Bra eller dåligt med adoption?

Kanske ska tillägga att jag också så klart är för att inhemsk adoption går före internationell...

Jag har funderat mycket på vad jag kan tillföra min dotter för att känna att hon tillhör både Sverige och Vietnam. En av de första reaktionerna jag fick från min egen familj ang att fira Vietnams nationaldag och nu nyligen tet var "men varför? hon är ju svensk" , jag kan inte räkna alla gånger jag hört just dom orden och enligt mig ligger nog lite av problematiken där, att många direkt vill "försvenska" våra adopterade barn, även mot min vilja. Hon ÄR svensk, men hon har även en annan bakgrund och jag vill inte fastställa att "du är svensk" punkt slut. Jag vill känna efter under hennes uppväxt hur pass viktigt det är för henne att känna mer samhörighet med landet hon är adopterad ifrån. Det svenska får hon ju gratis på ett helt annat sätt. Jag tror inte jag skulle ex sätta henne i kurs för vietnamesiska, men om hon uttryckligen säger att hon vill det så är det ok för mig. Gällande hemspråksundervisning så är väl detta riktat mot språk som talas i hemmet? Jag vet att även adopterade barn kan få ta del av hemspråksundervisning, men för mig känns det inte aktuellt eftersom jag inte vet vem min dotter skulle kunna prata vietnamesiska med och att det nog kan medföra en viss förvirring för henne varför hon ska lära sig det språket. Men när hon blir lite åldre så VISST, allt för att hon ska hitta tillhörighet i två kulturer. Jag ser att mng adopterade skriver att de saknar tillhörighet, och det kan jag förstå. Men jag vill ändå skriva att det finns mng biologiska barn som inte heller känner tillhörighet. Jag hoppas på att min dotter kan hitta tillhörighet i två kulturer. Fast jag förstår att det kan komma att saknas pusselbitar i hennes liv som kan bli svårt för henne att hitta. Dvs hennes biologiska föräldrar som inte gav sig tillkänna.

Intressant med rubriken tycker jag är att "bra eller dåligt med adoption" förväntas vara adoptioner som sker mellan ex Sverige och ett annat land. Är det bra eller dåligt med inhemska adoptioner kan man också fråga sig? I Sverige, i vietnam, i Indien mm. Jag kan ibland undra hur det är att vara adopterad och se ut som resten av familjen, kontra att vara adopterad och inte alls se ut som sin mamma och/eller pappa till utseende. Är man född i samma land som resten av familjen och "smälter in" är det ev lättare hänt att man inte får reda på att man är adoptead förrän man är äldre.....jag läste om en svensk kvinna som blev adopterad inom sverige och fick reda på detta som vuxen. Vad kan man säga? Det krävs mkt tillit för att vara säker på att adoptivföräldrarna kommer berätta om adoptionen för sitt barn. Kanske hade de tänkt berätta men skjuter upp, skjuter upp, skjuter upp tills det är nästintill omöjligt att berätta det utan att orsaka ett stort trauma för barnet. Vad vilöe jag säga med det? Jag vet inte riktigt. Men det är intressant att man inte tar upp hur de barnen kan tänkas må. När man pratar om adoptioner i negativ mening handlar det uteslutande om adoptioner över landsgränserna.