Vi som förlorat syskon

Tittar in och sänder många kramar till er alla.

Har varit lite mer uppåt på sistone. Men idag blev jag ledsen då min kusin kanske har cancer (43 år och 8-barnsmor). Förutom mina föräldrar så är hon är liksom den närmsta släktingen (förutom min mans familj), och jag har tänkt att henne kommer jag i allafall att ha kvar tills jag blir gammal. Hoppas att hon ska bli frisk.. Inte minst för hennes barns skull.

Star83, du och din syster verkade stå varandra mycket nära. Jag lider med dig.. Som en del av dig som nu försvunnit. Det måste vara speciellt att ha en syster. Hur upplevde du det?

Själv hade jag ju en bror (och inget mer syskon). Det verkar så mysigt med en syster, som man kanske delar lika intressen med. Sedan vet jag systrar som är rivaler om det mesta i livet. Så man vet ju aldrig hur det hade varit. Men det var ju underbart att ha en storebror. Åh älskade trygga bror!

Om ni tillåter mig att filosofera lite.. Jag måste bara bena ut dom här tankarna nu, som jag burit på länge: Har tänkt på om sorgen kan kännas annorlunda när man har syskon kvar kontra när man står ensam kvar. Vad tror ni?

Jag har ju ingen som kallar mig "syrran" längre. Jag vet inte om det hade känts annorlunda om jag hade haft syskon kvar.. kanske. Som hade stöttat och varit i samma situation. Vi hade gått hand i hand tills vi blivit gamla, kunnat dela minnena av brorsan i många år framöver. Någon att prata om barndomen, om föräldrarna, om gemensamma semesterar, etc. Haft glädje av varandra rent praktiskt med allt man kan hjälpa varandra med..tryggheten. Den förutsättningslösa kärleken som bara syskon och föräldrar kan ge. (Min man kan jag egentligen inte till 100% veta att han ska älska mig hela livet, och vice versa).

En del av sorgen är ju att när mina föräldrar blir gamla (de är vissserligen bara lite över 60 men mamma har varit mycket sjuk i cancer genom åren) så har jag inte honom kvar. Då kan t ex jag och min bror inte hjälpas åt (jag bor inte i samma ort som han och våra föräldrar gör), och när de inte lever längre så är hela familjen borta..Min plattform! vårt föräldrahem! Jag ryser. Min hemstad, bara gamla kompisar att åka till. Men hoppas det är många år kvar tills dess.

Det här med att brorsan dött.. det kräver ju också en frigörelse för mig, som 35-åring (äuum) måste jag inse att jag (en dag) måste klara mig känslomässigt utan min ursprunliga kärnfamilj. Jag har på något sätt sörjt det också, och gör det fortfarande 1,5 år efter hans död. Förstår ni vad jag menar?! Jag har alltså inte bara sörjt att jag saknar min bror här och nu, utan även att han inte kommer finnas som stöd när jag blir gammal. Och mina föräldrar kan inte stötta och minnas honom med mig längre. Att jag kommer känna mig ensam, utan ursprungliga blodsband. Märks det att jag är lillasyster i familjen eller?! *ler*

Gick hos en psykolog 3 ggr och han sade inte så mycket, men en sak var bra och det var att jag inte borde ta ut så mycket i förskott. Att den dagen då jag oundvikligen står där, så kanske livet ser så annorlunda ut. Och att man inte ska ta med den smärta man har idag in i framtiden. Då gör det onödigt ont. För när man väl kommer dit, så har kanske smärtan mattats av och man har annat med sig i bagaget. Klokt sagt va? Men jag kan ändå inte låta bli att bearbeta allt jag kan komma på som är negativt kring brorsans död. Tänk om jag får en depression om några år, då är det ingen som förstår. Så under min sjukskrivning när allt hänt så mötte jag smärtan ur alla tänkbara vinklar. Kände mig som en tjurfäktare som skulle slåss med sitt svärd och sin cape mot tjuren som kom dånande mot mig från alla tänkbara håll. Kanske var bra, det kasnek trots allt var rätt för just mig...kan ju skriva detta utan att gråta ens..Alla tårar har gråtits på nåt sätt..?

En annan del av sorgen är även att se sina älskade föräldrar i stor sorg. Att se dom som man bryr sig så mycket om, drabbas av det värsta som kan hända..
Hur ser ni andra på det?

Jag menar inte att de som har syskon kvar skulle ha en lättare sorg. Absolut inte. Ni kanske stod er syster/bror jättenära och en person är unik och kan aldrig ersättas av andra syskon. Jag bara funderar kring en dimension av sorgen.

