Vi som förlorat syskon

Lättast är om du går in och läser min blogg. De första inläggen i Sorg handlar om det.

Hej Aurora, välkommen hit! Vad tråkigt med din sambos bror, det är ju en sorg för hela familjen, och fler därtill.
jag tror som Lövet att det är bra att ta fram album.

Överhuvudtaget visa dig intresserad av din sambos bror, både kring hans liv och död. Tala om för din sambo att han ska veta att du verkligen bryr dig, och att DU gärna pratar om den bortgångne. Många ggr säger folk till den som sörjer "jag lyssnar om du vill prata", men så verkar de inte så genuint intresserade när man väl börjar prata. Klart att det är svårt att veta vad man ska säga. Och det KAN man säga då! Många ställer inga följdfrågor utan man får känslan av att de tycker det är jobbigt. Kanske är det inte så, men försök uppmuntra honom att prata om hans bror! Det kan även komma naturligt såsom "jag minns att han ofta gjorde såhär!" och så är det ett roligt minne. Det behöver inte vara känsligt, utan kan värma gott.

Så en annan sak.. Jag är själv sån som gärna pratar om min bror. Men alla är inte lika mig och vill prata om sina bortgångna kära. De kanske faktiskt tycker att det är jobbigt, beroende på fas av sorgen etc. Jag tror att varje relation är unik, och därmed är varje sorg unik. Så jag försöker inte ta för givet hur andra känner, inte ens de som förlorat sin bror i liknande fall. Säg aldrig "jag vet hur det känns". Det kan man inte veta. Man kan bara ana.

Så det bästa man kan göra, tror jag, det är nog att tala om att man tycker om den som sörjer som betyder väldigt mycket för dig (man behöver massa värme), att man tyckte mycket om den som dött (om man gjorde det, så värmer det säkert gott att höra), varför man tyckte om den döde (glada minnen, fina egenskaper - sånt får mig att levandegöra brorsan - att höra hur han var ur andras perspektiv), tala om att man gärna vill vara ett gott stöd, och helt enkelt fråga HUR man kan vara det. INTE ta för givet. Vet inte den sörjande kan man fråga om det känns bra om man gör si eller så (t ex försöka hitta på uppiggande saker eller hellre tar det lugnt och pratar om den döde. ÅÅÅÅ.. om vissa av mina vänner frågat det! Jag hade kunnat tala om exakt! Men man vill ju inte gärna tala om att "nu får du faktiskt visa lite mer omtanke och inte vara så hurtfrisk och tro att du piggar upp mig, för det gör du inte!")

Hoppas att ni hittar fram till en bra dialog, som kan vara läkande för er båda! För DU har ju faktiskt också haft sorg. Om inte av att förlora svågern, så i att se din älskade i sorg, det smärtar..? Eller hur känner du?

Tack lövet, intressant att läsa hur du upplevde sorgerna som kom långsamt resp plötsligt. Det var ungefär så jag trodde att det kunde vara. Eller kunde föreställa mig. Men återigen, man kan ju bara ana! Nej man kan inte säga vad som är värst. Men man kan konstatera att dödsfallen och sorgen har många olika ansikten. Den långdragna, den hastiga, den skuldfyllda, den befriande (vid lång sjukdom), den orättvisa (som friska unga) och den naturliga (95-åriga morfadern), etc etc...

Hej tjejer, hur har ni det?

För er där det har gått några år sedan ert syskon dog, hur tycker ni att sorgen är?

Lika smärtsam, eller har det onda blivit dovare? Gråter ni ofta, eller håller ni det inom er? Kan ni sova gott om natten? Hur ofta tänker ni på ert syskon? Vad jag menar är, kan ni leva ett "normalt" liv eller är sorgen fortfarande högst upp i medvetandet och tar energi?

För mig, som förlorade mitt enda syskon, en bror, för 1,5 år sedan, så börjar jag väl landa efter chocken och kan nog säga att livet börjar återgå i sina gängor, ialla fall för mig. Men jag lider med mina älskade föräldrar som har mycket kvar, inte minst praktiskt. Först så tyckte jag att livet var förstört för alltid. Men jag läste om andras sorg och hur de kunnat gå vidare. Det gav mig hopp. Jag kunde inte känna så mycket hopp, men mitt förnuft förstod att det nog skulle gå, nångång om många år. Herregud, flyktingar förlorar ju hela sina familjer och rötter, då borde väl jag också klara mig. Men nej, det kändes fruktansvärt. Och ingen fick säga till mig att gå vidare, det var att förringa min sorg!

