Att rädda barnen från könsroller...

Och ännu ett steg i utvecklingen får ni mig att tänka på med de senaste inläggen: Det är kanske inte bara viktigt att barn lär sig saker som traditionellt varit könsbundna, utan även att de får se att det finns mammor som byter vinterdäck och pappor som bakar bröd?

Jag är mycket inne på att ge den typen av motbild och om inte annat så får man väl själv lära sig en del på kuppen. Jag är lätt biltokig och meckar en del med analysinstrument på jobbet men vill lära mig mer. Pappan å sin sida är tekniskt utbildad men gillar att laga mat, kan baka bröd och har sytt en del också i teatersammanhang. Renovering i hemmet är vi ungefär lika ovana vid så det får vi nog lära oss tillsammans.

En kompis pappa sydde faktiskt hennes mammas bröllopsklänning för hand och han är inte utbildad inom skrädderi eller dylikt-det kallar jag ett speciellt kärleksbevis!

Så visst är saker på väg att förändras, även om det går lååångsamt...

Svårt ämne som tål att diskuteras många gånger.
Jag tror att det vikigaste är att man är medveten om de olika könsrollerna. Först då kan man reflektera över om man bemöter flickor respektive pojkar på olika sätt. Sedan är ju mkt av detta bemötande omedvetet så det är inte alltid så lätt.
Jag hoppas och tror att jag kommer att behandla mina framtida barn som individer och inte som kön. Men bimsan tar upp ett problem som jag själv vet att jag går bet på. Hur göra med könsrollerna som man själv gått bet på? Jag tjatar jämt på min sambo om städning, matlagning etc, utan ngn större förbättring. Det går fortare och blir bättre gjort om jag gör det själv, helt enkelt. Det är då den bilden som mina barn kommer att få av hushållsarbetet, nämligen att det är mamman som tar hand om den biten. Det är dessutom så det har varit under min uppväxt, mamma har lagat maten och städat, pappa har fixat med bilen och det rent tekniska. *suckar*
Vad jag försöker få fram är följande: Förändring måste komma från båda sidor. Det är inte bara kvinnas uppgift att lösa detta problem. Varför känns det då, som om vi trots allt, står ensamma i den här kampen? Någon som vet?

Absolut Sisley. Men det är inte så konstigt egentligen, det är ju vi som är de stora förlorarna på dagens system så det är naturligt att det är vi som reagerar mest och vill förändra. Medan de flesta män är rätt belåtna med att fortsätta vara de som tjänar mest, tar minst ansvar i hemmet etc (även om de teoretiskt gärna ställer upp på alla jämlikhetsideal...).
För mig är jämlikhet en förutsättning för en bra relation, jag skulle bli galen av ilska om jag hade en kille som inte delade på ansvaret.

Det där med att dessutom göra "andra" grejer tror jag också är superviktigt, jag försöker alltid lära mig sånt jag inte kan istället för att vara bekväm och låta den som kan sköta saken. Häromveckan lärde jag mig byta däck på bilen (trodde inte det skulle vara så lätt!) och för ett tag sedan tvingade jag min kille att lära sig symaskinen så att han kunde sy våra gardiner...

ladyline: Såklart att de är nöjda med den rådande situationen, ingen tvekan om den saken. Och tro mig, jag blir galen av ilska över att min kille inte kan lägga ihop två och två och se att det behöver diskas om diskhon är full eller att det måste dammsugas när det är skitigt på golvet. Visst, han hjälper till när jag BER om det, men han verkar inte se hur mkt tid jag lägger ner på att bara plocka undan t ex. Jag skäms över att jag fallit in i den här situationen men jag är så förbannat trött på att tjata på honom.
Jag kommer ihåg att jag i tonåren svor dyrt och heligt att aldrig låta mitt framtida äktenskap bli som mina föräldrars där mamma skriver små listor varje dag på grejer som pappa ska göra under dagen,
t ex "dammsug undervåningen", "handla", (med tillhörande inköpslista), "ring och fixa x" osv i all oändlighet. Gissa vad som hände? Jo, jag befinner mig i exakt samma situation som min mamma gjort i hela sitt liv!
Vi har inga barn ännu så saker och ting kan fortfarande ändras. Problemet är bara att få min sambo att inse att detta är ohållbart. Hans lösning på problemet är att jag säger till när jag behöver hjälp. "Hjälp", jag behöver ingen jäkla hjälp, utan man hjälps ÅT i ett hushåll. Hur svårt kan det vara? Förhållandet vore så mkt trevligare om man slapp tjura över sådana självklara saker. Eller hur?

