Mina två änglar

Det kändes lite konstigt att de hela tiden sa "offer". Det beror nog på att ni är så starka och att man liksom "lärt känna" er och barnen genom dina beskrivningar, så att man inte tänker på er som offer...utan som medmänniskor, vänner som råkat ut för det otänkbara.

Absolut inte.

Det stämmer. De har lämnat in en överklagan nu. Men de vill framför allt dett det ska tas om i tingsrätten. Det betyder att vi KAN ha två rättegångar framför oss. Men ingenting är säkert, inget e klart, utan det e bara att vänta.... Men jag vet ju att hon var där, jag vet att hon slog mig. Jag vet att det var hon som dödade mina barn. men nu e det inte upp till mig. Utan upp till rättsväsendet....

Emma: Jag kan inte greppa det du tvingats igenom och tvingas leva med men det är underbart hur du visar på dina barn och håller deras minne i fokus.

Häromdagen skulle min mamma ha barnen efter halv dagisdag och jag hämtade dem på dagis och körde dem dit. Mamma hjälper till att ta ut barnen, de älskar sin mormor. Sen står de utanför huset och håller mormor i handen, en på var sida. De vinkar lyckligt till mig och jag får en känsla av att det kan vara det sista jag ser av dem. Det träffade mig som ett knytnävsslag och jag kunde inte andas. Nu hände ingenting och jag hämtade dem på kvällen men undrar lite om det är så det känns. Som att man inte kan andas... Som alltid behöver du inte säga nåt om du inte vill och jag förstår ju att jag inte kan förstå din sorg men bara det lilla höll på att få mig att svimma av. Min upplevelse kan naturligtvis inte jämföras med din verklighet det vet jag ju också.

Ja, jag tänkte på det med, det var ganska lite ni fick medverka. Hade varit bättre att hela programmet handlade om samma sak.

Så allt om måste tas om från början?

Fy f*n.. tänker på er.. jag som led/ lider med er när jag stod utanför tingshuset..

Måste vara jobbigt med all väntan! Och att veta att hon gjorde det och ändå så ska det kanske dras upp båda en och två gånger till!!!!

Jag vet inte varfrö jag sitter här :0) jag e sååå trött igentligen. Vi går upp före 8 imorgon och åker till flyplatsen. Ska bli jätteskönt att komma iväg o se nåt nytt. En upplevelse att vara i London av alla städer på jorden. Idag var jag till graven och satte dit lite allhelgona saker. Jag kommer ju inte vara hemma då. Så jag firade de idag. Det var ett keramikhjärta med mossa, granris rosor torkade frukter o massa fint. Jag hittade även två gravljus som brinner i 100 timmar. Jag satte dit dem o hoppas de brinner när platen lyfter imorgon. (ibland slocknar de för att det blåser) det känns konstigt att vara borta på den dagen av alla dagar. Men, jag hadde vart hemma om något sagt till mig att denna dag kommer barnen vara närmare mig än någonsin. men de kan inte vara närmare mig än vad de JÄMT e.... det vill säga, de bor i mitt hjärta.

Jag har inte läst allt, hittade just denna tråd. Vill bara säga att jag gråter och gråter när jag läser detta och vill sända alla styrkekramar jag bara kan!!!

Det var en intressant reflektion... Jag e ledsen att du överhuvudtaget började tänkas så. Hoppas din dag gick smärtfritt iaf. Hadde jag sett mina barn (levande) och haft samma tanke, att det e kanske sista gången jag ser dom. Så hadde jag inte stått ut. jag hadde tagit dom i min famn och aldrig släpt. Men, när jag fick veta att de var borta så var de redan borta. det fanns inget jag kunnde göra. Utan jag bara lade mig ner. Jag sjönk ihop, all kraft rann ur mig och jag frågade mig själv vad sjuttonm som hänt. Jag fick inget svar från någon alls....