bonusbarn i vår säng?

Jag har också en man med ett barn sedan tidigare.
Barnet var 2,5år när vi träffades och är nu 9.
Jag är inte så värst förtjust i detta barn heller men inte så jag visar det eller står och säger det inför barnet.
Och jag tror verkligen inte att de andra som inte e förtjusta i sina "bonusbarn" gör det heller.
Och det är väll en självklarhet att barn som man själv gått och burit på i nio månader och sedan kämpat sig igenom en förlossning för att få ut och som delar samma kött och blod som en själv betyder mer för en.
Jag kan inte säga att det e samma känslor för då ljuger jag.
Man måste inte älska sina bonusbarn men det betyder ju inte att man behandlar dom illa.
Det verkar som alla tror det.
Och jag skulle inte heller sitta och kela eller dela säng med mitt bonusbarn, vi har inte den kontakten eller relationen. Han pussas och kramas med sin mamma och pappa. Vi har ett mer kompisförhållande.
Jag är inte och kommer inte bli hans förälder vare sig jag är gift med han pappa eller ej.
Kommer inte heller låtsas som jag är det.

Irrevirre! jag håller med dig till 100%

Hahahahah! skrev fel jag menar jag håller med gremlin666!!!

Har inte okat läsa tråden så nån annan kanske redan har skrivit samma. Låt tösen sova på pappas sida av sängen så är det väll inte ett problem längre eller? Eller så kan väll Pappan sova i hennes säng ett tag när hon är där. Tänker som så att det kanske bara är ett sätt att visa att hon behöver lite mer uppmärksammhet ett tag. Sen har jag visserligen ingen erfarenhet av så stora  barn så jag kanske är ute och cyklar.

Jag blir ledsen när jag läser dina inlägg, Gremlin666. "Jag är otroligt godhjärtad som tillåter det, hade lika gärna kunnat säga att det rummet numera tillhör bebisen.
Det barnet som bor här på riktigt med sin familj." Du tycks se bonusbarnet som en inkräktare som ska vara jävligt tacksam att han/hon får vara hos er, hos er som är en riktig familj. Sorgligt. Jag lider med bonusbarnet.

Jag blir helt ledsen när jag läser flera av svaren i tråden. Det är BARN det pratas om. Inte konstigt att det förekommer mobbing och utfrysning i samhället när man redan i sitt hem vet att man är mindre värd.

Gremlin666 skrev 2009-02-20 10:33:30 följande:

Det finns ju lagar om barns rättigheter. Jag blir helt bestört när jag hör din inställning. Skulle du kunna låta din man läsa den här tråden och dina svar? Skulle han tycka som du? Hålla med? Om jag var exfru då skulle mina barn aldrig få komma. Verkligen att skapa otrygga barn. För för mig ligger trygghet knappast i uppfostran som du verkar tycka - hur uppfostrar man till trygghet utan närhet?

Är det nu jag ska va glad över att jag inte vill lämna min äldste son hos min yngre sons pappa? Hans nya tjej har en dotter som är lika gammal som vår gemensamma & hon tycker han ska få ha min äldre son. MEN hon säger att hon har inget med honom att göra, fast hon vill att de ska ha honom hos sig? Jag fattar inte riktigt hennes argument.

linhen skrev 2009-02-21 20:11:05 följande:

Jag har aldrig hindrat någon närhet sambon och hans barn sedan innan emellan.

Vad lagar och rättigheter har med min situation att göra vet jag inte?

Men det borde finnas lagar på att föräldrar tar sitt ansvar...
Vänta nu, finns inte det redan?

Jag önskar du hade varit den han tyvärr skaffat barn med innan han träffade mig då hade vi haft det bra oavsett vecka

TS: jag förstår ditt dilemma, har haft det liknande. Har inga råd kring vad ni ska göra med sovproblemet, men tänker att du fått många bra råd kring detta.

Jag har funderat mkt på varför det är/var så obekvämt med att bonusbarnen sov i vår säng och kommit fram till att det har med flera olika saker att göra, det ena är omgivningens förväntningar på mig som "bonus" - jag ska utplåna mig själv, gå omkring och be om ursäkt för att jag finns, varannan vecka följa någon annan människas (deras mor företrädesevis) regler och dessutom le medans jag gör det - samt dessutom inte ha någon plats i hemmet som är min - inte ens min egen säng!
Det andra var (för mig) så att exet, dvs barnens mor, styrde väldigt mycket av vår tillvaro (det gör hon fortfarande, men inte den här biten) och det var ofta hon som såg till att även kravet om sovandet ställdes på sin spets. När vår gemensamme son var nyfödd var det sommarlov, och då bestämde hon - exhäxan alltså - att barnen skulle få vara uppe hur sent de ville samt att de skulle få se de filmer de ville (de var då runt 10 år), detta resulterade i mörkrädda och uttröttade barn. Vi fick inte sätta något emot detta, då resultatet blev att barnen skulle flytta till henne på heltid. För att komma till rätta med mörkerädslan, som kom sig av att barnen var uppe till tre (jag skämtar inte) och såg skräckfilmer, så skulle barnens far antingen: ha dem i sängen efter detta, sitta uppe med dem tills de somnat eller sova i deras sängar (annars skulle de flytta till mamma - hennes initiativ). Jag som var nybliven mamma, helt slutkörd och mådde piss, skulle le och säga att jag älskar mina bonusar - låt dem gärna sova i vår säng oxå!
Kan säga att jag inte gör det längre. Sovrummet är vårt rum, där sover vi. När barnen eller sambon vill mysa med de större barnen så gör han det i deras rum.

Lång utvikning, men: det jag ville säga med detta är att: det kanske inte alltid handlar om ett "stackars utstött bonusbarn", eller en "elak styvmor", det är så extremt tröttsamt att hela tiden bli fördömd för att man är sk "bonusmamma" eller kanske bara för att man vill ha en egen zon någonstans. Barnet kanske inte heller mår bra av att få sitt krav tillgodosett, det kanske inte ens är BARNETS krav!

Ts OCH hennes sambo vill ha sängen för sig själva, vilket de måste kunna få tycka utan att någon fördömmer henne för det.

Och JA, vårt gemensamma barn sover ibland i vår säng - men han är en meter mindre än de andra och dessutom är han betydligt yngre. Han börjar dock bli bra dryg (pratar tyvär lika mkt i sömnen som vaken...)så vi har pratat om att börja bära tillbaka honom när han kommer.

Lycka till TS och ber om ursäkt för min utvikning som kanske var lite OT.