Bra eller dåligt med adoption?
Anser ni att det är "ETT BRA SÄTT" att få ett barn via adoption?
-
-
Svar på tråden Bra eller dåligt med adoption?
-
Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade.
Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder.
De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så.
I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många.
En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.
Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!
Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.
-
bra skrivit.. :)Milkina cerka skrev 2010-02-18 23:27:56 följande:Det har min med gjort, o. det inte i positiv mening. Det har jag varit obekväm o. diskuterat mycket på detta forum. Det som fått m i g att må bättre är att jag sökte upp o. fann min biofamilj. Resultatet blev att jag kom i bättre balans o. fick en mycket större familj men i två länder då. Mitt realistiska alternativ hade varit att jag fått stanna kvar på barnhemmet tills min mamma fick min syster (o. som jag nu då med facit i hand), vet att hon började försöka få tag på mig då.
Jag vill med leta upp mina föräldrar.. :)
Har du träffat de många gånger.? -
Tack Cerdrica, du uttrycker dig väldigt bra och satte ord på hur jag själv känner inför vår kommande adoption.
-
Genom tårar och leende säger jag helt enkelt: TACK, Tack för ditt inlägg.Cerdrica skrev 2010-02-19 08:15:23 följande:Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade. Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder. De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så. I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många. En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.
-
Jag vill med leta upp mina föräldrar... Berätta gärna mer om det, om du vill Spomenka. =)UPC skrev 2010-02-19 08:17:56 följande:bra skrivit.. :) Jag vill med leta upp mina föräldrar.. :)Har du träffat de många gånger.?
-
TackLinisen skrev 2010-02-18 15:31:24 följande:Usch, blir ledsen att höra det du skriver men förstår på mitt egna vis (då jag själv inte är adopterad) vad du menar.Jag kommer också från en mycket speciell familj och har också ägnat många år åt att läka och bli hel vilket fungerar väl men är jobbigt.Jag är själv bland dom som ska adoptera, jag kan inte få barn och har längtat efter barn så många år. Jag är vän med flera adoptivföräldrar och har sett både för och nackdelar med adoption.Ett av två syskon i en familj mår jättebra, det andra inte alls. Båda flickor och från Indien. Många svar och frågor och tankegångar som ligger till grund för funderingar och alltifrån oro/frustration och lycka. Det är en balansgång. Jag hoppad kunna möta mitt barn där, att finnas och se till att göra allt jag kan för att det barnet som föräras mig blir en så hel människa som möjligt. Att adoptera för att göra en god gärning....hela den innebörden och meningen gör mig skitförbannad. Om det ses som "en god gärning" i andras ögon ger jag blanka fan i. Jag vill ha barn, punkt. Om man har den inställningen och också hävdar det i en hemutredning kan man ju lika gärna hälsa hem.Jag är ledsen att du har en sådan relation idag till din a-mamma och att hon inte valde "hela dig" utan bara det hon ville se och kanske mäktade med. Den gången i livet jag får mitt barn vet jag att hon eller han alltid kommer att ha i bagaget att en gång ha blivit bortvald. Om man aldrig upplevt den känslan kan man aldrig förstå den fullt ut, det måste man respektera och försöka göra det bästa man kan av.Jag önskar dig all värme och lycka.Kram
-
jag är adopterad och jag mår inte det minsta dåligt. tycker enbart att det är BRA
föräldrar adopterar inte bort sina barn för nöjes skull och om dom nu inte kan eller vill ha kvar dom så är det ena alternativet barnhem och det andra adoption. lätt val för mig! -
hihi, jo, jag vet hur det är att vara adopterad och hur det är att vara adoptivförälderCerdrica skrev 2010-02-19 08:15:23 följande:Allvarligt talat, jag blir alltid så illa berörd när sådana här trådar kommer upp. Inte för att vuxna (?) adopterade säger sitt men för att en del adoptivföräldrar och blivande adoptivföräldrar inte alls verkar förstå vikten av att lyssna på adopterade. Som adoptivförälder kan man inte, om man inte själv är adopterad, veta hur det känns att vara adopterad. Man kan ha hur många adopterade barn och kompisar som helst och ha pratat med dem hur mycket som helst men vi kan inte veta. Lika lite som den som är adopterad kan veta hur det är att vara adoptivförälder. De flesta av oss som skriver här har dessutom små barn och let's face it, även om allt verkar kanon nu kan vi inte veta hur våra barn kommer må i framtiden eller hur deras bakgrund kommer att påverka deras liv. Självklart gör vi alla vårt bästa för att de ska må bra men ändå, vi vet inte. Att din femåring är pigg och glad och inte tänker/pratar om sin adoption idag betyder ju inte att det alltid kommer vara så. I den bästa av världar skulle adoption inte