Att rädda barnen från könsroller...

Javisst, och jag har en liten kille. Jag brukar tänka på: hur skulle jag bete mig mot en tjej? Och hur skulle jag bete mig mot en kille? Och försöka göra nån slags sammanslagning av de bilderna.

Idag tänkte jag t.ex på midsommar, då kan jag göra en krans åt honom....? Nej men!?! Han är ju en kille! Det kan jag ju inte?
Men det var fel fel!!!
VISST kan jag väl det! Jag skulle ju göra det till en tjej? Så varför kan jag inte det till honom också? Var´för kan bara tjejer ha blommor? Finns ju ingen rationell förklaring till det.

I de flesta fallen KAN man ju resonera på liknande sätt för en kille och en tjej. Man ska uppfostra de till individer. Som ska kunna göra det de vill, ha det de själva vill, och det bästa är ju då om man erbjuder båda "sidor". De får testa det som finns. Och att lära de att få självförtroende, och visa respekt för andra, det är ju ingen skillnad kille/tjej.

Egentligen är det inte så komplicerat. Men man behöver verkligen tänka igenom saker och ting, så man inte faller ner i de vanliga "könsfällorna", utan att man märker det.

Jag håller med dig, men det känns ändå svårt. Det finns ju så många andra personer och sammanhang (dagisfröknar, andra barn, TV etc) som påverkar barnen och som kommer pracka på dem gamla könsideal. Jag har tänkt att man kanske måste "motarbeta" lite extra om du förstår vad jag menar? Om jag hade en tjej skulle jag t.ex. aldrig ge henne dockor, klänningar, rosa grejer etc (om hon inte bad om det själv såklart) för att vara en slags motvikt till resten av samhället.

Tror mest jag är rädd för att det ska gå som för min bror. Min pappa tänkte mycket på det där med könsroller och uppfostrade oss "lika". För mig gick det superbra, men min lillebror som blev/är en jättesnäll och gullig kille blev mobbad för att han var "för snäll".

Visst är det svårt. Samhället ser ju med snällare ögon på tjejer som är "grabbiga" än killar som har egenskaper som kopplas som "tjejiga". Jag ska absolut försöka uppfostra mina barn jämlikt, men har inga råd. Tycker att det som JosefinU skriver verkar bra.

Jag tror nog inte på det där att "motarbeta extra", då försöker man ju också klämma in de i fack, på ett sätt. Bättre att vara öppen. Kanske ska man ha både bilar och motorcyklar och dockor till tjejer? Iaf testa om de vill ha det. Visst påverkar kompisar och så, men man bör väl inte hindra barn från saker som inte direkt skadar? Bättre vara öppen.

Inte tror jag att om man fostrar barn lika, att pojkarna automatiskt blir så "mesiga" att de inte kan hävda sig! Man ska göra de till starka individer, oavsett kön. Snäll är bra, inte dåligt. Och det kan ju hända att tjejer också kan ses som för mesiga och mobbas därför. Det är mer än slump tror jag, vilka som blir utsatta.

Jag själv blev mobbad för jag alltid vill göra "rätt" (blir fortfarande alltid pikad för sånt). Men det skiter jag i. Jag gör som JAG vill! Och att göra rätt kan väl bara inte vara fel??! Man kommer alltid stöta på sk**stövlar som gör allt för att trycka ner en. Det enda man kan ha som försvar är att inte köpa det som sägs eller görs. Att man är trygg i sig själv och i alla fall själv, tycker att det inte är nåt fel på en eller det man gör. Inte är det nån lösning att man lär sig att "slå tillbaks" med samma mynt?

Nä absolut, men jag tänker mer på det som Joker skriver. Jag var en typisk "killflicka" och det var väldigt oproblematiskt. Att vara en kille som är lite "mjukare" och kanske inte är lika intresserad av vapenlekar, har blommor i håret eller vad det nu än må vara, föreställer jag mig är lite svårare, eller?

