Unga mammor göteborg?

i kallebäck & redbergsplatsen

Ja det hoppas jag med verkligen, ja det är det absolut!
Ja det får vi göra :)
Vet inte riktigt än om han ska vara med, en del av mig vill det då jag vill att han ska på något sätt förstå att han har blivit pappa eller vakna upp på något sätt.
Sen är jag orolig hur han kommer vara under förlossningen då han är så fruktansvärt provocerande hela tiden, och allt han vill göra är att bara trycka ner mig. Är orolig om han kommer vara ett bra stöd..

Jaa, längtar verkligen till att ha en liten och snutta på :)
Men du bor ihop med pappan till barnet eller?

Personen man har med på förlossningen vill man ju kunna få riktigt bra stöd ifrån.
Men han kanske innser allvaret när det är hans barn som ska komma till världen.

Börjar du bli otålig öv er att bebisen inte kommit ännu?

Håller med! Det viktigaste är att du gör det du känner för, det är Din förlossning.
När han väl ser sin lilla bebis så kanske han ändrar sig.

Nu har nedräknigen börjat på riktgit här iaf. Vecka 25 idag! Bara 111 dagar kvar till bf!

Åh, så spännande! Snart har du din lilla bebis i dina armar.

Ja precis, jo det är ju det jag hoppas, men känns som att han kunde ha fått mig att känna mig trygg med honom innan förlossningen, men istället så prioriterar han att gå ut och festa och bete sig som en idiot.. Känns liksom som att man bara ska ge hela tiden, och ha förståelse.. Är så trött på det..
Men jag hoppas att jag vet vad jag vill den dagen jag behöver åka in.

Jaa jätteotålig, vill ha bebisen häär nu!! :)

Jag förstår dig helt och hållet! Killar kan vara riktiga idioter.
Min kille sa i början att han inte ville ha barn och att han inte ville ha med mig att göra, men ändrade sig efter några veckor (då jag var i vecka 15 ungefär) och sa att han skulle ställa upp. Men det var inte förrän i ungefär v 21 han verkligen började längta och vara glad över vår kommande bebis.
Det kanske bara tar lite längre tid för din kille!

Ja precis, det var ett gemensamt beslut för oss att behålla barnet och vi båda ville det verkligen, sedan när jag var i ca sjätte månaden så sa han att han inte var redo för detta. Har inte alls fått något stöd och har kännt mig väldigt ensam och otrygg under hela graviditeten. Och har haft en riktigt kaos graviditet, känns så orättvist då jag aldrig kommer få uppleva denna graviditeten igen.. Och har knappt fått njuta en ända dag.
Jo, men känns så orättvist att man bara ska stå ut med vad som helst och ha tålamod hela tiden och acceptera ett riktigt dåligt beteende och vänta ut honom tills han är redo. Och när han väl är det ska man bara ta emot med öppna armar och vara glad att han kommit till insikt..
Ah nej, det är svårt. Många tankar just nu. Jobbigt.

hur gamla e era barn ni som kommit in nu i tråden? :)