Styvföräldrar tänk er för.

Jag har aldrig känt mig som en styvmamma efersom min man enbart haft glest umgänge med sina snart tonårs barn.
En period var dom här dock regelbundet ca 1-2 helger i månaden.
Jag har aldrig känt att jag har trivts med barnen eftersom det varit så mycket konfliter kring dem och deras mamma.

Jag har dock alltid respekterat barnen, och behandlat dom kärleksfullt när de varit här.
Men vad fick jag för det?
Jo, jag blev ändå baktalad och svartmålad av deras mor.
Och deras mor har nu tutat i barnen att det är mitt fel att de inte träffar sin far.
Trots att det är hon och barnens fars ansvar att se till att deras barn har det bra, så är det alltså lättare att lägga skulden på mig?

Så jag kan säga dig TS, att hur jag än hade vridit och vänt på mig så duger jag aldrig!
Har föräldrarna väl bestämt sig för att bråka, och dra in mig i skiten så är det inte mycket jag kan göra mer än ta avstånd till allt och leva mitt liv.

Jag kan inte gå och tänka på "tänk om barnen tycker illa om mig", "tänk att de kommer att hata mig i framtiden".
För hur skulle jag kunna axla denna bördan av tankar när vad jag än gör blir fel?

Men du gör inte på något sätt fel, du låser inte in dig i ett rum när de väl kommer , du köper inte saker som de inte tål eller visar hat mot dem.

En vacker dag kommer du gå ut som segrare ur detta spel.

Och en annan sak som stör mig enormt är att ni som känner er träffade kan kalla mig pretto.

Är jag ett pretto för att jag har sunda värderingar och anser att ni inte har det? Jag har vanligt folkvett och det tycks ju inte ni ha.
Jag trodde faktiskt inte att man blev ett pretto pågrund av att andra gör fel.

Det är ALLTID så vännen!
När det är VI vuxna som ska lära/uppfostra barnen till att bli bra människor o det finns människor som inte hanterar att sin nya partner har haft ett liv innan så blir det barnen som drabbas o det är jävligt rent utsagt!
Vad händer med dessa små själar när de blir vuxna individer? Det är VI som formar dem till vilka de blir i vuxet stadie...

Tycker det är så tragiskt att inte vuxna försår det utan går efter sin engna känsla o inte orkar med ett jobbigt bonusbarn eller deras ex!

Visst tycker jag att det är otroligt hemska att inte ett ex släpper taget om det gamla förhållandet o det är ju en vuxen människa som vi oxå pratar om. Men en bio förälder som håller på o kontrollerar pga att det finns oro för barnet har jag en _viss_ förståelse för ändå...

Jag menar... Jag är själv biomamma och jag födde mitt barn, planerade ett liv tillsammans med barnets pappa, jag födde barnet med vetskap att det alltid är jag som kommer stå för uppfostran, jag är mamman o jag vet "bäst" vad som är bra för mit barn!
Sen kraschar drömmen och en ny kvinna kommer in i MITT BARNS liv... Mannen skiter man väl fullkommligt i (inte alla tänker så men de flesta). Kvinnan känner konkurans eller är svartsjuk på att jag o mitt ex har ett barn tillsammans och vill inte veta av mig osv... Medans JAG som mamma vill ju gärna veta lite om denna kvinna som ska ta hand om mitt barn tillsammans med pappan. Vad har hon för värderingar i livet, vad som gäller med barnuppfostran osv. Mitt barn kanske inte alls får göra en sak för mig, men när det kommer till pappan o hans familj så får den göra det! Snacka om kontraster!

Varför kan inte biomamman o bonusmamman sätta sig ner o prata, ta reda på vad som finns innanför pannbenen på varandra för att det ska bli en bra stuation för alla, men framför allt barnets bästa?

Jag skiter fullkomligt i mitt ex nya kvinna som person privat, men jag vill nog veta lite om henne som jag skrev ovan!
Vi är alla mammor, även har bonusmamma i många fall egna barn o hon gör ju oxå allt för sitt barn o lämnar nog inte sitt barn till en person som hon inte känner/vet på ett ungefär vem det är?!
Lika mycket bryr jag mig om mitt barn, vi är ju mammor båda två! Jag kan slå vad om att om vi hade suttit på öppna förskolan med varandra o tagit en fika o pratat så hade vi gillat varandra, iaf respekterat varandra för de männikor vi är, men bara för att hon lever tillsammans med mitt ex/jag är hennes mans ex så ska det inte funka?!

Jag har bara så otroligt svårt att förstå varför man inte kan få saker o ting o klaffa!

Vi är ju KVINNOR för tusan, vi kan OM vi bara vill! Ger vi oss fan på det så fixar vi det!

