Du måste logga in för att svara i en tråd.

  • Anonym (Jobbigt)

    Sambons unge förstör relationen

    Är nu så jävla trött på min sambos unge.
    Ungen hälsar inte, pratar knappt med mig, har sagt att h*n inte tycker om mig och att h*n inte vill träffa oss (mig och mina barn)..

    Jag har verkligen förökt med alla medel men nu har jag gett upp och fasar för de tillfällen ungen kommer . Enl. ungen är det mamman som säger att vi inte ska träffas och att jag är dum av olika småsaker. Pappan, min sambo vill inte prata om det och tycker inte detta ska tas på allvar för barnet är nyss 5 år fyllda och ännu så liten. Han tycker att jag ska köpa presenter till hans unge för att h*n ska tycka om mig. Tycker ungen är otacksam då jag aldrig hört ett tack eller fått någon större respons tidigare av det jag gett h*n.

    Jag tycker själv att min sambo borde stå upp för mig och sin nya familj och prata med exet om detta men han kan inte ens be henne sluta ringa mindre (hon kan skicka ungen till att ringa pappan för att själv få prata ibland flera ggr/dag och bara när han är på jobbet har jag förstått).

    Så snälla finns det någon som har ett bra råd om hur jag ska göra??

  • Svar på tråden Sambons unge förstör relationen
  • Anonym

    Jag har bara läst ts å jag har inga kloka råd så. Men kommer du ihåg filmen "Vid din sida" Se den, den tar bl a upp det problemet. Det är ju en bra film dessutom

  • BlommyNess12

    Det är en sån ålder.. Min lillasyster fyller fem i höst och hon "hatar mig" och vill att jag ska gå därifrån, och aldrig mer se mig ibland, trots att hon älskar mig. De testar gränser, och dessutom har barnet varit med om det mest traumatiska i ett barns värld: mamma och pappa har separerat! Hela barnets värld har rasat och det är inte underligt att sånt beteende kan komma fram speciellt då.

    Ta det inte så personligt, det är ett barn vi talar om!

  • Mittilvet

    Din sambo sår problem, sedan får han hjälp av exet och sist men inte minst kommer skörden= deras barn som självklart är den som det är lättast att rikta sina negativa känslor mot men hursomhelst...

    Det är kommunikation som behövs och det vet du redan, ni har fastnat och kan behöva någon annans hjälp (jag är klok när det gäller andra, till skillnad från mig )

    Ungen är hyfsat formbar men visst kan jag förstå att man kommer på "andra plats" på nåt sätt, man har bara tillåtelse att verkligen ta itu med det här med uppfostran ifall bägge föräldrarna villigt går med på det vilket typ aldrig inträffar och när jag läser den lilla detalj ur din vardag där din gubbe vill att du ska köpa ungens "kärlek", ja det blir lika skrattretande att läsa som för dig att känna.

    Jag önskar att ni kommer ur det här och att du lyckas få din sambo att förstå hur du känner och hur fel allt blivit och att han är villig att arbeta MED dig och inte MOT dig.

    Kram och lycka till

  • Anonym (maja)

    Hej

    Jag har liknande situation som din, levt med det i 4 år ca.
    Och jag VET, självklart, älskar man sina egna barn mera. Detä r ju en SJÄLVKLARHET och det är inget som du ska skämmas för!!!!!

    Men, man måste ju försöka att behandla dom lika, och rättvist, vilket du skriver att du verkar göra.
    Det är mkt upp till pappan tkr jag, det är honom du måste prata med.
    Ojojoj vad många gånger det har varit på väg att ta slut mellan oss.. men nu är det bättre. har tagit tag i problemet, HAN satte ner foten, både till "mamman" och sitt egna barn. Att såhär behnadlar ni inte min fru.
    Du ska inte behöva göra detta....

