Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Frikadellen: Precis så känner jag också.. jag tänker att ivf är en lösning om det om händer igen och det känns bra att det finns en 'utväg' så att säga. . folk i min omgivning säger också att vi är dumma som tänker så mm. men jag tänker ändå att det kanske måste bli så en dag.. jag känner mkt (såklart som alla andra) varför detta ska hända just mig??! jag har verkligen velat ha barn sen jag var 12 år, alltid pratat barn.. när jag fyllt år i alla år sedan tonåren har jag önskat mig barnsaker, barnkläder mm. jag fick det också och hade MASSOR innan dottern föddes.. det känns så grymt att det händer mig men så tänker väl alla, och det är klart att det är grymt vem det än handlar om, men så känns det iaf.. 

Japp. Jag är likadan. Och upplever det likadant.
Dessutom så är jag och min sambo förhållandevis unga, 26 år båda två. Och vi får många kommentarer i stil med: försöker ni redan bli gravida? Är inte det för tidigt?
Jag upplever att många tror att jag inte blir lika ledsen som ngn mer "mogen". Många (inklusive min egen familj) tycker att vi är alldeles för unga, att vi överväger ivf om det itne skulle gå vägen detta året tycker särskilt min mamma är galenskap. Hon tycker att vi har så många år på oss att prova naturligt.
Oerhört frustrerande, jag upplever många "klapp på huvudet". Häromdagen pekade min mamma på min tio år syster som nyss fått ett barn och sa: "tänk vad jobbigt de har det, och då är de ändå 10 år äldre." Som om jag inte är gammal nog att fatta att det är jobbigt med barn! Jag och min sambo har bra ekonomi och bra jobb, jag har en femårig universitetsexamen. Vi har bara valt att inte ha "DINC"-tillvaron utan gå direkt på att planera familj, men vi behandlas som vi var två tonåringar som leker mamma-pappa-barn. Inställningen från omgivningen var lättare att skaka av sig innan X:et. Det är mkt jobbigare nu, då jag dessutom inte upplever särskilt mkt stöd från min omgivning (förutom från min sambo, han är fantastisk)  

Dessutom har jag som du längtat efter barn så länge jag kan minnas. Jag upplever detta så fruktansvärt orättvist. MEN man måste ändå vara tacksam för att man lever i den tid man gör. Förr var det bara att acceptera, nu finns det hur mkt hjälp att tillgå som helst. OM det skulle behövas dvs... Vi har faktiskt en äggledare kvar, och det mest troliga, enligt all tillgänglig statistik, det är att den fungerar och att det går bra i framtiden...

Vad tråkigt med så dåligt stöd från omgivningen.. det påverkar ju en mycket även om man försöker att inte ta det till sig.. min omgivning är tvärtom väldigt stöttande, jag hade precis fyllt 23 när Linnéa föddes.. och min sambo har ett barn sen tidigare som är 4½.. men vi har bara fått bra vibbar av folk faktiskt.. ang. detta nu så säger de som vet att det är tråkigt, men att man kan bli gravid ändå liksom.. 

Nu har jag iaf hört av mig till reproduktionsmedicin och de tyckte definitivt att en utredning kunde vara på sin plats. Egentligen har vi "bara" haft två mf men med allt tråkigt som har hänt så vill jag gärna ha kartlagt exakt vad våra möjligheter är. Kändes some tt läskigt steg att ta, ringa och erkänna högt att man kanske behöver hjälp. Men samtidigt skönt.

Förstår att det tar emot på ett sätt.. då erkänner man sig liksom till kategorin 'svårt att få barn' och där vill man absolut inte höra hemma.. sen är det ju skönt att veta och jag hoppas såklart att det går bra

Hej tjejer!
Tack för erat stöd igår. Gynbesöket förstörde hela min dag faktiskt, hade inte lust att prata med någon (knappt min sambo heller) Var väldigt låg men idag är det bättre.
Kändes som ett slag i ansiktet att han glömt sätta oss i IVFkön. Tick, tack klockan går... Liksom.

Men förstår att känslan kan vara densamma även fast man är yngre. Det är längtan efter barn som gör det jobbigt. Som min läkare sa också till mig att han hade kunnat förstå min stress och oro om jag varit närmare 40! Men vad spelar det för roll? Jag vill ha barn NU! Eller rättare sagt för två år sedan.. Så vem är han, eller någon annan, att avgöra när jag/vi är redo för familj?! Jag bara undrar. Skitsnack!

Känner också att IVF är en säkerhetslina, om inget annat fungerar. Läkaren sa att kön i Sthlm är 1 år, har hört 1,5 år. Vet ni? Ska ringa dit och beklaga mig till dem och säga att min läkare skulle satt oss i kön i höstas. Inte för att det hjälper men man vet aldrig...

