IVF pappor...

Frontline, grattis till graviditeten.

Beklagar verkligen mattek. Hoppas det går vägen nästa gång. Åtminstone ser det ju ut som om själva IVF:n lyckas för er. Det är bara att hålla modet uppe :)
Hoppas ET gick bra för er Iswara
Lycka till med IVF KingOfTheRoad om ni bestämmer er för det
Grattis till graviditeten Frontline

Här är det tummen upp. En vild 14månaders dotter håller oss sysselsatta från morgon till kväll :)

Nelson80: ET gick bra, tackar som frågar. Nu hoppas vi att pyret trivs där det är och bestämmer sig för att bo kvar de närmsta 9 månaderna. Gratulerar till dottern. De små liven känns ännu mer som mirakel nu när det står klart att vi (jag och frun) inte kan få dem på egen hand!

håller helt med dig Iswara. Vi försökte ca 2½ år innan vi tog hjälp av IVF. Lyckades på andra försöket. Hela IVF karusellen är en stor känslosam virvelvind. Viktigaste är nog att ge stöd år sin fru/sambo/flickvän men också tillåta sig själv vara lite deppad om så krävs.

Jag och min fru försökte skaffa barn "den vanliga vägen" i drygt 2 år utan att lyckas. När vi sökte hjälp upptäcktes att det var mig det var "fel" på. För få spermier sa de...När man får ett sånt besked blir man fruktansvärt deprimerad och upprörd. Ens manlighet blir sårad och man känner sig värdelös på något sätt. Ändå är vi i våra bästa år, 27, och så får man en sån här smäll i baken...Man tror liksom det inte är sant. Värre var det nog för min fru innan vi sökte hjälp. Hon hade sådana drömmar om att skaffa familj men fick inse att det inte skulle bli så lätt. När vi väl hade hittat "felet", insåg jag att jag inte kan ge henne det hon önskar mest, vilket kändes som en kniv i hjärtat. Jag började fundera på ifall hon skulle "tröttna" på mig och lämna mig, kanske hitta någon annan som kan ge henne det hon vill ha, men hon var noggrann med att poäntera att hon älskar mig och att hon aldrig skulle göra detta. Hon mådde dock väldigt dåligt och klarade inte ens av att se någon annan gravid kvinna på stan eller i affären. Jag utvecklade en försvarsmekanism och bytte samtalsämne vid samtal som hade med barn och graviditet att göra när vi var hemma hos familj och bekanta. Jag undvek att välja ut filmer och TV-program som vi skulle se på som innehöll barn eller gravida. Men ibland gick det inte och hon blev ledsen varenda gång och låg och grät om nätterna. Detta tog ju självklart väldigt hårt på mig eftersom jag visste att det var på grund av mig som hon kände så här. När vi väl fått en remiss till att få IVF var vi tvungna att vänta i tre långa månader. Dagligen funderade man på vad som skulle hända ifall det inte skulle fungera. Adoption kändes som en utväg, men det är svårare att adoptera än att skaffa egna barn (!). Jag visste att min fru mentalt inte skulle palla ett misslyckande och försökte på alla vis hålla hoppet uppe. När det väl var dags väntade en period med hormonbehandling och regelbundna besök på kliniken. Min fru gick igenom ett helvete med sprutor och tabletter, medan jag "bara" behövde lämna spermaprov lite då och då. Det värsta var när det var dags för äggplock. Min fru vek sig av smärta vid ingreppet. Men det var värt det visade det sig. Ett par dagar senare fick vi veta att ett ägg hade blivit befruktat och efter insättningen väntade ett par nerviga veckor. Men det var inte för gäves. Vi blev gravida direkt! När vi passerat v. 10 visste vi att chanserna minskade för missfall och därefter har det bara blivit bättre och bättre. Nu är vi i vecka 35 och vi väntar ivrigt på förlossningen.

Om det inte hade funkat första gången tror jag att min fru hade dukat under. Jag också antagligen. Så en stor eloge till er som gång på gång försöker, trots motgångar, och inte ger upp. Jag kan bara föreställa mig vad ni går igenom. Att vara ofrivilligt barnlös är en pina och är inget som jag önskar någon. Men en sak är säker: Har man gått igenom en IVF (eller flera) så finns det INGET man inte klarar sig igenom. Andra problem är bagateller i jämförelse.

Hallå igen allihop!
Det ser tyvärr ut som om detta försök går åt skogen. Frun verkar stundom starkare än jag, vilket jag finner makalöst eftersom det blir hon som måste genomlida diverse hormonbehandlingar igen. Bara att bita ihop och ta nya tag!

All lycka till Er!

Fasen vad ledsamt, jag vet precis vad ni går igenom och det är jobbigt.
Det är tufft för båda parter både före under och efter men som du säger det är bara att bita ihop.

Men du säger att det ser ut att det går åt skogen vad menar du med det, har hon fått blödningar eller har ni idag testat ett gravtest och det visade negativt?
I båda fallen så ge det ett par dagar till och hoppas på det bästa...

Menstruation med mycket kraftig blödning och testet negativt. Har varit på g ett par dagar nu.

Tråkigt att höra de dåliga nyheterna Iswara. Starkt av er att bita ihop och försöka igen. Riktigt starkt...all lycka till er och hoppas att ni får goda nyheter efter nästa försök!

zd82: Tackar för omtanken. Vi gav oss själva gårdagen för att sörja och idag har frun talat med Kliniken för att höra hur vi kan komma igång igen. Vi håller en tumme eller 12 för nästa försök.

All lycka till er andra som håller på eller har genomgått detta med skiftande resultat. Jag återkommer med uppdateringar när vi är igång igen!