Vi som sörjer Michael Jackson

Om jag inte minns fel nu så Live in sydney från väskan så är det ingen intervju med MJ efter konsterten. Den jag har sen tidigare så är det en kort liten intervju

Hej på er. Hoppas ni har det bra.

Jag tänkte bara skriva in ett litet inlägg med en bit ur en dikt från MJ. Något som gav mig ett ledsamt leende i själen. Dikten handlar om hur han dansar ihop med måne, stjärnor och hav vid stranden för att sedan gå hem och lägga sig igen, och avslutas så här:

I turn the doorknob, panting lightly, glad to be tired. Crawling back into bed. I remember something that I always wonder at. They say that some of the stars that we see overhead aren't really there. Their light takes millions of years to reach us, and all we are doing is looking into the past, to a bygone moment when those stars could still shine.
"So what does a star do after it quits shining?" I ask myself. "Maybe it dies."
"Oh no," a voice in my head says. "A star can never die. It just turns into a smile and melts back into the cosmic music, the dance of life."
I like that thought, the last one I have before my eyes close. With a smile, I melt back into the music myself.