Likaså, hur känns det för er som inte har föräldrarna kvar, som står utan er ursprungliga familj? Och än värre, inte har någon ny? Jag är tacksam och lycklig för varje dag som jag har mina föräldrar, samt en underbar man och en 1-årig dotter.

happy72

Som vanligt blir jag lika omponerad av vad du skriver och hur du tänker. Saknaden är ENORM men man överlever! Min saknad och ångest för mina barn och alla tankar som snurrar kommer och går. Just nu är jag långt nere i dalgången men är så oerhört tacksam över att jag faktiskt har en vilding kvar (han är en riktig tornado och har gjort allt man kan göra tror jag). Utan min son i livet hade jag nog vandrat samma väg som min lilla storebror Myran. Tankar, tankar, tankar dom tar aldrig slut! Funderar även på hur livet hade varit om min son hade fått behålla både storebror o lillasyster/bror. Herregud vad orättvist min son måste växa upp nu. Han måste tänka en massa han med, är ju för hans skull jag skriver här. STÅ PÅ ER ALLA VÄNNER!!!

Amigolina och ni andra, tittar in som hastigast och sänder en kram! Hoppas att solen skiner på er också idag, den värmer här i Örebro (på besök här).

happy72 - Jag har ju flera bröder, och visst har det varit en helt annan sak än det du beskriver. Vi delar barndomsminnen och kan prata om "gamla tider" och om saker som min döde bror sagt och gjort. Vi vet alla de där sakerna, som våra föräldrar aldrig fick veta. Om när brorsan t ex hade 2 flickvänner samtidigt i högstadiet, och hur vi andra täckte upp för honom när det körde ihop sig!
Vi har också kunnat hjälpas åt med att vara stöd för dels våra föräldrar och dels våra faderlösa brorsbarn. Bördan blir lättare när den kan delas upp ...
Vår familj har också blivit mer noga med att hålla kontakten och träffas ofta. Fast en av mina bröder bor i Stockholm, så träffas vi minst 3-4 ggr/år numera!

Happy72
Ja jag och min syster stod varandra väldigt nära precis som med min andra lillasyster och min storebror och jag är så otroligt tacksam över att jag har dom. Min relation med min lillasyster Annika var som en vänskap lika mycket som systerskap, vi gjorde mycket tillsammans. Åkte och shoppade, färgade håret, skvallrade, pratade om i princip allt, hittade på mycket saker tillsammans, mm. Nästan som på film faktiskt. Visst har vi bråkat och tjafsat om saker precis som syskon gör men vi har aldrig vart ovänner mer än några timmar. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket och det blir bara värre för varje dag som går, plus att vi har så mycket frågor som vi vill ha svar på. Typ vad som hände, vad skulle dom göra där, varför hade hon inget bälte som hon alltid hade och då menar jag verkligen ALLTID!!?? bråkade dom, var han dum mot henne, hur fort körde han, mm. Så många frågor men så lite svar..

Tack för svaren, det känns så bra att "bolla" sina tankar. Skriver mer snart igen! Stor kram så länge!

Hej på er.
Idag är det en ganska bra dag. Första dagen på länge som jag skrattat ordentligt. Även om saknaden kommer som ett brev på posten bara jag börjar tänka på honom så känns det iallafall bättre. Vet inte hur det kommer att kännas sen när jag kommer ha några av brorsans möbler hemma, men det kommer väl gå bra det med antar jag.
Nellie har inte pratat så mycket om morbror på ett tag heller, de få gånger han kommer på tal (spontant från henne) så är det mest att hon saknar honom så mycket.

Jag har faktiskt inte drömt om min bror något alls, men har däremot trott mig se honom en gång för ett par månader sen. Kvällen innan jag skulle åka ner till sthlm med pappa för att se Brorsan. Satt i gubbens knä och velade fram och tillbaka om jag verkligen skulle åka, skulle jag klara av att se honom?? Rätt som det är rycker jag till, varpå gubben nästan fick en hjärtattack. För jag var helt säker på att det var Björn som stod i dörröppningen och log. Det är ända gången som jag sett eller trott mig sett honom.
Men jag har blivit mycket mycket öppnare har jag insett. Nellie har en tendens att sluta andas ibland när hon sover, och en natt för inte alls länge sen så drömde jag att hon stod brevid mig och ropade jag vaknade till och såg henne fortfarande stå där då jag sträcker mig mot henne så försvann hon. Varpå jag kutar upp för att se hur det var med henne. Hon sov fridfullt i sin säng. Kanske hade hon slutat andas där en liten stund. Men usch så läskigt det var.

