Har ni någonsin upplevt problem som just har med att göra att ni är adopterade?
Tänker ni på att ni är adopterade, och i sådanafall i vilka situationer?
Jag är själv adopterad. Är bara nyfiken hur andra upplever att vara just adopterad.
Cedrica: Jag antar att min dotter kommer bli precis likadan som jag var och jag hoppas att jag kan vara lika stränga som mina föräldrar. För som du säger..idag är man tacksam för att de agerade som de gjorde även om de då var hur pinsama och taskiga som helst. *S*
Jag har också sagt till mina styvföräldrar: "Du ska bara vara tyst för du är inte min RIKTIGA mamma/pappa". Det tar jag för givet att sonen kommer att använda mot mig och sin pappa, för man tar ju till de slag under bältet man har tillgång till så varför inte...? Jag stålsätter mig redan för den dagen och funderar på bra, tydliga svar som ändå inte skuldbelägger. För att bli skuldbelagd naglar sig fast (som det din mormor sa) och barn och tonåringar är så väldigt känsliga för att bli skuldbelagda... De tar ju på sig allt redan som det är, så det sista de behöver är väl en förälder som svarar med att börja gråta och hulkar "Men jag ääääääälskar ju diiiig" (vilket är det som egentligen ligger närmast till att göra...) Mina hittills favoritsvar är ett lätt: "Nähä, men du är i alla fall mitt riktiga barn" eller "Det är jag visst det, jag är inte din biologiska mamma men jag är din riktiga mamma" eller "Va? Tror du att jag är konstgjord eller?".
Ethi: Jo det är klart de förstod. Det vet jag nu eftersom vi pratat om det och faktiskt skrattat så här i efterhand men jag minns stunderna när jag sa det och hur jag själv mådde just då. Hur elaka jag tyckte mamma och pappa verkligen var och hur fel de hade i allt och hur jag i mitt sinne trodde de faktiskt favoritiserade min storebror och alltid lät han komma undan med allt osv.
Sånt tänker jag på nu när jag själv har barn. Och speciellt då min son har ett handikapp som gör att jag får kämpa rätt mkt med honom då han kan få sina spel och att jag inte kan säga till honom på samma sätt som till dottern som är frisk. Jag är rädd att han ska känna att han blir hårdare behandlad fast han egentligen inte blir det.
Just nu är det inte så allvarliga ord direkt. Mer "du är dum" och favoritordet..."bajskorv" *S*
*fnissar* "DUMMA MAMMA DUMMA DUMMA DUMMA" haglar redan rätt tätt här 
. Ja, hjälp... Det är inte lätt att vara förälder. Ibland är man bara fel hur man än vänder och vrider på sig, och värre lär det ju bli. Jag minns att jag som tonåring kunde vara så irriterad på mina föräldrar att det krööööp i mig, bara för att de såg ut som de gjorde eller typ andades som de gjorde .
Nu ska jag sluta planka den här tråden Skönt att höra att ni rett ut det i alla fall, för jag tycker som sagt absolut inte att du ska ha dåligt samvete! Även om man nu när man är förälder själv förstår hur ont det måste göra att höra sånt av just de personer som man älskar högre och större än allt annat...
Inoka;
Tror att många sagt så till sina föräldrar, jag sa det inte rent ut men tänkte o önskade att jag vore grannens eller mosters barn. Såg annorlunda ut än mina föräldrar också... men nu har det kommit ikapp mig.
Som vuxen skulle jag inte velat ha några andra, det är nog bara trygga barn som törs säga så till sina föräldrar, se det som en kärleksförklaring, om ni kan
Jag tycker att vanliga svenskar har tolkningsföreträde för bedömningen av hur det är att vara adopterad. Det anser jag vara ett problem.
Ett annat är att man som adopterad inte tillhör sin adopitvfamilj helt och fullt. Man har andra släktband. Jag anser inte min adoptivfamilj vara min familj. Jag fick bara växa upp där. Min familj är den jag har idag med blodsband. Blodsband är oerhört viktigt för mig. Det intressanta är att när man som adopterad säger detta blir det oerhört provocerande.Att sedan en hel industri jobbar stenhårt för att folk ska kunna få egna barn genom ivf, hormonbehandlingar etc det anses normalt.
En annan sak är förlusten av ens ursprungskultur o språkförlusten. Jag kan känna stor sorg över att inte fått lov att lära känna mitt hemland som barn och att få lov att ta del i det landets kultur, språk och utveckling. Det är nästintill omöjligt att kompensera det när man väl blivit vuxen.
Som vuxen o nu till åren kommen känner jag en stor saknad av att inte fått lov att känna mitt eget land och en stor tomhet av att inte få lov att känna mina biologiska föräldrar. Denna tomhet har jag fått lära mig leva med men den är ett faktum och gör sig mer hörd ju äldre jag blir. Jag skulle känna en enorm glädje om jag fick lov att lära känna ngn från min ursprungsfamilj en syster, en bror. Herregud vilken enorm gåva det hade varit!!
Jag upplever att min uppväxt präglades av rasism o fördomsfullhet som inte gagnade mitt självförtroende. Nu har jag snart två pojkar själv. Vi kommer snart att flytta till ett av asiens rikaste länder söder om Malaysia dels för att min make fått ett bra erbjudande genom sitt arbete dels för att vi vill att våra barn ska få växa upp i en miljö där vårt ursprung inte ifrågasätts och blir till en nackdel.
Jag upplever att många adoperade lider av dåligt självförtroende och en stor del av de adopterade förnekar problem som de har både socialt, känslomässigt och själsligt. Det beror på att vi uppfostrats att vara tacksamma, artiga och foga oss. De som idag vågar säga ifrån är mer eller mindre sådana som jag. Vuxna adoperade koreaner. Vi är runt 40 år gamla, har bra utbildning, bra jobb och lite bättre självkänsla. Jag önskar att alla adopterade har modet att ställa krav och säga ifrån till sin omgivning och våga säga hur ni känner det utan att be om ursäkt. Vi får väl se hur det låter i media när alla adopterade kinesiska flickor växt upp.......
rungirl jag tycker inte att det är det minsta provocerande att du ser det biologiska som viktigt i ditt eget familjebildande. Jag har många vänner som gör det och lagt stora pengar på ivf och andra behandlingnar. För mig däremot käns det inte viktigt med biologiska band till mina kommande barn. Där är vi alla olika, adopterade som icke adopterade.
Jag är ledsen att du inte känner band till den familj där du växte upp men är mkt glad att du äntligen har fått en famil!
Jag tycker att det är lika viktigt att respektera att folk ser det biologiska som det mest viktiga som att andra inte gör det. Sen kan man inte alltid förstå varandra men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att man respekterar att olika människor känner på olika sätt.
Tänk vad olika det kan vara! Jag ser mina adoptivföräldrar ENDAST som mina RIKTIGA föräldrar och har ALLTID känt att jag tillhört min släkt och min familj till 100%.
Ethi: Bra skrivet!!! 
separationsångest. annorlunda. oerhört kontaktsökande och översocial(mer som barn). helvettets humör. identitetskris. grubblare. rädsla för att bli lämnad.