Namn som klassmarkörer.

idiblon: word!

Jag har svårt att tro att OOU uppkom här, när det sägs vara en nästan rak översättning av NED (Non Educated Delinquent)ett engelskt uttryck. Men som Anna-Klara skriver är inte oou allmänt vedertaget vad jag vet. Förresten Anna-Klara, vad är en fnaskrand? Är det bloderingsutväxt som jag tror el?

För att svara på ursprungsfrågan så uppstår ju ofta den här frågan i "hata Kevin- och Melissa"-trådar. Och argumentet har gång på gång föregåtts av såväl storartade fördomar som tämligen nedsättande ord. Blir man utsatt för sådan behandling stretar man emot - för varför ska man acceptera att få en fet känga sparkad i ansiktet?

Absolut kan namn vara klassmarkörer, och vissa namn är populärare i vissa klasser än andra. Men att någon har namngett sina barn Kevin och Melissa innebär inte att vederbörande sitter överviktig i en etta som betalas av socialen, har två barn vid nitton års ålder, och saknar såväl utbildning som intellektuell kapacitet. Lika lite som det är ett tecken på intellektuell kapacitet att namnge sina barn typiska "medelklassnamn". Lika fel kan det ju dessutom bli om man namnger sina barn typiska överklassnamn (en tydlig diskrepans) för att de ska ha det bra. Poängen är tydlig: det är dåligt att tillhöra denna socialgrupp.

Jag tycker också att man får tänka på att det är så otroligt mycket mer som spelar in: kläder, språklig förmåga, genus. Inte bara ett (tämligen intetsägande) förnamn. Vad spelar det för roll om ungarna heter August och Selma om de klär sig i nedärvda kläder och saknar en familj där läxläsning och förkovran inte uppmuntras?

Pierre Bourdieu talar om "kulturellt kapital" och det begreppet tycker jag är betydligt mer fruktbart att använda när man diskuterar dessa frågor. Då kanske "Kevin och Melissa"-hatarna, som klappar sig på axeln för sin bildning och kunskap och tänk på barnen-attityd, förstår varför man namnger sina barn sådana namn.

Japp, blonderingsutväxten!

Men OOU och NED är ju långt ifrån synonyma, enda gemensamma nämnaren är ju avsaknaden av utbildning. Och jag har svårt att tänka mig att ett allmänt vedertaget uttryck skulle innehålla ett så subjektivt och godtyckligt begrepp som "ointresserad".

Jag som trodde att fnaskrand var när man såg stringen bak i byxan.

Fan, jag måste fixa min fnaskrand snart!

Ni är underbart kloka i den här tråden, jag läser med nöje era kloka resonemang. Och fnaskrand var ett nytt ord för mig, trodde först att det var något där bak

Det är inte svårt att acceptera att namn kan vara klassmarkörer, svårare är att acceptera att det finns de som tror att det är den enda markör som betyder något. Eller att höra på när att någon påstår att ett barns namn kommer att stoppa hans/hennes framgång ute i den stora världen.

Jag väljer att tro att personlighet, renhet, moral och flexibilitet ger mig inträde i fler miljöer, än mitt förnamn gör.

Sedan så är det mycket ordsnobberi i sådana här trådar, om man använder värdeladdade gärna svåra ord så låter allt så tjusigt, vederhäftigt och trovärdigt.

Men man når fler om man talar vanlig svenska.

Jag läste här i tråden att någon nämnde tanken att Kronprinsessan namngav sin eventuella son till Kevin. Åh, det vore härligt! Sådant gillar jag. För så fort man börjar kategorisera folk så börjar det nämligen krypa i skinnet på mig.
En sådan protesthandling från hovet skulle göra alla så förvirrade

Nu finns det ju folk med fördomar, sådana som älskar att placera andra i små fack. Så visst finns det många som noterar förnamnen som en vink om var just den här personen kommer i från. Förhoppningsvis är dom allra flesta kloka nog att se förbi namnet efter den första reflektionen.

Även utseendet är en klassmarkör. Smink, smycken, avsaknad av....frisyrer, skomodell, barnvagnsmodell etc Samt bilmodell förstås, mobiltelefonen klädstilen och antalet barn. Men jag är tjurig nog att vägra tro att det yttre i alla fall, ska betyda allt för mycket.

Klasser...bara ordet ger mig egentligen magknip, så kanske det blir när man är barn till ett barnhemsbarn *tänker* jo det är ett slags stigma det också. men det kan också ge mig en bakvänd stolthet, fånigt nog

Jag vill ha ett klasslöst samhälle!

Åh, här kom ju käre Bourdieu som jag precis tänkte ta upp . Men jag tänkte på hela hans vidgade klassanalys, appropå huruvida klass enbart delas in efter ekonomiska förutsättningar eller om det även finns andra sätt vi markerar klasstillhörighet. Bourdieu menar ju att klass inte enbart går att härleda till ekonomiskt kapital, utan att kapital kan vara allt som vi tillkännager ett värde, såväl fysiska ting som symoboliska kapital (exempelvis kulturellt kapital). Detta resonemang är i allra högsta grad relevant när man diskuterar hur olika grupper i samhället tenderar att välja olika namn (finns säkert avhandlingar gjorda där man med Bourdieus begrepp som redskap tolkat namnval i olika grupper). Jag tror väldigt starkt att hela vår livsstil är ett uttryck för vår bakgrund och vårt sociala sammanhang, och jag förstår inte varför just de namn vi väljer åt våra barn skulle vara undantaget.

Jag tror dock inte att vi är på förhand "dömda" av vår bakgrund (så trodde heller inte Bourdieu som själv var en klassresenär ), utan vi förändras genom livets gång, t.ex. när vi utbildar oss eller umgås med nya människor. Det är tyvärr trots det så att de flesta av oss gör ganska väntade val i våra liv, mycket p.g.a. vår inlärda smak/avsmak för olika företeelser (tror jag). Att välja ett speciellt namn p.g.a. social tillhörighet spelar kanske inte så stor roll (även om jag också tror att namnet spelar en roll när vi bildar oss en uppfattning om en person), vad tråkigare är är att det går så långsamt att t.ex. bredda grupperna som läser på högskolan i Sverige. Vi har gjort det ekonomiskt möjligt för (nästan) alla att studera, ändå är det fortfarande främst barn till akademiker som läser vidare. Tror ni inte att det är samma fenomen som med namnen?

Ursäkta det något långa och snåriga resonemanget (älskar att diskutera sånt här ), fråga gärna om jag uttryckt mig alltför oklart.