Vi som förlorat syskon

Hejsan!
Jag tror att jag hann skriva i eran förra tråd innan den stängdes.

Min bror gick hastigt bort den 8 juli i år. Jag förstår knappt frotfarande att han inte kommer att komma hit något mer.
Det är så jäkla jobbigt att försöka vara stark för mina små. Speciellt min äldsta som hade ett speciellt band till Björn. Dom var alltid tillsammans när de träffades, busade och skrattade. Det gör mest ont att se henne så ledsen.

*gråter* Ser kanppt vad jag skriver längre så det får bli ett kort inlägg...

Kram! Om du vill och orkar får du gärna uppdatera oss med vad som hände.

Amigolina, vilken fruktansvärd historia, att se sitt barn drunkna. En sådan mardröm. Jag blev nästan illamående när jag läste det, och då tål jag rättså mycket numera. Sänder dig många styrkekramar, hoppas att vi kan hjälpas åt i den här tråden.

[citat]
Hejsan! Jag tror att jag hann skriva i eran förra tråd innan den stängdes. Min bror gick hastigt bort den 8 juli i år. Jag förstår knappt frotfarande att han inte kommer att komma hit något mer. Det är så jäkla jobbigt att försöka vara stark för mina små. Speciellt min äldsta som hade ett speciellt band till Björn.

Delfinen, tack för hälsningen tillbaka i min gästbok. Världen är liten! Du bor i norrland och vi i Sthlm. Jag tittade på fotot - och ja det är han. Jag och min man har träffat din bror! På en fest (vår gemensamma kompis, som var din brors arbetskamrat) hade roliga temafester varje år. Tror din bror var DiLeva eller nåt liknande på en Schlagerfest för ca 3 år sedan. Jag pratade med honom. Tyckte han verkade trevlig, ja sympatisk. Utstrålade ett lugn. Det är vad jag minns. Min man tyckte också att han var så trevlig, de har träffats fler ggr. Vi blev djupt berörda när vi fick höra vad som hänt. Hade han fotograferat och fallit från fönstret?
Det berörde mig oxå. Min bror var nämligen fotograf, och hade oxå kunnat göra nåt sånt. (Men han fick ju en hjärnblödning)
Jag är så ledsen för din skull, för hela din familjs skull. Sköt om dig.

Hur mår du idag, det är ju alldeles nyligen det hände?

Många styrkekramar

Hmm, jag hanterar inte riktigt citatfunktionen ännu ser jag. hoho..jag som jobbar som webbprogrammerare i vanliga fall. Ridå!

Jag vet men kändes skönt att skriva den här, kanske fel tråd men det hela började med att jag försöker sätta mig in i lite hur min son tänker om sin storebror. Jag har fått mycket panik med mig i hur jag ska klara av min son och verkligen göra dom till två olika individer. Jag har lyckats hittills.. Älskade o saknaden är så oerhörd, finns inga ord inga svar.. Men grågar mig ändå VARFÖR skulle lillebror växa upp utan älskade storebror??? (historien e helt sann vår lilla solstråle rycktes bort ifrån oss på ett brutalt sätt)

Har läst tråden och känner igen många av tankarna. Min bror dog i cancer för 2 år sedan, och vi hade tid på oss för att förbereda oss. Men inget kunde förbereda någon för hans söners tomma blickar efteråt. Eller splittringen i släkten. Eller någon av alla de andra sakerna som plötsligt förändrades i och med hans död ...

Det var helt rätt att du skrev i den här tråden! Vi får försöka stötta varandra. jag tycker redan det känns lite bättre..att man inte är ensam. Inte för att jag önskar någon sorg, men för att vi i tråden fått kontakt. jag har inte hittat nåt bra forum för just förlust av syskon tidigare.

Vad svårt för dig..att försöka sätta dig in i hur din son känner sig. Vad har du fått för hjälp hittills? Du kanske skrev det förut..har du gått till kurator för egen del? Med sonen? Har ni fått bra stöd från släkt och vänner? Jag tror det är viktigt att det inte ebbar ut helt, även om det har gått några år. Klart att det inte kan och får vara lika intensivt, men att det finns några människor runt omkring er som vågar och vill och tycker om att prata om storebror. Titta på bilder och prata om honom, och hurdan han var.