Kram från mig!!

Hej!!

Kände att det var på tiden att "gnälla" av sig lite. Nu har jag märkt hur uppenbart det är att lillebror saknar storebror! Skitjobbigt!! Han är bara med barn som är äldre än han, hur jag än försöker så blir det bara fel med barn i hans egen ålder.. Dom är helt enkelt rädda för min vilda lilla underbara solstråle. Fan vad saknaden gör ont och kan man ha mer dåligt samvete eller vilken känsla det nu är som spökar för att lillebror är ett ensambarn, fastän han egentligen är mellanbarn! Livet är så rent ut sagt JÄVLA ORÄTTVIST! Vill så gärna att min älskade son Lillebror bara ska må bra!!

Nu idagarna är det 13 år sedan jag pratade med min bror för sista gången .
Kommer inte ihåg exakt datum men det var iaf samma dag som jag och mitt ex skulle förlova oss. Jag pratade med min bror på förmiddagen och vi skulle förlova oss på eftermiddagen. Därför sa jag aldrig något till brorsan.
Tiden går så fort. Ibland känns det som igår och ibland känns det som en evighet sedan.

Någon undrade över hur man känner när det gått en längre tid. Och för mig är det så att jag tänker inte på honom dagligen. Men flera gånger i veckan och mer under vissa perioder.
Nu efter att jag fått barn så tänker jag mer på honom. Hade hade varit en så himla bra morbror. Han var den av mina två bröder som hade barnasinnet kvar. Min andra bror är givetvis helt underbar men lite mer "stillsam"

Nu är sonen bara 14 månader jag bävar för hur jag ska berätta om hans döda morbror eftersom jag har så svårt att prata om honom.

Kram på er

vad skönt att ni orkar skriva ner era tankar här, skriver inte så mycket för orkar helt enkelt inte, men jag läser allt och det gör så ont att veta att så många går igenom samma sak.

En vän skrev och sjöng en sång på min brors begravning, ni kan ladda ner låten via min sida här på fl, skulle gärna vilja dela med mej av den låten, hoppas ni får ut nått bra av at lyssna på den.

stor kram på er alla!!!

Hej alla.

Jag har nu två nätter i rad drömt riktgit otäcka drömmar. I den första drömmen kom jag till dagis för att upptäcka att min äldre son var försvunnen. Jag sprang runt och letade och hittade honom till slut i vattnet (sjön), under ytan, livlös och blek. Den förtvivlan och maktlöshet som jag kände i drömmen går inte med ord att beskriva.

Natten efter drömde jag att jag tittade till min yngre son i hans säng. Fann honom livlös och kall. Samma förtvivlan och maktlöshet.

Usch, vilka makabra, otäcka drömmar... 

Drömde även i våras att jag kom till dagis och att min äldre son var försvunnen. Sprang över allt och letade. Hittade honom flytande upp och ned i ett vattenfyllt dike. I sina röd-gula regnkläder.  Känslan i drömmen dröjde sig kvar flera dagar. Till råga på allt var sonen "försvunnen" en dag, i nära anslutning till drömmen, när jag skulle hämta honom på dagis. Ingen visste var han var. Nu var han tack och lov inom inhägnat område och väldigt välmående, men personalen fick veta att jag inte tycker att det är acceptabelt att ingen hade koll på var han var.

Ville bara skriva av mig lite. Handlar ju inte om min bror, men men... 

tess

fy vad otäckt att drömma sånt där, men nått posetivt med det hela är att det betyder nått bra när man drömmer om döden.

man brukar säga att det tyder på en posetiv förändring.

Tack för stödet!

Hoppas du har rätt, för drömmarna har lämnat en liten ångestklump i bröstet på mig...

ja det förstår jag verkligen, men av egen erfarenhet så stämmer det. drömmde mycket om döden den tiden jag väntade på beskedet om jag fick min dåvarande lägehet eller inte.

sen är det ju lätt att ens oro avspeglar sej i ens drömmar oxå.

Nu är jag här ytterligare en gång och "avundas" er som drömt eller haft påhälsning av era nära och kära från andra sidan. Jag själv har inget minne av min sons storebror mer än foton. Skitjobbigt att inte kunna ärligt avara lillebror när han frågar. Svarar bara svävande och försöker ta upp frågor om brorsan när andra är med som också kände han. Undrar när spärren släpper och jag får in bilden och rösten i mitt huvud. Kram På Er Alla