Har ni någonsin upplevt problem som just har med att göra att ni är adopterade?
Tänker ni på att ni är adopterade, och i sådanafall i vilka situationer?
Jag är själv adopterad. Är bara nyfiken hur andra upplever att vara just adopterad.
Är adopterad och nej, jag tänker inte på det särskilt ofta. Förutom när jag föreläser på föräldrautbildningen för blivande adoptivföräldrar om mitt liv som adopterad 
Jag kan inte sätta fingret på något egentligen som är direkt relaterat till att jag är adopterad. Jag hade svårt för matte i skolan, tror att jag hade varit det om jag stannat kvar i Ecuador. Jag har haft svårt för större förändringar, visst kan det ha att göra med att jag är adopterad, eller inte. Hade kanske varit det även i Ecuador. Har många vänner som inte är adopterade som också har svårt för detta, även att vara rädd för att det ska hända mina föräldrar något, vi ringer varje dag fortfarande, vi står varandra väldigt nära och har haft lite svårt att klippa navelsträngen så att säga Kan ha med det att göra men jag har även där vänner som gör samma sak och de är inte adopterade. Separationsångest har jag haft en del också...svårt att säga....Tror nog att separationsångesten kanske kan ha att göra med att jag är adopterad om jag måste peka på något....Själv då?
Nej, jag tänker nästan aldrig på att jag är adopterad, om inte någon frågar om min bakgrund...fast oftast blir det så om någon frågar vart jag kommer ifrån, att jag svarar staden jag bor i nu 
Eller om någon frågar om min syster är min "riktiga syster", vilket jag tycker är en vanlig felformulerad fråga.
Känner mig helsvensk, med en touch of Asia
Det finns nog inget som pekar på att jag är sån eller sån pga jag är adopterad, det skulle väl vara att jag har svårt för matte, precis som du Nä, jag kan inte hitta nåt specifikt.
Identitetskris i tonåren...vem är jag, vem vill jag vara osv, men det tror jag är ganska normalt för alla mer eller mindre.
Jag tänker inte ofta på att jag är adopterad. Det händer dock rätt ofta att jag kan känna mej lite kränkt på jobbet av ngr anhöriga som inte tycker mörkhyade människor är lika värda och att de inte tror att jag kan lika mkt som övriga personalen och det känns ibland, men jag har växt upp med en bror som är biologiskt barn till mamma och pappa och det har aldrig funnits ngn skillnad på oss. Tvärtom är vi otroligt syskonlika i allt utom utseende.
Jag har letat och funnit mina bio.föräldrar vilket var viktigt för mej. Mest för att jag ville visa dem att jag fick ett bra liv och att de gjorde rätt beslut att ge bort mej eftersom jag blev bortadopterad av en ren, för mig, lycklig slump. Men det var faktiskt skönt att se att det fanns ngr som var lika mej i utseende och jag ser på mina barn hur lika de är mina bio.föräldrar och det är faktiskt lite kul. Det singalesiska arvet är jag stolt över även om jag är svensk i själ och hjärta. :)
Jag tänker vanligtvis inte heller på att jag är adopterad men i.o.m att jag blivit förälder själv har jag funderat lite mer på saker som är relaterade till att jag är adopterad.
Har väl inte direkt upplevt att jag haft problem just för att jag är adopterad men ibland har det varit tjatigt att ens svenska nationalitet blivit ifrågasatt och visst har jag stött på såväl positiva som negativa fördomar som grundar sig på att jag ser asiatisk ut. Detta hände dock mest tidigare på den lilla bruksort där jag är uppväxt, här i storstan där jag bor numer smälter man in mer.
Känner igen det där med separationsångesten. Lider svårt av den nu när jag håller på att skola in min son på dagis. Men, men man får bita ihop och göra sitt bästa för att inte projicera sin ångest på sonen.
Vad var det där med matte och adoption? Det har jag aldrig hört innan. *nyfiken*
Jag är urusel på matte och skyller gärna detta på att jag är adopterad *ler*.
jag har inte heller haft promblem så där vad jag kan komma på. jag vet att när jag var yngre hade jag seperationssvårigheter med mina föräldrar,var rädd att dom skull krocka, eller dö. och jag skulle inte ha någon kvar. jag och mina föräldrar har en nära kontakt, kan ju kanske vara det som är det enda som är lite "annorlunda" om det nu ska vara något problem 
hej tjejer::. har faktiskt iinte heller på stå att jag haft några problem, visst det finns väl ett o annat ljushuvud där ute men i överlag , jag har alltid varit självständig, har en bror som oxå e adopterad som har varit aldeles för mkt på fel sida av lagen om ja säjer så beror de på adoption eller dåligt sällskap????
Jaha, dâ fâr man väl ställa in sig pâ att fâ ett barn som inte kommer att bli matematiker dâ...
Jag är bra på matte, det enda ämne jag har 5a i *S* För mej är det värre med svenskan eftersom jag pratar rätt grov ödialekt som är en blandning av 2 öar. Men min svenskalärare sa att eftersom jag var adopterad var det kanske så att jag hade svårare att lära mej svenska...*S* Men det är det ju inte..men man hör mkt kul.
Grannen adopterade en liten tjej från bogotá och hon var 1 år när hon kom hit vilket oroade hennes farfar, för hur ska hon kunna lära sig svenska men eftersom jag pratade flytande skulle nog Jolie med kunna det :)