Idag tycker jag att det går bra på dagtid. Livet blir sig aldrig mer likt. Sorgen kommer alltid att finnas. MEn jag kan känna lycka över vårt barn och det liv som jag lever här och nu. En tacksamhet att jag får leva och vara frisk. Mycket blev bättre när jag kunde sova på nätterna. Dock väckte vår lilla dotter mig för amning mitt i natten och sedan kunde jag inte somna om, med tankar på brorsan. Så första året hade jag konstant sömnbrist. Och jag märkte att sorgen var svårare att bära de dagar då jag var extra trött. Sömn ger styrka.

Nu har jag även kommit till den punkten i mitt sorgearbete att jag tycker att det är ok att inte alltid prata om honom. Första året tog jag mycket illa upp om vänner inte frågade eller intresserade sig för min sorg eller bror, och låtsades som om det inte hänt, och istället ville "pigga upp". Men nu är det liksom ok om vi nämner sorgen eller nåt glatt om honom, nån gång ibland. En fas i sorgearbetet där många vänner och bekanta verkade tro att jag befann mig ca 3-4 månader efter hans plötsliga dödsfall. (Bemötande är ett ämne jag gärna diskuterar mer senare).

Jag gråter inte heller lika ofta numera. Det skulle jag kanske behöva, men steget att börja gråta är längre. Jag orkar helt enkelt inte..det tar så mkt energi och jag får huvudvärk..kanske blivit avtrubbad. Att gråta är egentligen att vara stark, tycker jag. Det är ju då man vågar möta smärtan, istället för att sopa undan den. Men jag gråter mycket inombords och tänker mycket på honom.

Det går nog inte en timma utan att jag tänker till, på vad som hänt, eller nåt fint han brukade säga. Och har det gått längre tid så kan jag bli glad, att det finns mer i livet att glädjas åt, och att jag KAN vara i nuet och njuta. Första året kunde jag bara vara glad första timmen på en fest, sedan tog det bara energi och jag höll god min utåt.

Att det kunde bli såhär..min älskade storebror. Han var verkligen världens bästa brorsa!

..Kan tillägga att jag fortfarande tycker det är jobbigt att vakna. Då får jag ordna tankarna efter drömmarna, "har det hänt eller var det bara i drömmen?" Inte varje morgon men ofta känner jag ett stort obehag. Tyckte även det var jobbigt att lägga mig förut, gillade inte sovrummet. Nu går det lite bättre. Och bara jag har kommit upp och leker med dottern så mår jag genast bättre.

Men samma naivt glada positiva människa, det kan jag nog inte bli igen. Är t ex väldigt beskyddande mot dottern,(men försöker vara förnuftig och bara mot sånt som kan vara livshotande). Och döden är ständig närvarande i tankarna. Bara ett exempel är när jag säger Hejdå till nån jag tycker mycket om, då kan jag titta noga som för att memorera synintrycket på näthinnan. Jag vet ju inte säkert att vi ska ses igen. Och jag kan inte radera fina sms från nära o kära. Jag vet ju inte om det är det sista jag får. Som det var med brorsan - jag raderade hans sms och mail, fullt in inkorgen..vad skrev han sista gången..? Men jag tittade noga på honom när han glatt sade Hejdå på juldagen,och jag är så GLAD att jag minns. Att jag kramade om honom. Och tänkte för mitt inre, Världens Bästa Brorsa! Men jag sade det inte till honom...inte just då..

Tack för att ni orkar läsa, skönt att skriva av sig..det bara rinner ur!

Berätta gärna hur ni andra har det, med tanke på detta "tema" att "Gå vidare".

Ang att "Gå vidare" känner jag först nu att jag verkligen gjort det.

Min syster dog (självmord) för 19 år sedan. Jag var 17 år och försökte vara stark för mina föräldrars skull... Jag pratade tyvärr aldrig om händelsen med nå'n utomstående (terapeut) och eftersom jag inte kunde hantera min sorg så valde jag att inte prata om min syster alls. Ingen av mina nya bekantskaper visste att jag hade ett syskon och jag pendlade mellan dåligt samvete och ilska mot min syster "för att hon var så självisk".
Efter att jag fått mitt andra barn så kände jag mig ofta ledsen och bestämde mig för att kontakta ett medium. Jag fick då kontakt med min syster och fick "beskedet" att hon nu är lycklig och att hon vakar över mig och min familj. Detta gjorde att jag kände mig "lättad" och jag har nu berättat för flera av mina nya vänner / arbetskamrater om "min mörka hemlighet".

