USA tråden.

Hedda: Jag skulle gissa att det ar en kombination av att han borjar fundera over doden och att han marker att han far en viss reaktion fran dig nar han pratar om det. Nar min mans systerson var 4-5 ar kom mamma och inte pappa (som alltid brukade ga upp nar han vaknade pa natten) in nar han ropade mitt i natten. Han blev alldeles bestort och fragade "Men mamma, ar pappa dod?". Trots att det egentligen var lite sorgligt att han fragade det brast mamman ut i skratt.

Luke var inne i en "döden-fas" förra året någon gång... eller det kanske var i början på detta året? Tiden går så fort...

Men då var det mer att han var ororlig att jag och pappa skulle dö. Vem skulle han bo hos då? Vem skulle ta hand om honom då? Han ville inte ens höra att "alla dör" och det bottnade i att han ju -alltid- ska bo hos mamma & pappa. När jag någon gång slängde ur mig "när du blir stor och flyttar till ditt hus" så blev han väldigt orolig och ledsen, osv. "Jag ska alltid bo med diiiig!"

Men det är inte riktigt samma den här gången. Han verkar inte ledsen... utan lite mer provocernade.
Så det kanske är en kombination, som KS säger. Uppenbarligen tänker han på döden, men jag tror han säger saker för att testa mig. Jag HOPPAS ju verkligen att han inte vill dö vid 4 års ålder...

Nej,m det kan ajg inte tanka mig. Enligt vad du har berattat och alla de bilder jag har sett sa verkar han ju inte precis vara ett deprimerat barn...! Sakert vill han bara se vad som hander nar han sager sa. Och det funkade ju, han fick ju dig att kanna dig skyldig...

Jo... det funkade helt klart... Vad är ett glas mjölk att stissa upp sig för? Olyckor händer och han hällde ju inte ut det på golvet för att reta upp mig.
Så jo, föräldrapedagogiken var väl inte på topp. Och mamma-hjärtat fick sig allt en däng...

Och näe, Luke är verkligen inte ett deprimerat barn!

Om det kan fa dig att kanna dig lite battre sa fick jag nog inga mammapoang idag heller...

Alltid trevligt med sällskap!

Jag var likadan nar jag var i den aldern, livradd att min mamma skulle do, o tjatade o fragade henne jamt om hon kunde LOVA mig att aldrig do osv.....Men, det gar over, det e en fas som dom flesta barn i den aldern gar igenom tror jag.

Sedan fick jag krak-fobi, men den fasen har varat i over 30 ar

Haha.. satt och kolla på TV och hör plötsligt svenska:





Hahaha

Hedda: Oavsett anledningen till att han sa så där så är det nog bra om du kan visa honom att det här är något man kan prata med mamma om. Inte säga att han inte får säga så utan kanske istället fråga hur/vad det är han tänker? Hur tycker du det låter? Vad säger ni andra?

Ett boktips är Adjö herr Muffin.

Kuratorn i mig är livrädd för att få barn som inte vågar be om hjälp när de mår dåligt, jag träffar alldeles för många ungdomar som har haft det så.

LabLover:
Jo, jag slängde säkert ett 20-tal frågor om just "varför", men då blir svaret nästan alltid "därför" eller "jag vet inte".
Det är samma sak när han säger att han är arg, ledsen, inte tycker om mig, osv.
Jag brukar fråga varför och ibland kan han svara, men ofta blir det "därför/jag vet inte". Och samtidigt vill jag inte lägga orden i munnen på honom.
Är du arg för att mamma gjorde/sa si och så?
Det kanske inte alls är så, men det är lättast att svara "ja"... och då får jag ju inte svaret jag vill ha, utan svaret -han- tror jag vill höra.
Eller... hur ska man göra?