Jag tänker också mycket på uppfostran och könsroller men jag vet inte vem som är därinne än (v. 27). Jag håller med JosefinU om att det krävs ständig självrannsakan eftersom vi alla är så påverkade av de konventionella rollerna att vi inte alltid tänker på det. Det är verkligen tråkigt att din bror blev mobbad men samtidigt måste man ju börja någonstans. När kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden blev de rejält 'mobbade' de också, på ett sätt som vi kanske har svårt att föreställa oss idag eftersom utvecklingen ändå går långsamt framåt. Men du kan undvika att din son får samma svårigheter som din bror genom att hitta en förskola där de arbetar mycket med jämställdhetsfrågor. Det ska förstås alla förskolor göra idag men det finns de som verkligen strävar efter medvetenhet på det här området i handling och inte bara på pappret. En annan viktig sak är att du pratar med barnets pappa om hur han ser på sin egen könsroll och faderskapet i allmänhet. Männen har ett lika stort ansvar för att förändra sin egen traditionella könsroll som vi kvinnor, om vi en dag ska uppnå sann jämlikhet. Pappan kommer att vara den viktigaste mannen i barnets liv, (om han nu finns med i bliden förstås), och det kommer att påverka din son mer än barnen i lekparken och personalen på dagis.

Jag tror att en viktig del är att ge pojkarna ett språk. Oftast är de mindre utvecklade verbalt. Man pratar med med flickor, förklarar saker för dem. Pojkar kommunicerar ofta med "ljudord" och de är sällan speciellt duktiga på att läsa och skriva. (En ordentlig generalisering, jag vet!) Men jag tror att en del av könsrollerna börjar redan där. Genom att ge flickorna ett språk, ett sätt att kommunicera på, och en möjlighet att tidigt skapa sig sociala nätverk genom verbal bonding, redan där börjar olikheterna.
Jag tror att det är jätteviktigt att se till individen, att ge den personen de leksaker och den "utrustning" de vill ha. Men ett språk är ovärderligt. Genom att kunna kommunicera i ord kan man lösa konflikter, man förstår mer av vad som händer, och man är inte lika rädd för det främmande.
Så prata med din son:)
Det finns en bok om detta men jag har inte kommit över den, tyvärr. Förf. undersökte hur man pratade med barn, från spädisar och uppåt. Och det var oerhörda skillnader!

Jag skulle vilja förmedla en historia som en vis kvinna jag känner berättat:

Den gamla kvinnan berättade förnöjt för sin vänninna att hon äntligen gjort sig fri från sina föräldrar på gamla dagar. "När jag var liten hade vi bara nyttoväxter i trädgården, inte en enda blomma, ingenting som bara är för lyst... det var så tråkigt och därför har jag skapat mig en egen trädgård nu på gamla dagar och där finns minsann inte en enda nyttoväxt utan allting är där för att vara vackert... så underbart att slippa deras krav!"
Vänninan svarade... "men du är ju inte fri, du gör bara uppror mot deras ideal - för att vara fri måste dina val vara oberoende av deras "tvång"... "

Sensmoral: Om man vill att ens barn ska bli fria från att packas in i typiska könsroller är inte lösningen att göra uppror och vara "tvärtemot" - att förneka sin dotter att vara prinsessa och sin son att leka krigslekar - utan att ge dem rum för att vara både prinsessa och riddare oavsett kön...
Och framförallt - att inte föra över sina egna önskningar och behov på sina barn!!!

Dina barn får en sund syn på könsroller och "möjliga beteenden" för män och kvinnor om de vuxna de lever med tillämpar detta själva. Som den gamla reklamfilmen - barn gör inte som du säjer utan som du gör!

Bara för att man är kille och inte intreserad av ex vapen, så betyder väl inte det att man är en "kille som är helst som en tjej" dvs ett potentiellt mobbningsoffer?

Det finns så mycket lekar som är "neutrala". Lego, upptäckts färder och utelekar, bygga kojor, sporter av olika slag, rita och måla, annat skapande, teater, rollspel, allehanda natur grejer, böcker osv. Min son ska INTE få några krigsleksaker!! Där är en gräns för mig faktiskt. Och jag tror inte att han kommer att behöva bli mobbad bara för det.

Jag ses nog som en "pojkflicka" men det är för att jag inte varit intresserad av dockor. Jag lekte mest med min lillebror och allt han lekt med. Och det var allt mellan himmel och jord. Man är så snabb att sätta etiketter på allting. Det är nåt vi måste jobba på!!

Jag är i teorin med på det Ejnie och andra skriver om att inte göra tvärtom utan ge dem fria möjligheter etc. Men på nåt sätt känns som att man måste sätta sig själv i ett samhälleligt sammanhang också och se att man själv och ens barn påverkas av allt omkring oavsett om man vill det eller inte. Min son kommer att uppmuntras av resten av världen så det räcker och blir över på att bli "killig" och hålla på med typiska killgrejer, så då känner jag att min roll kan vara att uppmuntra allt det där andra (t.ex. det Ishtar skriver om språket, det har jag också funderat på) så att det blir en lagom blandning i slutändan?