Jag har en bonusmamma till min son som är värd alla rosor i världen! Vi pratar inte om privata saker, men om väder/vind/hundar o "vårat" barn...
Men sen har jag en annan bonusmamma (om jag ens kan kalla henne för det) som inte vill veta av mig för fem öre... Jag VET att jag är en bra människa, jag bråkar inte med mitt ex, har aldrig under alla våra år som separerade pratat om privata saker med honom men vi har pratat ihop oss om våran dotter, men nu finns ingen kontakt längre o vad beror det på? Kvinnan? Eller han själv, att han är konflikträdd?

Många säger till mig " Fy fan vilken sl**a..." Men jag säger att jag inte kan ge henne skulden. Hon kanske har ett felvridet sätt i sitt tänkande som påverkar mitt ex, men det är ju HAN som ska sätta gränserna o aggera utefter situationen?

Om min nya skulle behandla mina barn på ett osunt sätt o inte acceptera dem... So long babe, have a nice life!

Som vanligt drar jag iväg i texter när jag skriver...sorry, men detta är ett ämne som jag kan diskutera mycket om för jag tycker att det finns för mycket HAT i denna värld o när det är barnen som far illa så ser jag rött!

Ha en underbar helg, det ska jag ha med min "nya" o "våra" barn!

((( Kram)))

Det gör inget att du skriver långa inlägg, det är roligt att läsa Jag beundrar dina värderingar och jag hoppas och tror att jag skulle se på lika på saken om jag fick en bonusmamma till mina barn.

Nu har jag ju inte det utan det är ju lilla jag som har 2 pojkar som bonusbarn sedan 7 år tillbaka i tiden, folk ska inte tro att jag har haft det lätt bara för att jag skriver en sådan ts! naturligtvis är alla skilsmässor jobbiga och när det finns barn som bägge föräldrarna älska så är det mycket bråk och tjafs det första åren. Och detta fick jag som bonusmamma leva i, jag hade alltid lite ont i magen de första 3 åren!!
Jag kände mig som familjeersättaren och det var inte positivt. Jobbigaste var det när de skulle upp i rätten. Men jag valde att stå kvar och nu lever jag och andas hur bra som helst

Jag och barnens mamma kommer överens och det är så skönt! jag tycker mycket om henne idag. Vi har alla funnit våra nya platser, känner jag. Min sambo han har väl alltid varit av den  lite fega och bekväma sorten Som inte alltid har kunnat förstå eller lyssna på oss andra. Men även han har vuxit det senaste året.

Men allt som har varit jobbigt, har JAG aldrig straffat pojkarna eller känt hat för dem, jag älskar dem hur mycket som helst och en dag ska jag få bli bonusfarmor åt deras barn.

Jag har valt att stå kvar jag har valt att tänka om när det gäller biomamman och allas rätt till familjen och jag väljer att älska barnen.

Jag har träffat vuxna som inte är lyckliga och de bär sorg inom sig, de har haft det tufft som barn och deras självkänsla är lika med 0.
Varför? Jo bonusmammans hat pappans svek och mammans tjafs.

Så tänk ER  för!!

Jag tänkte bara skriva att vi kommer att få 2 st superglada tjejer hem idag, som kommer att hoppa av glädje efter skolan!

I dag ska jag och min sambo äntligen ta tag i saken och fixa varsitt run till tjejerna, min dotter och bonusdottern behöver verkligen varsitt utrymme. Kan inte förstå att tjejer ska tjafsa så mycket. Men men det är så roligt när det är en massa stoj och stim. Men som sagt tjejer behöver nog ett eget krypin, när den ena är i puberteten och snart tonåring så!

jAG MINNS HUR DET VAR I PUPERTETEN

dE KOMMER BLI SÅ GLADA!! OBS CAPSLOCK*

Lolalambad.

Jag vet inte riktigt va jag ska säga om det . Visst har vi regler men han kan ibland tycka att jag är för hård, vilket han är när det gäller våra gemensamma men inte sitt barn. Jag tycker att han särbehandlar dem men inte han själv, han är bara snällare mot sitt barn eftersom barnet inte är här så ofta. 
Han har inte sagt så mycket om barnets beteende jämtemot mig, vet att i början sa han till barnet men på sistone har det inte hänt så mycket.
Men jag vill inte att barnet skall kunna göra hur som helst bara för att det är här ibland, känns som att de är barnet som styr bara för att vi ska slippa tjafs och det stör mig.
Jag vill att alla barnen ska leva efter samma regler och inga undantag bara för att man grinar och vill hem till mamma. Våra gemensamma märker ju att  bonusen kommer hit och river upp våra regler och försöker bestämma. Det bli kaos heltenkelt.

Jag säger hans barn och våra gemensamma för att ni ska förstå, el barnet för att jag inte vill säga hon el han för att jag vet att biomamman också är här ute och läser.

Så inga påhopp för att jag kallar det barnet, vill bara inte att det ska vara så uppenbart villka vi är.

Tänkte bara tala om att dom blev superglada, inge tjafs och barnen som har sovit gott i natt!