Nu ha´r jag äntligen kommit hem efter en sjukhusvistelse på 2 dygn.. Mitt älskade lilla underbarn fick i sig fästing, lopp o annan ohyra på djur medel. Tufft var det eftersom ingen riktigt kunde säga hur allvarligt det hela var. Finns skitmånga olika saker som kan hända. Bl.a Illamående, diarre o sånt trevligt men det värsta var nog att skiten sätter sig på nervsystemet!! Var jag nervös eller?? Ja kan man säga!! Tankarna for tillbaka några år när "storebror" låg inne för att sen lämna oss för gott. Älskade lilla solstråle tack för du var med "lillebror" o vakade över han.. Det var det jag ville skriva nu.

HA DET BÄST ALLA!! OCH TA ETT LITET STEG I TAGET.. DET STÄRKER EN MEN TAR INTE BORT DET ONDA BARA HJÄLPER ER ATT LEVA MED ALLT DET SOM GÖR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT!!!!

Hej igen!
Har haft en del jobbiga dagar. Det finns så mycket jag skulle vilja berätta för min älskade bror. Te x att han ska få bli morbror igen. Just nu känns allt så förbaskat orättvist, och med alla hormoner i kroppen så blir det nästan bara värre...

Tänkte jag skulle berätta lite vad som hände..

Den 8/7-07 fick min pappa det hemskaste av alla besked. Hans förstfödde son har omkommit i Österrike. Enligt polisrapporten så har han ramlat ut från ett fönster 8 meter upp. De trodde först att han möjligen hade tagit kort på något och lutat sig för långt ut och tappat balansen. Men kameran återfanns på hotellrummet. Björn gick mycket i sömnen så vi tror att han helt enkelt trott att fönstret varit en dörr och klivit ut. Jag hopppas faktiskt att det är så det har gått till eftersom han då troligtvis inte har hunnit vakna och märkt vad som hänt.

Jag saknar honom så jäkla mycket och gråten sitter väldigt nära till hands hela tiden. Min dotter har även hon väldigt svårt för att acceptera att han inte längre finns med honom och jag har väldigt svårt att trösta henne. Jag har fått ett telefonnr till en psykolog som jag ska ringa något i veckan som kommer. Jag tror att både jag, men mest min dotter behöver prata.

*kram på er alla*

Hallå tjejer, hur mår ni?

..saknar våra diskussioner, det blev verkligen ett vattenhål/energikälla att få prata av sig och "bolla" våra tankar om att förlora ett syskon här.

Delfinen, du vet att jag tänker på dig! Vad sorgligt med din bror och att han inte fick veta att han skulle bli morbror igen.

Min bror (för er som inte minns, det var han som dog 37 år i hjärnblödning) skulle bli morbror för första gången. Jag var i 4:e veckan när han dog, jag hann inte berätta för honom. Men han undrade nog varför jag inte drack nubbe med honom som jag brukade på julafton.. (fina minnen..) Det är verkligen en berg o dalbana att vara gravid och sörja samtidigt. Bara det skulle jag kunna skapa en ny tråd kring... *ler lite*

Kram på er alla

Halloj på er! Jag är väldigt ny här och jag vet inte riktigt hur det här funkar men jag ska göra ett försök.

Jag förlorade min lillebror för ca 1.5 år sedan. Han valde att inte längre leva. Den kvällen glömmer jag ALDRIG......
En jättesvår tid följde efter det och man trodde att man aldrig skulle bli människa igen. Sakta men säkert går det, och så här ca 1.5 år efter så är man tillbaka på det "normala" igen och man tar en dag i taget. Svackorna kommer och går. Vissa dagar är bara skit och man fattar ingenting medans andra dagar rullar på som vanligt. I bland får man sig en rejäl käftsmäll rent ut sagt. "Det är verkligen sant, min älskade lillebror är verkligen borta.....det är ingen mardröm". Man lär sig med tiden att hantera det som gör så oerhört ont.

Det som hjälpt mig och min familj är att vi velat prata om det här från första början. Alla som velat har fått frågat och vi har svarat på det mesta. Jag har till och med varit ute och föreläst om självmord och hur det är att stå kvar som anhörig vid två tillfällen. Det har hjälpt mig enormt mycket.

Jag vet inte hur mycket detaljer osv man får prata om i det här forumet. Men om någon vill prata eller fråga om vad som helst när det gäller självmord, sorg, bearbetning osv så hör gärna av er! Nu menar inte jag att jag är nån expert men jag berättar gärna om hur jag upplever och har upplevt saker och ting.

Ha det bra! Kramar Mikaela