Konstigt nog berättar jag inga detaljer till min närmaste familj (men vi står varandra rätt nära). Blir för påtagligt liksom. De vet ite att jag äter Pergo tex och sådant. Men att vi försöker vet de naturligtvis. De frågar inte så mycket heller vilket är skönt. Jag kan prata med dem om jag vill.

Blev lite besviken på en nära vän som jag anförtrodde mig åt förra veckan. Hon ville trösta genom att säga "men va inte stressad" och "slappna av" bla bla. Och tyckte det bara va kul att vi fösökte så aktivt och har sex på "beställning". Inte alls roligt sa jag men hon förstod inte. Sedan sa en  hon känner bla bla bla.. Har försökt ALLT då har man rätt att vara stressad"
Jag vet att hon ville väl men att höra att jag inte har rätt till mina känslor är rätt jobbigt. Därför pratar jag inte med så många.
Man får ju så många "dumma råd". Suck!

Kan också känna att det är orättvist ibland att det fungerar för alla andra men inte för oss. Och då menar jag ALLA! Av alla vi känner är vi nu de enda utan barn. Bäbisar överallt. Vi är ju i den åldern. Kul för dem naturligtvis men lite jobbigt är det emellanåt på kalas osv då barnen kryllar..

Oj, detta blev långt...

Missan, oroa dig inte, det blir långt ibland :)

Det kan nog vara för påtagligt för de i ens omgivning, ens smärta blir för svår för dem att bära, så då försöker de säga ngt käckt, läxa upp en, eller ngt annat som gör att de snabbt kan borsta bort samtalsämnet.

En vän frågade mig varför jag var så rädd att bli barnlös egentligen. Detta är en vän som själv itne är i närheten av att tänka dessa tankar. JAg blev ursinnig! SÅ arg att jag fick stressutslag på halsen! Hur kan hon säga så? Alla har sina mål i livet som är vitkigare än något annat, detta är mitt! Mkt är viktigt för mig att uppnå, men detta är viktigast!

Jag har därför slutat att prat med andra än min sambo, som jag inte heller pratar med alltid. JAg förstår att han har ju sin sorg och oro i detta, och att lasta på honom mina känslor känns inte heller rättvist. Vi pratar ut då och då, men ofta försöker jag bespara honom.

Då går jag online och kikar in på FL, för här förstår vi faktiskt varandra... Jag berättar saker här som jag itne säger till någon annan. Ni här förstår, för ni är med om samma saker. Att läsa om andras oro är så skönt, för då vet man att man itne är ensam, och det hjälper faktiskt.

Jag tycker du ska vara hur påstridig som helst, ring ner alla. Du tjänar inget på att vara snäll och tillbakadragen i detta läget! Hoppas att allt går snabbare än väntat, att telefonen ringer, eller att du överrumplas av ett pluss när som...

Hej igen!
Tack för era snälla och stödjande ord. Ja, visst är FL suveränt?! Det  är som terapi ibland när man inte vet vad man ska göra av alla tankar och känslor.
Jag "belastar" inte heller min omgivning speciellt mycket. Men vet inte om det är bra eller dåligt ibland, det är ju inge fel på att ta plats och visa sina känslor även om de är jobbiga. Men det gör även att man blir sårbar. Man är väl lite "svenne" och går och bär på mkt själv, håller skenet uppe och har en stark fasad.
Hur som är jag glad att ni finns därute, ni som vet och gått igenom liknande situationer. Tack för det!!

Kram på er tjejer

Ps Har så konstigt ont i magen. Hoppas lite gör jag men det har jag ju gjort förr...

Det finns gott om korkat folk som säger de mst knäppa som finns till råd och stöd.. 2 kompisar till mig ska komma hit nu för att 'stötta'.. få se hur det går.. 

Theina: Är det samma kompisar som var hos dig häromdagen och inte vågade säga ngt om det som hänt dig? Kan du börja tala om det som hänt ändå? Eller har ni inte den kontakten?
De är säkert mest rädda att bryta isen och göra dig ledsen/upprörd men om du visar att du vill tala (om du vill det) så lyssnar de säkert och stöttar. Det borde de iaf göra, om de är vänner!! Lycka till.

Jag tycker du borde kolla med VUL för att vara på den säkra sidan. Har HCGt gått ner helt? Jag mådde inte illa eller kräktes efter operationen. Men det är säkerligen helt olika! Ring och fråga sjukvårdsupplysningen eller boka en tid där du behandlades.

Ego: Det är säkert inte gravidsymptom men man vet aldrig, idag är magen som vanligt igen.. Har läst att man kan få positivt gravtest 7 dagar efter befrukningen så snart testar jag. På torsdag. Men bode vänta en vecka längre, vi får se..