan henne, vi stod varandra så himla nära och pratade om allt. Jag har 2 syskon till och det är jag så tacksam för, för utan dom hade jag nog inte orkat gå ur sängen på mornarna. Jag vet att det tyvärr är många som måste gå igenom sånt här men ändå så känner jag mig ensammast i världen. /sara