Har ni någonsin upplevt problem som just har med att göra att ni är adopterade?
Tänker ni på att ni är adopterade, och i sådanafall i vilka situationer?
Jag är själv adopterad. Är bara nyfiken hur andra upplever att vara just adopterad.
ja jag bara skratta åt saken, sen drev jag och en tjej om det, den tjejen är oxå adopterad, så hon hade två rikemansbarn, lianungar hos sig. och sen tyckte hon väldigt bra om oss. detta sa hon till dom andra som jobba där, när vi börja där 
Ja, det är skönt att man kan skratta åt det!
Om dagsformen är god kan man ju göra det, men en dålig dag kan man ju bli lite uppgiven.
en annan kommentar som inte är ovanlig är:
Hur gammal var du när du kom till Sverige?
jag var 3 månader, svarar jag.
Jaha, kan du prata på ditt språk?
eh...nä det är rätt dåligt med det va....
Jag är oxå adopterad sen tre månaders ålder och har aldrig fått nån kommentar på eller blivit mobbad för att jag har ett annorlunda utseende eller så. Så jag tänker heller aldrig på att jag är adopterad.
Knasigaste frågan är oftast när folk frågar:
- Vart kommer du ifrån?
Då vet jag ibland inte riktigt vad de vill veta, så spontant svarar jag det svenska ortnamn där jag är uppvuxen eller min nuvarande bostadsort...men får ganska snart förklara oxå att "men alltså..jag e född i thailand...!" när man ser deras frågande/generade miner..
Är det ngn mer än jag som har otroligt lätt för att lära mej språk?
Jag har bott i afrika i 2 år och lärde mej snabbt swahili och i indien ½år och lärde mej förstå och göra mej förstådd snabbt på tamil men det var mest ett måste då jag jobbade med lepraskadade..
Men en av mina vänner som är språklärare sa att pgr av mina arvsgener så har jag anlag för att lära mej språk lättare..
Jag tror inte på det men är lite nyfiken på om ngn mer som är adopterad har lätt att lära sig olika språk.. :)
Jag är adopterad, och har aldrig upplevt direkt problem. Nu är det ju så att jag är avenskadopterad och därför aldrig blivit utsatt för rasism och likandne klumpiga kommentarer som mina adoptiv vänner fått höra följande tex:
- Kan hon prata svenska? Jo tjena liksom 
- Saknar du värmen och solen i Thailand? Jo hon vara ju 6 månader när hon kom till Sverige liksom och det var väl knappast så att thailandarna låg på en solstol på stranden och hade det gött där min vän kom ifrån ha ha ha.
Men för min egen del så tror jag mog det största problemet är ju att jag inte vet vad jag har för arvsanlag. Tex om jag kommer få någon genetisk sjukdom i framtiden, hur mina anlag för bröstcancer eller alzheimers ser ut tex.
Jag tycker att det blivit värre med frågor när jag har blivit äldre. Det kan liksom komma fram folk på stan och fråga mig när jag står med mina barn, är det där dina barn? När jag säger ja får jag till svar, jaha men då måste pappan vara svensk =(. Men det värsta var nog en tant som började babbla när jag väntade på bussen. När hon frågade vart jag är född, sa jag att jag är adopterad från Sri Lanka. Gissa vad hon säger?! Jo, har du varit frisk, har du haft en bra barndom? Höll på att säga att, nej jag har aids o har blivit slagen =). Men lät bli. Blir så himla less på folk som kläcker kommentarer utan att tänka först.
Ja, frågor av typen "har dina föräldrar varit snälla mot dig" vet jag aldrig vad jag ska svara på. Man får väl svara med motfrågan "varför frågar du det?"