Korkad sambo
Oftast är min sambo smart.
Ibland är han det inte, exempelvis i eftermiddags när jag kom hem ifrån jobbet efter uppfriskande 14-timmarspass i 29 graders värme *ironi*
Jag hade talat med honom i telefon flera gånger men hursomhelst, det han inte hade kläckt var att han hade bestämt med sitt barn sedan innan att de skulle packa ihop badgrejer, ta med sig mitt barn och hunden för att åka till sjön och ta ett kvällsdopp utan jag mötte dem på parkeringen och en snabb fråga slängdes ut "du kanske vill följa med oss och bada förresten från "bonus"barnet och sambon nickade instämmande.
Gulligt tycker säkert många att de frågade ifall jag vill "följa med" något som de bestämt och mitt spontana svar blev "nej"
Konstigt må tyckas, jag tycker jättemycket om kvällsdopp, bada överhuvudtaget är jätteskönt och särskilt efter idag men ändå sa jag nej.
Det känns som min smabo låter det barnet ta min plats.
Jag är uppfostrad med att det är vuxna som bestämmer, kommer överens och det är barnen som följer med, inte tvärtom.
Vet inte hur jag ska få fram det till min sambo, att prata om det barnet är minerad mark.
Jag tror mig veta att min sambo inte alls lägger samma värdering i det här som jag gör och jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att jag känner mig åsidosatt det som är min familj, han "tar" vårat barn och gör saker vi inte kommit överens om och jag släpps inte in i min familj utan han lallar runt i sin familj, en a foten i våran och ena foten i sin förra.
Jag stack iväg och badade själv och det var skönt, men vart de tog vägen vet jag inte för de är iaf fortfarande inte hemma.
Jag känner mig utanför och jag kanske har mig själv att skylla men jag mår skit av att "förlja med" jag har provat många gånger och det känns alltid lika konstigt.
De har sin symbios och jag känner mig inte det minsta delaktig, dels för att jag känner sådan avsky mot barnets existens och sätt att vara, delvis att min sambo inte är mer lyhörd och delvis...
Ja, det finns säkert hur många aspekter som helst.
Hursomhelst så tycker jag inte om att min sambo bestämmer med det barnet vad vi andra ska anpassa oss efter.
Barn anpassas efter vuxna, är jag den enda som känner så?
Och kom inte med era jävla påhopp, jag är så trött på er så jag spyr utan nu vänder jag mig till de som har kreativa förslag som kan leda till något positivt gällande min och sambons relation och kommunikation.
Att "säga det rätt ut" kommer inte hjälpa tror jag, har gjort det gällande så mycket annat och jag har bara fått honom i någon form av försvar och ilska att jag är dum som känner som jag känner.