en tråd för oss medberoende!!!

Om han mår psykiskt dåligt o börja röka på för de så är de ännu värre,de finns mediciner mot depretioner som är riktigt bra,xanor brukar man väl inte ge till rökare? låter inte bra alls,de brukar man ge till tyngre missbrukare, xanor gör beroendet bara värre.

läkarn vet inte om hans rökande.. han fick xanor utskrivet ca 4 mån innan han börjde röka..

men du har så rätt när du skriver om att jag inte kan stå mittimellan.. men det är så svårt att lämna han speciellt nu när han inte röker :(

Anonym (lillajag) skrev 2007-12-03 23:22:54 följande:

Hej!
Vad glad jagblir för den här tråden!
Min sambo har just påbörjat sitt återfall. Han är beroende av alkohol. Han dricker mest på helgerna, men gärna "ett" glas vin eller "en" folköl på kvällarna när jag har gått och lagt mig. För 6 månader sedan gjorde han en tabbe, en av många, men det gjorde att han fick upp ögonen för sitt missbruk och insåg att han är alkoholist.
För två veckor sedan kom han och cille dela en flaska vin med mig. Vi pratade en hel del den kvällen. DÅ hade han ju inte druckit än. Han sa att ha inte är alkoholist och att han kan kontrollera alkoholen nu. HAn ska bevisa för mig att han kan det. Ni vet, det där typiska förnekandet. Han skulle bla inte dricka på vardagar och aldrig ensam, när jag gått och lagt mig.

Nu har det gått tre dagar och han har vissrligen inte druckit mycket än, men alla dagarna har han hällt upp ett glas vin åt sig när jag gått och lagt mig. När jag konfronterade honom med det blev han jättearg och började försvara sig.

Nu är vi tillbaks igen och det känns som en tidsfråga innan han sitter där och har hällt i sig ett par flaskor vin, kissar på golvet...Han försvarar sin rätt att dricka med näbbar och klor och har praktiskt taget förbjudit mig att komma med några synpukter. Hans stora kärlek har gjort entré i vårt liv igen och därmed har jag trillat ner i träsket igen.

Idag ska jag åka till al-anon. Det är första gången, men jag behöver hjälp att ta mig igenom det här utan att förgås själv.

HUr gör ni för att orka leva vidare? Hur ska man bete sig mot en alkoholist? Jag vet ju att det inte hjälper att tjata, vara arg, ledsen, inget hjälper. Hur gör man???

han har adhd så nu vill han ha anfetamin ordinerat från läkare .... han har ju varit ren i 5år,,,efter 35 års knarkande

Hej, mitt namn är Linda och jag är medberoende.
(hej Linda i kör )

Kom hem i lördags efter att ha spenderat en vecka på korpbergets "familjevecka" för att lära mig om medberoende. Trodde ju inte innan att jag var medberoende men ja, varenda punkt stämmer in på mig. Man känner sig ganska dum när man i sin enfalld tror att ens beteende inte har något med uppväxten att göra men så smäller dom upp det så där fint och man bara nickar...
Insåg där att jag inte bara är medberoende utan även ett vuxet barn...

Nu ska jag börja besöka ACoA för att fortsätta hela mig själv.
Ev. Al-anon men jag tror nog jag mer hör hemma hos ACoA...

Känner mig förvirrad efter veckan, nu har jag fått verktygen att hjälpa mig själv men jag fattar inte hur man använder dom *frustrerad* Där var det så enkelt men hemma tillbaka i verkligheten...gah!

Mamma behöver jag inte "bekymra mig" för ännu på 1½ månad, förhoppningsvis ansöker hon om förlängning...

Förstår dig helt Linda. Jag var på anhörigvecka på Rockesholm för en månad sen.
Lärde mig massor om hur jasg fungerar o även min son. När de pratade om medberoende så var det som dom pratade om mig. Ja, det var jag.
Vet nu hur jag ska göra men ändå inte. Förvirrad! Där visste jag exakt vad jag skulle göra när jag kom hem men vet inte riktigt hur man gör.
Några bra råd????
Kramar till oss

Idag har jag varit på Sinnesrogudstjänst. Är inte det minsta religiös, men det var så fint, mycket vacker musik. Nu när jag kom hem så kände jag just Sinnesro. Hade haft en jobbig dag med mycket funderingar om min son o hur det ska bli.
Värt att prova. Jag tyckte iallafall om det.
Kramar till oss medberoende.

Jag känner mig utan hopp. Vi hr så många andra problem att ta tag i förutom alkoholen. Problem som nu överskuggas. Han kan ju relatera allt till att jag inte liter på honom/ger honom ångest när det gäller hans alkoholvanor. Han tror ju verkligen att han kommer att ha kontroll den här gången. Jag tror/vet att han inte kommer att ha det. Ska jag försöka slappna av och låta honom tappa kontrollen så han tar tag i sig igen? Vad säger ni som har mer erfarenhet? Hur överlever man ett återfall som anhörig?

Jag vill gå på al-anon, men är rädd för hur han kommer att reagera när jag går dit. Han är ju inte beroende!!Varför ska jag gå dit då?

Ensam känner jag mig. Ensam, oförstådd och rädd. I allt det här ska jag ta hand om mina barn också. Hjälp!!