Verkligen, låter skitjobbigt! Jag har arbetat tillsammans med en del killar som gått mig på nerverna på just det sättet. När jag skulle laga lunch tillsammans med en av dem stod han bara där helt handfallen och oförmögen att ta några som helst initiativ, jag var tvungen att hela tiden säga "skala potatisen", skölj brädan"...

Hoppas allt går bra med barnaskaffandet för er. Han kanske skulle må bra av att vara pappaledig och "tvingas" vara den som tar huvudansvaret?

Jodå, lita på att vi kommer att dela på föräldraledigheten. Det vill han själv dessutom, men han har nog inte fattat att hushållsarbetet tillkommer... *hånskrattar*
Jag har funderat rätt mkt på att införa ett städschema så att det blir lättare för honom att se vad som behöver göras och vem som gör mest av oss. Sedan återstår att lära honom att laga mat. Han påstår att han kan men jag tvivlar. Han har haft tre år på sig att visa mig motsatsen och jag räknar INTE Knorr pulversås med tillhörande pasta som matlagning.

Men för att svara på din egentliga fråga...
Min syster är liskom jag feminist och hon låter hennes 2 årige son få bestämma mkt själv. Om han vill ha en rosett i håret, precis som mamma, så får han ha det. No big deal, även om andra höjer på ögonbrynen. När de väntade tillökning så gav vi honom en egen barnvagn med en liten docka till som han fullkomligt älskade. Det passar utmärkt nu för då kan han också byta blöjor etc, precis som hans föräldrar.
Morfar däremot var måttligt förtjust i att vi gav honom "tjejleksaker". Han tycker att vi gör honom till en mjukis. Handen på hjärtat, han är allt annat än en mjukis. Han leker med bilar, älskar dinosaurier och är ganska våldsam av sig.
Kontentan av det hela är att du lugnt kan låta din son få leka med tjejgrejer osv. Det är så mkt annat som påverkar, som könsrollerna inom dagis och skola t ex.

Kan bara säga i egenskap av förskollärare barn 1-6 år att vi arbetar målinriktat MOT stereotypa könsroller... det står till och med i Läroplanen....
Så blanda inte in oss iallafall

Barn är olika och även fast man har bestämt sig för att fostra dem lika så att det inte blir en tjejtjej och killkille så blir det så.
Man gör saker omedvetet. Det tror jag är den största grejen faktiskt. Jag skrev ett specialarbete om det här på gymnasiet och det var såååå himla spännande faktiskt! T.ex. hade de gjort en undersökning bland nyblivna föräldrar inom ett dygn efter förlossningen. De ville inte veta veta könet på barnet, det skulle alltså vara klätt könsneutralt och det var svårt. Föräldrarna ville visa att de fått små flickor eller små pojkar.
Sen var det också så med gråt, att med flickor så säger ungefär alla när en flicka gråter; men är hon inte lite ledsen, vad har hänt? med en gullig liten röst. Medan med pojkar så sades det; Men, vad han är arg! med en helt annan röst.
Sen är det ju också så att flickor är gulliga och pojkar duktiga när de gör något.
Andra undersökningar jag snokade reda på handlade om att man ammade flickor och pojkar olika, att man "vände" pojkarna tidigare ut mot världen och satte ner de på golvet tidigare. Flickorna fick sitta längre kvar i tryggheten hos föräldrarna. Jag är lite tveksam till det här och jag har för mig att de inte är särskilt vetenskapliga heller.
Kommer inte på något mera just nu, men finns säkert mera i huvudet...

Full av förhoppning:
Det var inte menat som ett påhopp. Jag är själv blivande lärare så i sådana fall drar jag ju in mig själv också i påhoppet...
Men precis som icapika skrev så är ju mkt av detta omedvetet. Dessutom så var det inte enbart riktat mot personalen på förskolor och skolor. Barnen påverkas väl minst lika mkt av sina vänner och föräldrar på skolorna?
Hoppas du godtar min ursäkt?