  • Anonym (Jobbigt)
    BlommyNess12 skrev 2009-08-17 23:28:26 följande:
    Det är en sån ålder.. Min lillasyster fyller fem i höst och hon "hatar mig" och vill att jag ska gå därifrån, och aldrig mer se mig ibland, trots att hon älskar mig. De testar gränser, och dessutom har barnet varit med om det mest traumatiska i ett barns värld: mamma och pappa har separerat! Hela barnets värld har rasat och det är inte underligt att sånt beteende kan komma fram speciellt då.Ta det inte så personligt, det är ett barn vi talar om!
    Är mycket väl medveten om att det är ett barn vi pratar om, men mina barn har akdrig någonsin talat om att de inte tycker om eller inte vill träffa en annan person mer. Kanske är det därför jag reagerar och tycker det är märkligt?
    Att barnet emellanåt behandlar mig som luft, hur förklarar du det för mig?
  • BlommyNess12

    Anonym (Jobbigt) skrev 2009-08-17 23:43:28 följande:


    Är mycket väl medveten om att det är ett barn vi pratar om, men mina barn har akdrig någonsin talat om att de inte tycker om eller inte vill träffa en annan person mer. Kanske är det därför jag reagerar och tycker det är märkligt?Att barnet emellanåt behandlar mig som luft, hur förklarar du det för mig?
    Med att barn gör så, inte alla barn men vissa barn. T.ex min lillasyster. Inte är det något fel på vare sig henne eller mig för den delen, men vissa barn är känsligare än andra och vissa barn har en sådan fas.
  • Anonym (Jobbigt)
    Med att barn gör så, inte alla barn men vissa barn. T.ex min lillasyster. Inte är det något fel på vare sig henne eller mig för den delen, men vissa barn är känsligare än andra och vissa barn har en sådan fas.
    Men mamman då, så du anser inte att hon har ett finger med i spelet när hon säger saker till sitt barn om mig?
  • BlommyNess12

    Anonym (Jobbigt) skrev 2009-08-17 23:50:01 följande:


    Men mamman då, så du anser inte att hon har ett finger med i spelet när hon säger saker till sitt barn om mig?
    Säkert är det så, MEN det behöver inte betyda att barnet inte helt enkelt bara genomgår en sådan fas heller.
  • Anonym (hmm)

    Anonym (Jobbigt) skrev 2009-08-17 23:23:53 följande:


    Naturligtvis är det så att jag tycker mer om mina 3 egna barn (nyfödd, 6 och 8 år) än sambons barn, men det betyder inte att jag behandlar sambons barn illa för det. Att frysa ut eller behandla sambons barn orättvist är ingenting jag gör. Jag försöker vara millimeter-rättvis mot alla barnen och ha samma regler för alla. Men naturligtbis blir jag sårad över barnets meningar men det tar jag med sambon. Som visserligen är totat likgiltig inför detta faktum att barnet inte gillar mig. Varför skriver jag här om jag hade fått någon respons? Begär inte heller att barnen ska vara tacksamma över att deras föräldrar separerar, men man gör barnen en björntjänst om man lever i en taskig och kanske rent av bråkig relation bara för barnens skull. Mina barn har inga som helst problem med att jag har gift om mig eller att att deras pappa har en ny kvinna i sitt liv. Och pojken, jag har inte nämnt någonstans i någon text att min sambo har en son.
    Om du inte tycker om sambons barn så lever väl detta barn i en taskig relation? Varför inte avsluta innan det gått för långt?
  • Anonym (Jobbigt)

    Anonym (hmm) skrev 2009-08-17 23:58:25 följande:


    Anonym (Jobbigt) skrev 2009-08-17 23:23:53 följande:
    Om du inte tycker om sambons barn så lever väl detta barn i en taskig relation? Varför inte avsluta innan det gått för långt?
    Då du tycks ha läst lite tokigt måste jag tala om för dig att jag har inte nämnt någonstans att jag inte tycker om sambons barn. Har bara talat om att jag tycker om mina egna barn mer. Du vet, "blod är tjockare än vatten"..
Svar på tråden Sambons unge förstör relationen