Åh, en tråd för mig! Min pappa har varit alkoholist i många år och när jag var 7 år skilde sig mamma och pappa och vi flyttade 18 mil därifrån. Jag, brorsan och mamma hade under 15 långa år ingen kontakt med honom, men undrade ofta hur han mådde och levde - och OM han levde... Fast halvsyrran hade vi lite brevkontakt sådär ibland, och hon skrev att pappa längtade efter oss och tänkte mycket på oss iallafall. Men med mamma kunde man ju inte prata med om hur mycket man funderade och var ledsen och så!
Sen 2001 när jag träffade min underbara man, som jag har 2 goa barn med, så fick han mig att kontakta syrran igen och försöka få till så vi kunde åka ner och träffa pappa, äntligen! Jag, brorsan och min man åkte ner och syrran visade oss var han bodde - när vi kom kände han inte igen oss, han trodde vi var från socialen , gud vad jag grinade av glädje!!! Det var mäktigt! Iallafall, efter detta har vi träffats kanske 3 ggr, och förra sommaren fick han även träffa sina barnbarn, som då var 3 år samt 6 månader . Ni skulle ha sett vad lycklig han var då, och jag ville nästan inte åka därifrån, då var han gift med en hemsk käring som misshandlade honom, men då satt hon inne i fängelset så det var lätt att träffa honom .

Nu i somras kände jag på nåt sätt att jag höll på att tappa greppet om allt - efter att ha fått nattjobb (sommarjobb i vården) efter några års mammaledigt så fick jag helt plötsligt ångest, panikångest och kände mig helöt deprimerad, INGET var roligt, stackars mina barn! Det eskalerade för varje arbetspass så när schemat tog slut så orkade jag berätta för min man, som då tog kontakt med en terapeut åt mig. Det är det bästa jag har gjort att gå dit, jag har fått förståelse för allt jag vart med om, och läst boken "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten (jag älskar honom, vilken man). Vi åkte i november igen för att träffa pappa och syrran, men det blev bara syrran för pappa hade varit iväg på läkarbesök och var välldigt sleten, vi ville ju inte stressa upp honom, men dagen efter var vi där och knackade på men ingen öppnade. Jag kan inte beskriva vilken besvikelse jag kände men lyckades skärpa mig, men när vi kom hem störtgrina jag och kände att jag saknade honom så mycket... Kändes som om jag bara ville dö då! Men kom på mig själv med att tänka att jag väljer att lägga det bakom mig och hoppas vi ses senare istället.

Nu är det nåt stort som hänt/händer . Han ahr många ggr förut talat om att han nu vill flytta till samma stad som mamma och brorsan, men det trodde man ju inte på! Men igår morse ringde han och sa att hans före detta fru varit borta sen en vecka och nu vill han börja om i samma stad som mamma och bror, så han skulle åka upp dit som igår, och det gjorde han. Han har med sig en hel del av sina saker och bor för tillfället hos mamma. Idag har vi pratat med en hyresvärd så det verkar ordna sig med lägenhet när som helst (han betalar och sköter sig på det sättet, är lugn av sig så). Så idag hade jag sista besöket hos terapeuten och har mått jättebra och äntligen orkat börja jobba igen, gick superbra! Men när jag börja prata om pappa där så börja jag grina som bara den, och kan nu inte fatta varför jag mår så här! Jag har såna förhoppningar på att han verkligen stannar kvar där nu, det är bara en timme ifrån där vi bor så vilken lycka om vi kan träffa honom oftare - men jag är så rädd för att bli sviken igne, även om jag vet att han är sjuk i alkoholism och jag vet att han alltid kommer dricka, det är det enda jag är säker på men det är okej - men jag vill inte förlora honom igen och att han sticker tillbaks till sin stad bara sådär, lika fort som han bestämde sig för att flytta nu! Orkar inte hoppas för mycket men vill ju vara glad, som jag egentligen är, men jag känner ångesten i magen och börjar grina så lätt nu. Är så rädd att han tar sig nåt hos mamma och att hon då kastar ut honom, och vad som sen händer . Drömmen är att han hänger med dem hit till oss på jul - men hur sjutton kan man våga gå och planera så långt - senast vi firade jul ihop var väl -84! Och jag vågar inte heller berätta om julplanerna för tösen, vill inte att hon ska känna sig sviken! Jag önskar att mina barn får fira jul med en nykter morfar nu! Fy fan för denna anspänningen, jag älskar pappa så mycket och vi kan prata om allt, han bryr sig ändå så himla mycket om oss och klagar aldrig över sitt liv och problem - medans mamma är sån som jämt ska ösa skit om pappa över mig, hon är jättetaskig som använder sina barn som terapeut och hon är bara så bitter över allt!

Varför mår jag så dåligt nu? Jag är ju så glad att han vill ta detta steget - men när ska jag kunna slappna av och känna mig trygg och lite på det han säger? Förlåt för allt babbel men så skönt att få ur sig tankarna. Man trippar ju fortfarande på tå för att man inte vill såra varken han eller mamma, ingen av dem vet hur dåligt jag mår och går och pratar - precis vad medberoendet handlar om!

Hoppas ni mår bättre, kramar från mig

Glömde en viktig grej: Eftersom jag mådde som jag gjorde idag hos terapeuten så gjorde vi upp att jag ska komma dit om en månad, en sista gång! Eller jag sa väl att det kanske inte behövdes för att spela lite modig, men han såg på mig att en gång till skulle bli bra. Då ska vi gå igenom allt hur detta med pappa urartar sig och hur julen gick osv! Sen var han så snäll så han vill kolla upp ifall det finns såna här anhöriggrupper där jag bor, och skaffa information om det - så kan jag ta beslutet sen hur jag vill göra. Jag som hatar att sitta med folk sådär i grupp, men samtidigt tror jag att jag kanske behöver träffa andra som man kan känna igen sig i.

Ni som går i sån grupp, hur funkar det liksom, känns det bra och som en god hjälp att gå där?