vuxna med adhd add as

efter ett års psykisk misshandel har jag äntligen vågat dra mig ur, och för första gången så känner jag att jag kan stå för det.
men han vägrar att lämna mina nycklar....
jag fattar inte att jag lät mig tryckas ned av en idiot,varför stod jag ut så länge?

han har bra ljugit manipulerat varit otrogen,kontrollerat varje steg jag tar,kollat min mobil,förbjudit mig att gå ut. ja ni fattar säkert helheten,orkar inte gå in på alla detaljer.
men nu är jag fri fri fri,jag kan andas igen....ångesten poff väck....

måste bryta detta destruktiva mönster att jämt råka ut för dåliga män....det e nu eller aldrig det gäller,min dotter ska inte växa upp o se sin mamma bli illa behandlad.....såsom jag gjorde som liten...fan vad jag är stark som äntligen frigjorde mig från fängelsevakten....borde anmäla han för psykisk misshandel

Är det du som står på huset/lägenheten? vägrar han lämna dina nycklar så ring polisen helt enkelt! fast då gäller det förstås att det e du som står på boendet?

Tjafsandet känner jag igen. Tror inte det går en dag utan att jag "surar ihop" bara för sakens skull. Och det stämmer nog bra in på understimulans, dom dagar jag jobbar eller har barnen går bättre än de dagar jag inte gör nånting.

Jag är så ledsen just nu.. Precis allt jag gör och säger blir fel och min pojkvän blir arg på mig. När jag försöker förklara hur jag menar så tror han ändå inte på mig utan påstår att jag har "bakomliggande motiv".

Vi har ju vart tillsammans i snart åtta år (till sommaren) och bott ihop nästan hela tiden tills han flyttade hux flux i slutet av januari. Han har flyttat in i en lägenhet som vi tillsammans vart och tittat på och bestämde att vi skulle flytta till tillsammans men helt plötsligt så flyttade han ut ensam en helg när jag var bortrest och sa att han ville bo ensam. (kort historia om hur det är mellan oss bara).

I fredags så var han hemma och umgicks med sin lillebror. Och eftersom jag hade tvättat på dan och skulle in till stan sen på kvällen så tog jag med en påse med lite kläder åt honom som jag tvättat åt honom och gick förbi och lämnade hos honom. Försökte bara vara snäll...

Nu idag så kommer det fram att han är skitsur för det! För han tycker att jag kontrollerade honom och inte kunde låta bli att komma dit för att jag trodde han var med nån tjej... Allt jag gjorde var att försöka vara snäll och lämna lite rena underkläder för jag visste att han inte hade det hemma.

Så nu har jag fått be om ursäkt hundra gånger idag och han tror ändå inte på mig varför jag gjorde det. Blir så jävla ledsen för jag menar ju inget illa och ändå så gör jag alltid fel.

Känner ni också så? Att vad ni än gör så blir det fel?? När jag försöker förklara för honom att jag tänker inte på samma sätt som honom och att jag fungerar inte på samma sätt så säger han bara att det är bara som jag tror, att han vet att jag tror att jag är annorlunda.

Han är världens goaste kille i vanliga fall men jag blir så ledsen när jag hela tiden får höra vad jag gör fel och inte vad jag gör som faktiskt blir rätt eller som är bra. Förlåt att jag skriver av mig här men jag tänkte att ni kanske förstår den där känslan av att alltid göra fel... Ordet förlåt är nog det ord som jag använt oftast sen han flyttade för jag ber om ursäkt tusen gånger i veckan känns det som för att allt blir just... fel.

Ysta - jag tycker det känns lite som han söker en anl att få jävlas med dig el vara elak, är han frustrerad? Låter som det.
Han kanske alltid sett dig som stark o nu när du har det kämpigt så ser han att du oxå kan vara svag så blir det att hans bild om dig rasar? Äh jag vet inte alls, fråga honom rakt ut varför han håller på som han gör.
Du ska inte be om ursäkt alls gumman.
Stoor kram till dig