Att rädda barnen från könsroller...

Sisley du behöver inte be om ursäkt, jag tog det inte som ett påhopp
ville bara klargöra att personalen iallafall arbetar mot stereotypa könsroller,.. angående barnen och föräldrarnas påverkan så har du såklart rätt... tänkte inte ens på det
Ha en jättebra dag!

Har två killar själv och tycker det skulle vara jätteläskigt med en tjej...just för att man inte vill fastna i rollerna...
Tänk om jag omedvetet blir mer harig när det gäller henne t ex...
Hemma pratar vi mycket om känslor, vi klär ut oss, vi leker kattmamma och barn Och alla hjälps åt efter egen förmåga här hemma, här ska ingen komma undan...
Min sambo och mina bröder har aldrig behövt göra något alls hemma, så givetvis kan de inte mycket... Jag själv fick däremot börja tvätta åt hela familjen, städa hela huset och laga mat åt mig och lillasyster när jag var tretton....(Jag och syster bodde hos mamma, bröderna hos pappa 25 meter därifrån)
Så det är viktigt för mig. Att de lär sig vad som behövs för att få ett hushåll att fungera, så de inte står helt handfallna när de flyttar hemifrån och för att jag inte är en städtant, jag är mamma och vi hjälps åt hemma!

Full av förhoppning;
Jag tycker PRECIS som du, kunde inte sagt det bättre själv!

Hej ,Jag väntar mitt andra barn i höst !Har en dotter på sju år och jag och min sambo har funderat mycket på det här med könsroller(självklara feminister båda två)och vi gör vårt bästa för att motverka könskonserverande!Men det är inte så enkelt med tanke på samhällets,b.l.a medias bild av tjejer och killar.Jag håller verkligen med er om att det är oerhört viktigt att visa hemma hur det faktiskt kan vara.Att man inte har vissa förväntningar på sig för att man har det ena eller det andra könet.Vi påpekar oxå för henne att det faktiskt inte finns något som heter tjej och killgrejer utan att man själv bestämmer vad man vill leka med!Ha det så bra/Madlen

Jodå,min dotter har tre bröder och de leker med samma leksaker.Hon leker helst med bilar och bollar och min äldste son gillar leksaksspisen och att stryka bättre för det mesta,lego gillar de allihop...ser inget som helst fel i det.Min dotter är verkligen tuff och jag tror inte hon kommer få några problem att hävda sig när hon blir äldre.För mig känns det naturligt.

Tror att det i grund och botten handlar om vad man själv tycker är manligt resp kvinnligt.
En man för mig KAN laga mat, KAN städa, erbjuder sig att hjälpa till, KAN visa känslor utan att bli hysterisk osv. För mig är en man en sk gentleman, och en man som inte kan städa, visa känslor, laga mat, ta hand om sig själv en MANSGRIS.
Jag anser att en MAN ska uppvakta en kvinna, "ta hand om henne" på det trevliga gammeldagsta sättet samtidigt som han förstår att hon KAN ta hand om sig själv...dvs ska det vara en "kärlekshandling" från hans sida, att känna ansvar osv. (hmm, svårt att förklara, hoppas ni förstår vad jag menar)....
Om jag får en son ska jag uppfostra honom till en gentleman,
med t ex "damerna först", att man ALDRIG slår en tjej (inte slåss överhuvudtaget förrutom för att försvara sig, men dock ALDRIG en tjej),
att det är killen som betalar på daten, uppvaktar med blommor osv...
samtidigt som jag givetvis ska lära honom att inte vara "en toffel" som ska ta skit. Det är lite DET jag menar när det gäller könsroller.

Roligt att läsa alla kloka inlägg i den här frågan. Jag har också funderat en del på just detta att uppfostra en kille. Jag kan tänka mig att min närmaste omgivning (vänner, förädrar, svärföräldrar) skulle reagera negativt om jag/vi uppmuntrade en son att anamma även traditionellt kvinnliga beteenden och känslor. Däremot skulle en grabbig dotter antagligen uppskattas. Det känns riktigt olustigt...

ladyline: du får väl fundera på vilka av de traditionellt kvinnliga egenskaperna som du tycker att din som skulle ha störst nytta av i livet, för att må bra och fungera bra med andra människor, och uppmuntra just dem. Om jag tänker teorietiskt skulle jag personligen inrikta mig mer på kommunikativa egenskaper (prata, benämna känslor, fråga, lyssna till andras åsikter, visa medkänsla, diskutera problem) än att sortera bort vissa typer av leksaker. Tror också, som någon sa, att det är viktigt att göra barn, både pojkar och flickor, medvetna om hur könsrollsstrukturerna fungerar!

En sexårig kille jag kände sa, när vi diskuterade tuffhet: "man kan vara dumtuff och man kan vara snälltuff". Tror att ni genast förstår vad han menar! Den dumtuffa är kaxig och bråkig men den snälltuffa lyssnar på och ställer upp för sina vänner, vågar stå emot grupptryck, o.s.v. Det senare var, enligt sexåringen, naturligtvis att föredra. Jag skulle säga att en snälltuff person (pojke eller flicka) har lyckats kombinera det bästa av traditionellt könsbestämda beteenden/egenskaper!

Och tänk vad olika man kan se på saker... En gång var jag på date med en kille som var just så där traditionell och köpte blommor, envisades med att bjuda och hålla upp dörrar etc, jag kände mig som en skämtfilm från 1800-talet och gjorde snabbt slut på saken!

Oj, nu såg det ju konstigt ut, mitt förra svar var ju till TigerLily förstås.
Hej Höstsjö, tack för ett bra svar!

