Har ni någonsin upplevt problem som just har med att göra att ni är adopterade?
Tänker ni på att ni är adopterade, och i sådanafall i vilka situationer?
Jag är själv adopterad. Är bara nyfiken hur andra upplever att vara just adopterad.
Så liten var jag ju inte vid "släktforsknings incidenten" 13-14år ungefär. Men för mig var det blodigt allvar, det var ju LJUG att påstå att jag är släkt med mina föräldrar. Vi har ju inga blodsband. Det hade förmodligen att göra med mycket vi skrivit om i en annan tråd här under adopterade(har ingen länk just nu) där hittar man nog förklaringen, som jag just nu faktiskt inte orkar med att dra en gång till. Inte av elakhet, utan för att det är jobbigt. Hoppas på förståelse från er.
FORTSÄTTNING FRÅN FÖREGÅENDE INLÄGG:I denna tråden finns "svaret" varför det var jobbigt:
www.familjeliv.se/Forum-13-248/m29723095.html
Vildrosen: jag kan nog hålla med dej till en viss del men samtidigt är det inte "vår" släkt.
Jag har släktforskat på mina adoptivföräldras föräldrar och kom jätte långt men det är endå inte min släkt genetiskt. Jag personligen har inte ont av det för fem öre men jag kan förstå hur man som 13 åring tycker det är jobbigt. Bara den åldern är ju en "kris" ålder med allt som förändras och hur man är och så vidare. Själv måste jag säga att jag ofta skämtat om att jag är glad att jag inte har ärvt generna då min släkt på en av mina föräldrars sida är känd och till och med finns som en filmatisering och gick på tv för ett antal år sen. *S*
Men sen ser man ju sig som deras biologiska barn. Jag fråga min pappa härom dagen utan att tänka mej för om vi hade glutenallergi i släkten då min dotter ska kollas för det nu..men nä från vår sida kom det inte. I dag ringde han och sa att jag troligtvis inte hade ärvt det endå*S*
Inoka:Skönt med medhåll 
, s ä r s k i l t just i den åldern v a r det jobbigt.
emcjoh: åh...jag vet hur jag var själv då. Att mina föräldrar ens överlevde min 14 års kris..
Jag var snäll som barn och tog igen det senare..*S*
Jag sa så mkt hemskt till min mamma i den åldern att jag skäms. Det värsta som jag sa och som jag har ont av än i dag var att jag sa att jag önskade de aldrig fått mej.
Usch va jag ångrar det. Och om jag tycker det var jobbigt så vill jag knappt fundera på hur mina föräldrar kände det.
Det var även då jag drog i gång min längtan att söka mina rötter.
Men jag fann dem inte förens för 7 år sen och det var nog tur det.
Nej, det är nog bäst att finna rötterna i vuxen ålder, är man f ö r ung är det nog för jobbigt. Själv fick jag kontakt med mina -00, så det var ungefär vid samma tid.
Jag sa det samma til mina biologiska föräldrar
Jag sa det samma til mina biologiska föräldrar
Fru hemlig: Jo jag vet att jag borde det men nu när man sitter där med egna barn inser man hur hårt man tar det när ens barn säger det ena och det andra. Jag börja nästan grina när samuel sa "dumma dej" till mej idag..men så grinar jag iofs för allt nu för tiden *S*
Hur tog din mamma det när du sa det?? :)
Hon blev så klart ledsen men sa att det var sånt man kunde säga och att det var försåeligt. Jag hävdade intensivt under en period att de inte var mina föräldrar utan att jag visste att jag var adopterad för dom var så dumma