Exakt! Folk i min omgivning tycker jag ska vara glad och fira, de fattar inte varför jag hela tiden tjatar om "om det går bra", och oroar mig för MF. Men herregud, efter allt som varit, efter denna kamp törs man ju inte tor att det ska kunna fungera.
Ja, visst! Precis så är det. Vi kommer aldrig mer bli de vi var, både jag och sambon har förändrats. Och viktigast, vi har blvit en enhet, det är verkligen vi två mot världen nu. Jag känner att han är den enda jag kan leva med. Han är verkligen MIN man.
Jag är så lycklig att det äntligen funkade, att gubben ska få bli pappa. Är mer glad för honom, på nåt sätt. Han är så lycklig, springer bara runt och ler och ser ut som en sol. Jag trodde inte han skulle bli så här glad så tidigt, men så är det. Han är mer inne i detta än jag själv!
Sorry Pandy, ska genast sluta. Menade inte att babbla på om det, men LL och jag är i samma sits. Prata på om annat du i stället, så går jag och vilar lite. Och du, eftersom du tar upp det så stör du ju dig, annars skulle du inte ha sagt nåt!
Hola, babes... 
Jag har inte hunnit känna efter ännu. Igår mådde jag bättre än på massor av veckor. Men inte fick jag sova idag inte.Väcks av att J stryker över mitt pinsamt stubbiga ben och säger "ska inte du upp och jobba, älskling"? Fick ångest över hur jag förfallit de senaste två veckorna. Så nu måste åsnan upp och in i duschen för extreme makeover! 
Där dök det upp en gammal goding från tonårstiden.
"Gravidpinglan". Hmmm. Snarare kommer jag säkert bli "The Blob". Vaddå vätskeansamlingar. Det var en gång en figur.