Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Missan: Nej det var andra kompisar.. den ena kom först, och jag och hon pratade jättemkt och länge om detta.. hon hade själ fått missfall i vecka 10-12 någonting ganska nyligen.. men såfort den andra kompisen kom så sa ingen ett ord om det.. kändes dock skönt att ha pratat lite med den ena om det. 

Missan: Förlåt för ovanstående.. klart ni försöker bli gravida jag tänkte fel.. jag tänkte i huvudet att du var någon annan.. Har läkaren föresten ställt er i IVF kö nu eller? har du bytat eller du har kvar samma?

Hur går det för alla tjejer här? Det har varit tyst i tråden ett par dagar nu... Mitt mf har gudskelov slutat blöda nu och jag känner mig normal i kroppen, vet inte alls när jag har ägglossning denna månaden så det blir att nuppa på i blindo. Har skickat egenremiss för utredning så vi kanske kommer igång med det om vi inte lyckats själva tills de kallar oss...

Insnöad som bara den här i göteborg, har varit ute på en underbar vinterpromenad med min fina sambo!

Jotack nu passar inga kläder längre! Känner mig mest som en korv i alla mina gamla kläder... men ser det som ett lyxproblem! Magen börjar sakta komma även om jag själv ser mig som mullig mest Är i v. 15+5 idag.

Jag kan inte låta bli att tycka det är härligt med snön! Äntligen en riktig vinter som gör att jag inte bara tycker allt är tråkigt! KOm dock på att jag denna vinter inte kan skylla på att det varit lite snö och därför inte kunnat åka längskidor. Så ikväll skulle jag eg. åkt med lillebror, men nu blev jag helt matt så nu blir det i veckan istället! Glömmer ju bort att man kan göra det även när man bor i Stockholm!

Skönt att blödningarna börjar avta för dig Frikadellen! FÖr mig har ÄL kommit varje gång ca 2 veckor efter att mf startat. Så jag gissar att det gör det för dig också eftersom du fick så tidigt mf. Nästa månad är din månad!

Hej på er igen! :P

Jag undrar hur ni mådde efter ert x? Jag fick nämligen åka in till akuten förra veckan för hela kroppen skakade och jag kunde inte andas. Man sa då att det var en panikångest attack. Jag har aldrig haft några direkta psykiska besvär innan. Nu har jag haft så svårt att sova och i natt sov jag kanske 1,5 h och sitter nu på jobbet.

Skitjobbigt och jag funderar på om man ska vänta på att det ska bli bättre eller kontakta en kurator...

Usch! Låter jobbigt!
Nä, något sådant kände inte jag efter utomkvedet. Efter sista operationen var jag mest som i dvala efter att ha hamnat i chock. Kroppen var helt slut så det mentala fick jag bearbeta pö om pö.

Men fick du ingen remiss till kurator nu när du var inne på akuten? Många trådar som jag läst sen mitt utomkved så verkar många få erbjudande om att prata med kurator (även om jag själv inte fick det). Och efter din reaktion känns det ju extra angeläget.

Har du någon du kan gå till via jobbet? (det brukar man ha rätt till). Eller kan du kontakta den läkare du träffade på akuten och fråga om de kan ordna en kontakt?

Tror du gör helt rätt i att ta kontakt med någon. Utan sömn funkar man inte! Var bor du någonstans? Har en kollega som just nu går och pratar hos en kurator som hon är supernöjd med (hennes livssituation är helt upp och ner och hon utstrålar sånt lugn och harmoni varje gång hon varit där!). Den kuratorn finns någonstans på Sveavägen i Stockholm. Om du bor här i krokarna kan jag kolla upp vad hon heter och exakt var hon har sin mottagning.

Virrpirr!

Vad ont det gör mig att läsa det du skriver om hur du mår. Själv så kunde jag gråta helt okontrollerat, men jag kände aldrig behov av kurator även om jag erbjöds det, då jag ändå känd emig ltie bättre efter varje gråtskur. Det låter inte konstigt att få panikångest efter det hemska som du och vi andra varit med om, men jag råder dig att genast hitta någon du kanv entilera hos.

Jag mådde också mkt dåligt efteråt, och ångesten kunde ta sig form i andra nojor, "vad är detta jag känner i magen"? "ngt nytt, ngt annat som händer mig?" JAg la mkt tid och energi på att googla alla möjliga sorters sjukdomar, jag trodde liksom att om detta kunde hända mig, ja då kanv ad som helst annat också hända. Och då vill ajg tillägga att jag mådde itne alls lika dåligt som du i början. MEd detta vill jag säga att jag skulle nog själv behövt hjälp, för efteråpt så kan oberarbetad sorg ta sig uttryck i all möjlig annan slags ångest.

Men en eloge till att du erkänner din panikångest som ngt du behöver hjälp till. MNånga försöker bara trycka bort det och fortsätta somv anligt i vardagen.

KRam!

Stella 78:  Jag bor i värmland så det är en bit till Stockholm, men tack ändå :) Jag är en sån som alltid väntar längst in i det sista för att söka hjälp, men denna gång kommer jag inte vänta på länge. Jag fick ingen remiss inne på akuten utan man  bara tipsade att jag skulle ringa kvinnokliniken för att prata med en kurator.

 

Frikadellen: Det sjuka är egentligen att jag inte har tyckt att jag har mått så dåligt rent psykiskt. Det var ju på kvällen samma dag som jag kommit tillbaka som jag klappade ihop och jag var helt övertygad om att det var fysiskt. Hade aldrig kunnat tänka mig att något psykiskt gav en sådan fysisk reaktion. jag känner igen mig i det du skriver om att leta efter sjukdomar. Sådan har jag aldrig varit innan. Att bli psykiskt sjuk har alltid varit en stor rädsla för mig, och nu blir ju ångesten bara värre för rädslan för det.

Det är skrämmande när man plötsligt inte kan kontrollera sin hjärna. Det är lättare med kroppen, den kan man ju "behandla". PSyket är svårare. Många gåner i västvärlden separerar vi psyke och kropp, och när psyket reagerar på kroppslig påfrestning så står vi handfallna. Sök hjälp och var uppriktig mot dig själv. Du, vi alla, är bara människa. Det är helt ok att vara svag ibland. Jag ställer ofta mkt höga krav på mig själv att vara stark och stabil, och när sorg eller ångest kommer så blir jag arg och besviken över att ajg är så svag. Det är inte bra. Ta varje dag för sig och låt dig själv vara prefcis så ledsen du behöver. Älta precis så mkt som du behöver. Du kommer se ljusningen i tunneln om du låter dig själv vara ledsen. Annars sparar du bara de ledsna känslorna.
Att det är vinter, mörkt och kallt, och att det är svårt att komma iväg och göra saker förvärrar ju allt. Du ska se att när våren och ljuset kommer, så kommer du må bättre längs med. Var inte "stark" utan låt allt det ledsna flöda. Det är en reningsprocess.  
KRam!

Hur mår ni allihop? alla i min omgivning blir bara gravida hela tiden, jag är ju såklart glad för dom men det gör ont liksom..