Ladyline;

Det e ju lite skillnad om killen på första daten köper blommor tycker jag,
då skulle jag själv få panik. Jag menar mer när man börjar bli intresserad, då dejtandet blir intensivare, DÅ är det trevligt med uppvaktning. Men att killen bjuder tycker jag är självklart. Å då menar jag om man e på date, inte att ALLA killar ska bjuda.
Det är skillnad om man e på date eller e ute me en killkompis.
Vissa killkompisar jag har skulle aldrig falla sig in att bjuda en tjej för sakens skull,
medans somliga ALLTID bjuder.

Klart att det är trevligt när någon är artig, men det gäller båda könen. Och min inställning till att bli bjuden när man är ute på dejt (inte för att det har hänt så ofta) har nog färgats till det positiva av att jag har haft väldigt dåligt med pengar under långa perioder...

Vem var det som hade en initativlös sambo? (Jag orkar inte gå tillbaka en gång till, f'låt!) Ett möjligt sätt att få "igång" honom är att dela upp sysslorna generellt, i stället för att peka på varje enskild sak vid varje tillfälle. Typ: A stryker, plockar grejer, håller rent i köket, har ansvar för matanskaffning och skafferi, kyl- och frysinnehåll. B tvättar, dammsuger, diskar, städar badrum och toalett. A lagar mat de här dagarna, B de där.

Detta är lite grovt makens och min uppdelning -- gissa vem som är A och vem som är B! Det är en kombination av dagliga sysslor, och veckovis återkommande, och jag tror att det i slutändan blir ungefär samma arbetsinsats.

Detta är en uppdelning för bådas vårt bästa -- varken maken eller jag har några problem med det dagliga, men desto större med att komma igång med städning.

Det är väl på gränsen till OT, men ändå inte... som flera sagt har ju familjelivet stor inverkan på rollerna barnen tar sig.

Ladyline

Samma här. Känner mig fånig och passiv om jag bara ska ta emot och buga och bocka hela tiden för det som serveras mig. Inte alls min stil.
Nu i efterhand när jag och sambon har pratat om vår första dejt berättade han att en av egenskaperna som gjorde att han föll för mig var att jag helt självklart betalade för mig och tog lika mycket initiativ till aktiviteter och inte förväntade mig att bli bjuden och uppassad av honom. Det tyckte han tydde på självständighet. (Så rätt så)

Fram för ömsesidig respekt, öppnade dörrar och uppvakting av varnadra vare sig man är man eller kvinna!

Och nu till urspungsfrågan....

Självklart är sådana här tankar som upptar min hjärnaktivitet dagligen. Hur ska våra framtida barn fostras och hur ska jag/vi på bästa sätt undvika stereotypa könsfällor? Kommer jag att uppfostra mitt barn på samma sätt om det är en pojke eller flcika eller kommer jag omedvetet halka in i olika beteendemönster?
Det är ett dielmma, trots att man är medveten om allt det här finns ju hela ens omgivning av vänner, bekanta och familj och inte minst samhället i övrigt som kanske inte tänker på samma sätt och som påverkar mig ändå och får mig att känna mig konstig om jag avviker i beteende.
Eftersom jag och sambon är lika på alla sätt : prata om känslor, laga bil, byta däck, laga mat, städning, uppvaktning osv. tror jag våra barn har goda förutsättningar att få en liktydig uppfostran vare sig det är en flicka eller en pojke.

Mitt mål är alltid att tänka individ, inte kön!

En väninna sa till mig när hon fått sin son att hon var lättad att hon fått en kille. Hon menade att med en tjej måste man tänka så mycket mer medvetet, vad gäller allt från vad man ska kalla hennes kön till att hjälpa henne bli stark och självständig.

Jag håller inte med henne. Det är ju trots allt männen som håller i de flesta trådarna i samhället, och därför borde det vara mest angeläget att uppfostra pojkar annorlunda än vad som hitintills varit normen. Precis som flera av er andra tycker jag att det varit lättare att "empower" en liten tjej. Men nu fick jag en son, och eftersom han har en morfar och en farfar som VERKLIGEN lever upp till manlighetsmyterna och en pappa som gör det till viss del, känner jag att oket vilar tungt på mig för att han ska bli en lyhörd liten kille.
Dock tror jag inte att språket blir något problem eftersom jag pratar och resonerar ständigt och oavbrutet med Leo, och pratar mycket känslobetonat (inget genomtänkt, jag bara är sådan!).

lär honom att tvätta och laga mat så har du gjort världen mycket bättre det lovar jag, hatar mammor som anser att sonen inte ska hjälpa till med hushållsarbete men kräver det av dottern *arg*

Maja Gräddnos:
Jag håller med dig när du inte håller med dig väninna! T.ex. detta med flickors kön - även om man har en son måste man ju ta ställning till det, eller ska pojken inte ha tillgång till det ordet? Ska det vara ett hemligt tjej-ord? Alla små tjejer vet ju vad en snopp är, pojkarna borde ha lika bra koll på vad en snippa är.

Åååå vilken intressant diskussion, jag vill diskutera det här vidare, har inte hunnit läsa alla inlägg än ...

Jag tror också att uppfostran av pojkar behöver förändras. Läs om Gävlestudien om jämställdhet på dagis! Oerhört intressant! (DN Insidan hade en del artiklar, men det går säkert att söka på nätet också.)

Jag vet inte vem som kommer till oss i augusti, men h*n kommer få lära sig empati, eget ansvar, tänka själv, ta ansvar för djur etc. Dessutom kommer h*n få gott om tydlig verbal återkoppling. Jag kan inte minnas att mina föräldrar sa till mig att de älskar mig. Man behöver HÖRA att man är älskad, duktig, modig, snäll.