behöva finnas. Det tror jag vi alla kan enas om. Det vore fantastiskt om alla barn kunde stanna med sin biologiska familj men så ser inte verkligheten ut, inte heller här i Sverige. Det nästbästa vore om barn som av olika anledningar inte kan stanna med sin familj kunde få en ny familj i det land där de bor. Det händer mer och mer i många länder och det är fantastiskt! Men än så länge finns det barn vars alternativ till adoption är att tillbringa livet på ett barnhem och tråkigt nog är dessa barn många, många, många. En del av dessa barn får nya föräldrar i andra länder och frågan TS ställer är om det är rätt eller inte. Jag tycker det. Hade jag och min man inte tyckt det, inte trott på fullt allvar att vi kan erbjuda barn ett bra liv, älska dem för vem de är, bejaka deras bakgrund och stötta dem när de har det svårt, så länge vi lever, hade vi inte adopterat. Och jag tror det är så alla adoptivföräldrar tänker. Tänker man "Nej, jag kan nog inte älska ett barn som inte är mitt biologiska barn" så adopterar man inte.Nej, barnen får inte välja men barn kan inte välja, de har inte förmågan och det gäller många saker som är bra mycket mindre än adoption också. Eftersom adopterade inte väljer att bli adopterade ska de självklart inte heller någonsin behöva känna sig tacksamma för att de fått ny familj. Vår son är inte och ska inte känna tacksamhet men vi däremot, är ödmjukt och överlyckligt tacksamma över att ha fått chansen att bli hans mamma och pappa när nu hans familj i Kina inte kunde ta hand om honom!Slutligen; många adopterade mår bra. Hade vi inte känt många vuxna adopterade som mår bra, som haft det bra och som tycker att adoption är något positivt hade vi aldrig vågat adoptera. Vi hade troligen aldrig tänkt tanken och det har varit intressant att prata med dem om vad de tror är anledningen till att allt fungerat bra för dem. Däremot tycker jag det är mycket mer viktigt att lyssna på de som INTE haft det bra. Ni har ju kunskap och erfarenhet som jag som adoptivmamma behöver lyssna till och reflektera över.
, jag vet också hur det är att få biobarn också, däremot vet jag inte hur det är att vara biobarn till mina föräldrar eftersom de adopterat mig men jag kan säga att jag tycker det är fel att säga som någon uttryckte det ovan att alla adopterade barn är skadade, påverkade tycker jag är ett bättre ord. Jag kan inte påstå att jag är skadad över att jag adopterades som bebis, jag har inga minnen men däremot tror jag helt klart att jag påverkats av att ha separerats från min biologiska mamma innan jag kom till Sverige och mina föräldrar här. När jag fick vår son genom adoption och fick honom i vår famn i Vietnam så var han också påverkad av att ha spenderat sitt första levnadsår på barnhem. När jag sedan några år senare föder vår dotter och verkligen inser hur mycket kärlek och omvårdnad som sonen varit utan under sitt första levnadsår så värker det i mitt modershjärta. Det jag också vet nu när jag fått uppleva både en adoptionsprocess och en graviditet och förlossning är att det verkligen inte är någon skillnad på hur mycket man älskar sina barn. Men jag älskar dem ändå olika utifrån de individer de är. Vi gör ingen skillnad på barnen, de är våra barn lika mycket och vi ger inte sonen mer bekräftelse än hans lillasyster för vi anser att alla barn. oavsett hur vi fått dem ska få så mycket bekräftelse och obegränsad kärlek men jag tror enligt egen erfarenhet att adopterade barn behöver höra det om och om igen mer eler mindre ständigt kanske mer än biologiska barn. Men mycket handlar om individer, vi är inte en enda stor grupp som är stämplade med adoption i pannan som reagerar på samma sätt, visst, vi har blivit övergivna, det har vi alla gemensamt som adopterade men sedan handlar det väldigt mycket om hur vi är som personer. Det viktigaste är att man som adoptivförälder faktiskt får barnen att förstå att de inte behöver känna någon tacksamhet för att de blivit adopterade, att man får dem att förstå hur efterlängtade de är och att de inte kom hit som ett sista alternativ, att de är sååå planerade och älskade och att man är öppen med barnets bakgrundshistoria och stöttar om barnet vill söka sina rötter. De flesta adoptivföräldrar är det idag.
-
Cerdrica - Tack!!Nej, tyvärr har jag inte träffat mina bioföräldrar(hade gått bort) men väl syskon, kusiner, morbror mfl. Jag har regelbunden kontakt på tfn med min syster, ibland är min bror hos henne så att jag får tala med bådaUPC skrev 2010-02-19 08:17:56 följande:bra skrivit.. :) Jag vill med leta upp mina föräldrar.. :)Har du träffat de många gånger.? .
Rest dit har vi däremot bara gjort två ggr, men tfn, fb o. mail är bättre än inget.Du har ett meddelande i din inboxJellyBean skrev 2010-02-19 08:56:05 följande:Jag vill med leta upp mina föräldrar... Berätta gärna mer om det, om du vill Spomenka. =) .
-
Cerdrica du beskriver precis som de flesta adoptivföräldrar idag tänker och känner tror jag! Jättefint uttryckt och skrivet!