Styvföräldrar tänk er för.

Ja det har varit skitjobbigt i perioder men kärleken mellan mig och min man och vårat gemensamma barn har gjort oss starka.Vill inte heller att våra tidigare barn ska behöva gå igenom en separation till.

beEMbe skrev 2007-11-07 07:49:38 följande:

Nä.. fy skäms på dig som dömer ut styvföräldrar på det viset.
Visst finns det rötägg som inte ens vill försöka och som låter sin osäkerhet gå ut över barnen, MEN de flesta gör sitt bästa.
Man kan inte älska alla och det är heller inget barnet kan eller ska förvänta sig. Att respekteras däremot, det kan man kräva.
Att man inte älskar sina bonusbarn är inget brott, och det betyder inte att man behandlar barnet illa. Så länge bioföräldrarna älskar sitt barn villkorslöst, och bonusföräldrarna behandlar med respekt och är rättvis så räcker det långt.
Barn är inga små figurer i kinaporslin som måste bäras omkring på en silkeskudde. Överallt i hela livet kommer man möta människor och kanske har man tur och 1 % av alla dessa verkligen älskar en.
Dom som lämnar sina barn på dagis hela dagarna tex. Är dom oansvariga som föräldrar då, som överlåter sitt barn till folk som inte älskar dom? Varje dag, ofta 10 hela timmar om dan.
Då borde det ju skada barnen nåt alldeles oerhört.

Nä.. barn klarar lätt av att leva med människor som inte älskar det, så länge det finns nån i hushåller som gör det, och så länge den andre respekterar barnet och dess rätt till ett rättvist bemötande.

Givetvis kommer jag att älska mina barn på ett helt annat sätt. Givetvis kommer jag att göra lite mer för mina biologiska barn. Precis som bonusarnas mamma gör för dem. Jag tror inte att det är så svart eller vitt. Jag tror att mina bonusar förstår att jag tycker om dem men att mina egna barn är "mina". Att vara en vän och att visa intresse och respekt till sina bonusar är en självklarhet. Men ska jag som både bio o bonus alltid gå runt med dåligt samvete för att mina biobarn betyder allra mest i mitt liv?

Jag blir också ledsen av alla inlägg från styvföräldrar som inte gillar sina bonusbarn. Det är skönt att det finns dem som verkligen tar in partnerns barn som sitt eget.

Jag önskar att fler kan se att som vuxen är det du och din partner som satt barnet i den här situationen och inte tvärt om. Det är ni som valt den här familjen occh inte barnet.
Jag kan säga att det är inte lätt att växa upp i en familj som rycks isär och sätts ihop på olika vis om och om. Min mans styvpappa var väldigt elak mot honom och hans storasyster. Deras halvsyster behandlade han mycket bättre för att hon var hans egen. Hon är vuxen i dag men mår fortfarande jätttedåligt. Hennes personlighet har formats till att alltid ta på sig skulden och bli deprimerad när någon annan mår dåligt eller hamnar i konflikt. Så det är inte bara bonusbarnen som mår dåligt.

Ingenstans skrev TS något om att man måste älska sitt bonusbarn. Men respektera det, precis som du skrev. Jag tror det var det hon ville åt. Att jämföra ett hem som ska innefatta det mest trygga och basala i en liten människas liv, med dagis tycker jag är en rätt dålig jämförelse. Skulle du låta ditt barn gå kvar på dagis om personalen gick med hatkänslor mot ditt barn, lät det känna sig ovälkommet?

jag skulle inte kunna leva utan min bonus. Han är en del av min vardag!!!

Under en månads tid pröva vi att ha honom bara varannan helg, och det var faktiskt jobbigt! Hellre ha han heltid än att ha honom bara varannan helg.

Nu är det VV. För att han mår bäst av det just nu. Och mår han bra så mår vi bra =)

Nej jag skäms inte för 5 öre! Jag föraktar verkligen de människor som så lätt skulle kunna sudda ut ett barn ur deras liv. Jag hörde om en flicka som var pälsallergiker och vad gjorde styvmor? jo hon köpte pälsdjur

Gubben hennes var säkert en feg jäkel som inte förtjänar att vara pappa.

Jag är inte naiv jag vet att det kan vara svårt när vuxna inte kommer överens och att det bråkas och sätts på tvären. Jag förstår att ni som har det så LIDER , ´men jag syftar inte på er i jobbiga familjesituationer. Jag syftar på er som avskyr barnet!

tack precis så menar jag

Jag har inte alls läst igenom tråden.

Jag får ångest när det är "vår" helg. I 5 år har det varit bråk varannan helg. Man vet aldrig om tösen ska komma eller inte och man vet aldrig om mamman ska ringa o skälla och gnälla eller komma med dåliga undanflykter som gör att tösen inte kan komma.

Vi kan aldig planera något, aldrig haft semester tillsammans, kan aldrig planera roligheter inför varannan helg.

Detta har gjort att jag har väldigt svårt att ta till mig flickan, att skapa en nära relation. Tyvärr så har det blivit så att flickan blir den lidande och jag försöker på alla sätt komma närmare henne men nåt i mig har totalt låst sig.

Tråkigt men tyvärr sant.

>Har  ni pratat med henne om detta i familjerätten? Alla har rätt till semester och ni ska inte anpassa er efter henne, om hon har egen vårdnad så kan han gå upp med det i domstolen och jag kan nästan lova att de kommer få gemensam vårdnad.