Att rädda barnen från könsroller...

Ok, då kansek jag förstår - en sak till bara:

För mig är könsrollen den roll som samhället tilldelar mig, när folk förväntar sig att jag ska kunna sy, sticka, baka osv för att jag är kvinna medan min man förväntas gilla tekniska saker. Är det det du menar är "stereotypa könsroller"? För när jag säjer stereotypa är det bara förstärkning av det redan begränsande ordet könsroll - den roll jag har pga mitt kön.

Om det stämmer så tror jag du och jag och de flesta här menar ungefär samma men använder olika betydelser för samma ord vilket gör det väldigt knepigt...

Kan vi kanske enas om att prata om KÖN när vi menar biologin och GENUS när vi pratar om samhällsskapade roller?

Klart vi inte kan förändra våra könsegenskaper i sig, men däremot frigöra våra genus så de har fler möjliga egenskaper...

Japp jag menar det vi antas kunna och gilla på grund av vårt kön som stereotypa könsroller..... Jag kan varken sticka, virka, väva eller är så himla bra på att baka...

Jag är bara rädd att det ska bil FÖR mycket fokus på att ta bort sånt som är tjejigt och att det ska vara fel att ha en gullig rosa klänning och klämmor i håret på en liten tjej..... när jag andra dagen kan ha blåa snickarbyxor på henne....
jag tycker inte att man ska sätta in såna saker i fack och använda det som exempel på fel i kampen om jämställdhet mellan könen.

Jag kan vara jävligt tuff i en rosa klänning också... det handlar om attityd.
Bara man koncentrerar sig på att utbilda och uppfostra sina barn på bästa möjliga sätt till starka självständiga och självsäkra idivider så tror jag att det kvittar om de har långa flätor och klänning eller snickarbyxor och keps... oavsett kön....

Det ligger inte i kläderna och leksakerna menar jag

Äsch nu bröt jag mitt löfte och drogs in i diskussion igen

Bra att du kom tillbaks, full av förhoppning. För nu förstår jag, och håller med dig!

Hahaha tack JosefinU.. jag tyckte i senaste inlägget att jag nog lyckades uttrycka det jag ville ha sagt hahaha

Hmm, håller med lite granna... men jag ser det som att det måste vara ok att vara både och att ge alternativ. Att inte BARA ha klänningar och dockor utan att ha snickarbyxor och bilar OCKSÅ (och tvärtom för killar)

Jag tycker kläder och leksaker HAR betydelse som symboler och medel. Hur ska man annars visa på alternativ om man inte låter det få utlopp i kläder och leksaker?

Vill också hänvisa till min liknelse med kvinnan och trädgården ovan - det handlar inte om att göra tvärt emot könsrollerna, det handlar om att BEFRIA SIG från dem!

Ps. Det går utmärkt att lägga till sånt som är tjejigt också (för grabbarna... )

Hmm, fast jag tror ändå man måste göra lite tvärtom om det ska gå. Och fundera över hur barnen bemöts av andra. En tjej med klänning, rosa grejer, rosetter, volanger och hela faderullan kan naturligtvis ändå vara tuff, där är vi överens. Men hon kommer att bemötas av omgivningen på ett annat sätt än en tjej med snickarbyxor. Människor bemöter både barn och vuxna utifrån föreställningar om kön och könsroller. (Bara som exempel så har jag själv märkt hur otroligt olika jag blivit bemött när jag haft kort killfrisyr jämfört med min nu "normala tjejfrisyr"). Och om jag hade en dotter skulle jag hellre vilja att hon blev bemött som den tuffa snickarbyxtjejen än som den gulliga klänningstjejen. Likadant tänker jag med en son, fast lite tvärtom då...

Ärligt talat så tror jag att det är svårt att påverka hur ditt barn kommer att bli bemött. Det bästa du kan ge honom eller henne är väl en förmåga att tänka själv, och kanske genomskåda hur han eller hon blir bemött och varför. Jag tror att det är svårt att prägla barn medvetet, och jag tror att man kanske ska akta sig för att motverka krafter som barnet inte är medvetet om. Om du istället försöker få barnet att se vilka strukturer samhället bjuder på så har du gjort nog. Sedan kan du ju påverka genom att tala med de vuxna i omgivningen, far- och morföräldrar och lärare, låta dem veta din ståndpunkt. Men jag tycker att det är viktigt att du berättar för barnet, när han är så stor så att han kan förstå, hur du tänker och reagerar. Jag minns från min egen barndom, att man var så utämnad åt de vuxnas teoorier, bra nog just i teorin men sällan i praktiken, att man aldrig talades till som om man förstod.
Det är himla svårt, och tråkigt med dessa patriarkala strukturer som finsn överallt, men det viktigaste är ju att din son blir en stark och medveten individ i sig själv. Och att du inte försöker göra honom till "din krigare".

Absolut som Ishtar skriver kan man inte göra sitt barn till sin krigare. Men om man har klara mål, och också uttrycker dessa både för omgivning och barnet kan det vara bra även för barnet att ha dessa mål.

Min pappa hade som mål att hans dotter minsann inte skulle bli något kuttersmycke, utan kunna göra saker själv, och jag tycker att det har varit ett bra mål. Jag fick vara med och göra alla saker som han gjorde, och lära mig alla klassiska "manliga sysslorna" som att meka med cykeln, mopeden, bilen, snickra och givetvis manövrera båten (istället för att sitta frampå som kuttersmycke. ).
För mig är det självklart att om jag får en dotter ska hon också få den chansen att lära sig de sakerna, och lika självklart ska en son ska få lära sig att baka och sy etc.

Jag menar verkligen inte att man ska göra barnet till "sin krigare". Men eftersom man ändå kommer att påverka barnet så otroligt mycket så är det ju lika bra att vara medveten och fundera över hur man ska ge det de, enligt ens egna normer, bästa förutsättningarna. Precis som Joker är jag otroligt glad över att min pappa hade massa idéer om att jag inte skulle bli "tjejig", självklart har det skapat en del problem men mest har det varit väldigt bra!

Ladyline och Joker> Jag håller fullt och fast mer er där! Det är superbra om man låter barnen lära sig alla möjliga saker, oberoende av könsrollsstereotypen! De ska få prova allt, och låter man dem syssla med det de komemr på att de gillar, så blir det nog bra. Men bemötandet från samhället är otroligt svårt att påverka. Jag vet bara hur det är att vara tjej, och jag vet att jag ses som en mindre rationell person, som mer känslosam än män i min omgivning, som mer benägen för konstiga utbrott pga av ingenting, och som mer "lättlurad". Jag ses också som mindre vetenskapligt lagd, och som den mest troliga av min sambo och mig att vilja ha ett syskrin:)
Allt det där är otroligt irriterande men jag kan hantera det. Dock vet jag inte hur man skyddar barn från att råka ut för det, annat än kanske göra dem uppmärksamma på hur mönstret ser ut. Och då är nog en stark individ en bra början.
Nu var det ju en son det handlade om, men jag tror som jag sa i mitt första inlägg, att det är viktigt att börja med språket. Kommunikation och kunskap är nästan det viktigaste som finns:)