Jag har ju förstås också funderat på det här!
Jag har tänkt att det vore enklast om barnet i magen vore en tjej, för att jag är det och vet mer om hur det är att leva med (i, utanför) den kvinnliga könsrollen. Och kanske för att jag är tjej har jag också uppfattat den kvinnliga könsrollen som mer begränsande än den manliga -- den är i större utsträckning fylld av inten än den manliga: du ska inte vara si, du ska inte vara så. Medan killarna ska VARA ditten och datten. Nog så styrt förstås, men styrt med positiva omdömen snarare än negativa.
Vad man ska göra för en liten tjej, för att vidga hennes vyer bortom de stereotypa, är jag ganska på det klara med. Jag vet vad som funkat för mig och också vad som inte funkat -- det handlar ganska mycket om att ge valmöjligheter och att uppmuntra hennes egen röst (för att förenkla saken).
Men vad ska man göra med en liten kille? Språket, som Ishtar påpekade, är en viktig faktor, den lille killen måste få uttrycka sig och bli talad med (snarare än bara talad till). Något annat, som jag har kommit att tänka på när jag ser ungar härutanför på gatan och i parken, är att ge pojken tid att ta det lugnt. Att bara sitta i ett hörn och pula med något, helt ostörd från ytttre impulser. Småkillarna verkar så högt upp i varv, så stressade och nästan maniska med sin ständiga aktivitetet...
Den här uppdelningen mellan passivt (för flickor) och aktivt (för pojkar) drabbar inte bara flickorna (som jag alltid har tänkt mig det förut), utan också pojkarna som aldrig får en lugn stund att tänka på. Inte undra på att killarna kan bli väldigt störiga i skolan!
Mycket oarbetade tankar på en gång -- därav de många parenteserna.
