• Mittilvet

    Korkad sambo

    Oftast är min sambo smart.

    Ibland är han det inte, exempelvis i eftermiddags när jag kom hem ifrån jobbet efter uppfriskande 14-timmarspass i 29 graders värme *ironi*

    Jag hade talat med honom i telefon flera gånger men hursomhelst, det han inte hade kläckt var att han hade bestämt med sitt barn sedan innan att de skulle packa ihop badgrejer, ta med sig mitt barn och hunden för att åka till sjön och ta ett kvällsdopp utan jag mötte dem på parkeringen och en snabb fråga slängdes ut "du kanske vill följa med oss och bada förresten från "bonus"barnet och sambon nickade instämmande.

    Gulligt tycker säkert många att de frågade ifall jag vill "följa med" något som de bestämt och mitt spontana svar blev "nej"

    Konstigt må tyckas, jag tycker jättemycket om kvällsdopp, bada överhuvudtaget är jätteskönt och särskilt efter idag men ändå sa jag nej.

    Det känns som min smabo låter det barnet ta min plats.
    Jag är uppfostrad med att det är vuxna som bestämmer, kommer överens och det är barnen som följer med, inte tvärtom.

    Vet inte hur jag ska få fram det till min sambo, att prata om det barnet är minerad mark.
    Jag tror mig veta att min sambo inte alls lägger samma värdering i det här som jag gör och jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att jag känner mig åsidosatt det som är min familj, han "tar" vårat barn och gör saker vi inte kommit överens om och jag släpps inte in i min familj utan han lallar runt i sin familj, en a foten i våran och ena foten i sin förra.

    Jag stack iväg och badade själv och det var skönt, men vart de tog vägen vet jag inte för de är iaf fortfarande inte hemma.

    Jag känner mig utanför och jag kanske har mig själv att skylla men jag mår skit av att "förlja med" jag har provat många gånger och det känns alltid lika konstigt.
    De har sin symbios och jag känner mig inte det minsta delaktig, dels för att jag känner sådan avsky mot barnets existens och sätt att vara, delvis att min sambo inte är mer lyhörd och delvis...
    Ja, det finns säkert hur många aspekter som helst.

    Hursomhelst så tycker jag inte om att min sambo bestämmer med det barnet vad vi andra ska anpassa oss efter.
    Barn anpassas efter vuxna, är jag den enda som känner så?

    Och kom inte med era jävla påhopp, jag är så trött på er så jag spyr utan nu vänder jag mig till de som har kreativa förslag som kan leda till något positivt gällande min och sambons relation och kommunikation.

    Att "säga det rätt ut" kommer inte hjälpa tror jag, har gjort det gällande så mycket annat och jag har bara fått honom i någon form av försvar och ilska att jag är dum som känner som jag känner.

  • Svar på tråden Korkad sambo
  • Mittilvet
    MLT skrev 2009-06-30 21:38:46 följande:
    Det var hårda ord du fått.. strunta i dom! Jag kan inte tänka mig att det här är allt? Det måste finnas andra saker, men att det här blev droppen som rann över, eller? Inte många hade reagerat som du i den situationen som du beskrev. Men däremot verkar det som att du av andra orsaker känner dig utanför?Det är kanske inte riktigt samma sak, men jag kan ibland uppleva att jag inte får reda på saker av min sambo. Han sa upp sig förra året för att vi skulle kunna leva ihop (han jobbar ca 12-8 timmar om dagen) och jag trodde att det var det som gällde, men så på julfesten får jag veta av andra att han ändrade sig. Men det sa han aldrig till mig(!) Han fick 4 veckors semester i år istället för tre, men det sa han aldrig till mig utan jag fick veta det av hans syster häromdagen. Killar är inte så bra när det gäller att framföra information. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta :)Jag har också svårt att framföra åsikter, får honom också att ställa sig i försvar. Har börjat mina smatal med att lugnt och sakligt förklara att nu kommer jag framföra en åsikt om något som jag måste prata om. Jag förklarar övertydligt att jag inte är ute efter att kritisera eller att han har gjort något fel, utan att jag bara vill att han ska försöka förstå mig. Det hjälper faktiskt, vi kan prata mycket bättre nuförtiden utan massa drama och överdrivna reaktioner så fort jag tycker något.
    *kramar om och ser att alla inte är hopplösa fall*
  • Mittilvet
    Venla skrev 2009-06-30 21:40:56 följande:
    Du kommer långt i livet genom att anse att alla andra är idioter....
    Du stavade fel.

    Du menar inse, inte anse.
  • FIame

    Jag kan förstå dina tankar, men jag tror att dom leder ner i fördärvet. Fördärvet av ditt eget psyke. Negativa stömmar av tankar leder till ännu mer negativa strömmar av tankar, som i sin tur dessutom leder till ökat åldrande..