Vad säger lillebror själv när storebror förs på tal? Tar han inititiv själv att prata om honom? Är det mycket fokus på olyckan eller kan det vara allmänt om att ha ett storasyskon (dvs känner han sig fortfarande som lillebror? För han är ensamt barn nu?) Pratar ni om storebror som person och minnen kring vad ni gjorde när ni bara var tre, innan lillebror föddes?

När du skriver att "göra dom till två individer" - vill du berätta närmare hur du menar. Förstår nog lite, att det kanske kändes som att lillebror skulle överta storebrors plats och fylla hålrummet..?

Du skriver att du har haft mycket panik. Jag förstår det, eller snarare - jag kan bara ana! Det är ju en fruktansvärt traumatisk upplevelse du varit med om, inte bara förlusten utan hur det gick till. Jag får också panik ibland när jag tänker på att brorsan är död - det får inte vara sant! (och då gick det ändå lite lindrigare till, öven om det var hastigt och hemskt, men jag slapp se när det hände). Det är nog panikkänslorna man måste få bukt med, för att kunna gå vidare. Att försöka finna acceptans, att det inte är nåt man kan göra nåt åt, att flyta med hur verkligheten ser ut. det är jättesvårt, jag vet. jag menar inte Acceptans i betydelsen Godkännande, för det kan vi aldrig göra. Utan Acceptans i betydelsen att Sluta spjärna emot. jag tycker nog jag mår lite bättre när jag försökt att sluta fråga mig "Varför, och NEJ, det FÅR inte vara sant!!!". Men det är inte lätt, det är ett tungt arbete, som fortgår så gott som varje dag. Att försöka vila i nuet, som ju oftast är ganska bra.. Hoppas du förstår vad jag menar.

..Det finns en bok som heter "Acceptans - att leva ett liv, inte vinna ett krig", av Anna Kåver. har inte läst den själv ännu, men har fått den rekommmenderad och tror den skulle vara bra för oss.. Har läst några andra böcker om sorgebearbetning som hjälpte mig mycket och som gjorde att jag förstod mig själv och andra bättre. kan berätta mer om du/ni vill. Såg att det fanns en del böcker om Sorg och Barn på Akademibokhandeln.

Hörs snart igen, sköt om er alla! Vi fortsätter dialogen! Finns så mkt mer jag vill säga- och höra om.

happy72

Jag har mina vänner omkring mig som funnits där sen jag födde mitt första barn. Har en psykolog jag pratar med varje vecka nu, blev lite mycket av allt förra sommaren med allt. Jag har försökt prata med lillebror och berättat och tittat på foton o haft med han till graven. Han är mycket insatt i hur allt hände med storebror, vad som hände och att han faktiskt har en storebror han säger att han saknar han och att dom säkert busat runt som bröder gör. Han vill att jag ska "fixa" en storebror när jag frågat om han skulle vilja ha ett syskon. Det jag menar med olika individer är precis som du skrev om hålrummet osv osv.. Lillebror säger att storebror e me han överallt o ser till att inget händer han. Han är även mycket medveten om min "fobi" för vatten och is och resultatet är att när mamma är med så trampar man inte sönder "isvattenpölar". Det gjorde jag med storebror 2 dar innan olyckan vilket ytterligare känns som allt var mitt fel. Känner mig ofta som en värdelös mamma som inte kunde hållt storebror inne tills jag var klar med lillebror. Mina vänner kallar mig för A-mamman, lektanten osv osv.. Jag bara älskar när det är massa barn omkring mig o att deras föräldrar "vågar" lämna sina barn till mig efter olyckan. Lillebror saknar nån o busa runt med, detta resulterar i att han leker med barn som är några år äldre än han. Nu känns det som jag skena iväg här lite men tror jag fått med allt..

KRAM PÅ ER ALLA!! STÅ PÅ ER!! LIVET E TUFFT!!

Hej amigolina, är bara inne jättesnabbt nu.. Tänkte tidigare idag hur jag skulle ha gjort i den situationen du var i. Låtit storebror med kompis stå kvar i hallen och svettats otåligt? Nej. Låtit lillebror vara ute med bajs i blöjan? Nej. Vad skulle du ha gjort annorlunda..? Nej Det var inte ditt fel! Men det är klart du har skuldkänslor, det är mänskligt. Hörs snart igen!