    Jag tror du skulle må bra av att acceptera situationen med bonusbarnet. Ganska jobbig tankeprocess, jag vet, och märk väl att det blir en lång process efter att du bestämt dig för att acceptera situationen.

    Ska vi ta det pragmatiskt så kan vi dechiffrera upp sanningarna i situationen till:

    Du har ett barn med en man som har barn sedan innan. Din man gjorde ett misstag, och du gjorde ett misstag enligt dig (?).

    Historien kan vi inte förändra. Så det är dax att tänka scenarios.

    Scenario 1. Du skiljer dig och har ditt gemensamma barn VV hos pappan.
    (detta ville du inte och jag förstår dig helt)

    Scenario 2. Du stannar kvar och sliter dig grå, samt försöker spräcka pappans relation till barnet. (Inte så trevligt scenario, de facto väldigt illa ur karmisk synpunkt)

    Scenario 3. Du stannar kvar och börjar processen av acceptans för situationen. (Min rekommendation).

    Processen av acceptans handlar om att känna sig nöjd/skaffa substitut för det man är missnöjd med. Och det kan bli riktigt bra ändå, när acceptansen infunnit sig. Jag har också länge brottats med min egen acceptans, så jag vet hur tufft det kan vara. Men jag tror du fixar det .

  • Anonym
    Mittilvet skrev 2009-06-30 22:23:58 följande:
    Du stavade fel.Du menar inse, inte anse.
    tror inte hon gjorde det,,, anse, alltså att du menar på att alla är idioter. inte inse...
  • mjukisvicki
    Mittilvet skrev 2009-06-30 22:26:54 följande:
    Tänk att det kunde jag aldrig ANA att din "bonus"mamma inte var så förtjust i dig.
    mmm hur man nu kan hata en 5åring men du har bevisat att det kan man tydligen göra.
  • Mittilvet

    Anonym (5) skrev 2009-06-30 21:50:27 följande:


    Ts, dina tankar om bonusbarnet hoppas jag att du tar på allvar och försöker att få bukt med. Har du pratat med din sambo om hur du känner för det?Terapi kanske?
    Ja, sannerligen behöver han terapi.
    Men BUP orkar inte och jag förstår dem.
  • Mittilvet
    FIame skrev 2009-06-30 22:24:40 följande:
    Jag kan förstå dina tankar, men jag tror att dom leder ner i fördärvet. Fördärvet av ditt eget psyke. Negativa stömmar av tankar leder till ännu mer negativa strömmar av tankar, som i sin tur dessutom leder till ökat åldrande..Jag tror du skulle må bra av att acceptera situationen med bonusbarnet. Ganska jobbig tankeprocess, jag vet, och märk väl att det blir en lång process efter att du bestämt dig för att acceptera situationen.Ska vi ta det pragmatiskt så kan vi dechiffrera upp sanningarna i situationen till:Du har ett barn med en man som har barn sedan innan. Din man gjorde ett misstag, och du gjorde ett misstag enligt dig (?). Historien kan vi inte förändra. Så det är dax att tänka scenarios.Scenario 1. Du skiljer dig och har ditt gemensamma barn VV hos pappan.(detta ville du inte och jag förstår dig helt)Scenario 2. Du stannar kvar och sliter dig grå, samt försöker spräcka pappans relation till barnet. (Inte så trevligt scenario, de facto väldigt illa ur karmisk synpunkt) Scenario 3. Du stannar kvar och börjar processen av acceptans för situationen. (Min rekommendation). Processen av acceptans handlar om att känna sig nöjd/skaffa substitut för det man är missnöjd med. Och det kan bli riktigt bra ändå, när acceptansen infunnit sig. Jag har också länge brottats med min egen acceptans, så jag vet hur tufft det kan vara. Men jag tror du fixar det .
    Härligt med kreativa svar *eloge*

    Jag vet att jag kommer klara mig, ser ljuset i tunneln även ifall det är långt borta.

    Jag kommer fortsätt sträva efter att vuxna kommer överens, jag bestämmer inte över min sambos huvud och jag förväntar mig samma respekt tillbaka gällande beslut som rör min familj.

    Ingen omänsklig strävan

    Tack för ditt inlägg
  • Mittilvet
    mjukisvicki skrev 2009-06-30 22:28:44 följande:
    mmm hur man nu kan hata en 5åring men du har bevisat att det kan man tydligen göra.
    Han är 10.

    Och hata är nog at ta i tror jag, iaf vardagligt.
  • Mittilvet
    MammaTillNeoh skrev 2009-06-30 22:28:25 följande:
    tänker du svara på varför du avskyr bonusen så någon gång eller?
    För att hans existens och sätt att vara är så långt ifrån det jag vill ha.

    Kortfattat.
Svar på tråden Korkad sambo