Bra eller dåligt med adoption?

Hittade själv vad jag tror är svaret:

Några år sen jag läste ett analysen nu, VNmamma - men nog har jag för mig att "inhemsk adoption" avsåg länder det adopteras från - inte till. Men det blir än mer intressant om det istället är de länder du refererar till som utgör underlaget för gruppen inhemskt adopterade.

Juffer är överhuvudtaget mycket intressant. Jag hittade nyss en redogörelse från Folåsa för hennes syn på anknytning.

http://www.google.se/url?sa=t&source=web&ct=res&cd=3&ved=0CBYQFjAC&url=http%3A%2F%2Fwww.stat-inst.se%2Fdocument%2FAdoption%2520dokumentation.pdf&rct=j&q=juffer+adoption&ei=CbSBS-HrEJHX-Qb2nqiUBw&usg=AFQjCNFwKmUxiLtkkNTFu5dXaJ2OMjhqtQ

Tack för länken FMGA. Intressant läsning!

Jag tolkar underlaget som att man jämfört inhemska adoptioner i ett antal västländer från 50-talet och framåt, varav USA står för drygt hälften av underlaget. Jag undrar om just den gruppen inhemska adoptioner är helt relevant som jämförelse? Ska man jämföra internationellt adopterade med nationellt adopterade borde man väl utgå från barn födda i samma land? En jämförelse mellan, låt säga indiska barn som adopterats nationellt och indiska barn som adopterats internationellt.

Oavsett hur man jämför går det nog inte att undvika relevansproblem.

För ditt exempel angående indiska barn som adopterats nationellt relativt internationellt adopterade från Indien skulle relevansproblemen bli stora när man ska konstruera mätmetoder som ger ett jämförbart resultat angående det psykiska välbefinnandet mellan länder så olika att de egentligen inte låter sig jämföras. Vem mår bäst - en svensk akademiker som regelbundet ventilerar sina psykiska tillkortakommanden hos en psykolog eller en indisk daglönearbetare med helt andra fokus än navelpillande? Kan man jämföra värden i liv som levs under helt olika omständigheter?

Kanske inte så lite kulturimperialistiskt skulle jag vilja göra detta. Jag tror också att det kan finnas inslag av helt andra önskemål än att vilja bli förälder vid nationella adoptioner - som t ex oavlönad arbetskraft inom familjen. Jag tror också att värderingar som att adopterade barn inte har samma värde som biologiska kan vara vanligare vid nationella adoptioner liksom inslag av osynliga och för barnet förtigna adoptioner.

Det är inte svårt att förstå och sympatisera med nationell stolthet som inställningen "att vi måste själva ta hand om vårt lands barn",  inte desto mindre tror jag att det än så länge oftast är bättre för det enskilda barnet att adopteras internationell än nationellt.

Jag tror heller inte på den mytiska ursprungskulturen, vi är, blir och förblir speglar av den kultur vi växer upp med.

Jag tycker det kan vara en fördel att inte se ut som sina föräldrar om man är adopterad, just av skäl som nämnts ovan, såsom för barnet "hemlig adoption".  Barnet slipper riskera att man försöker dölja det (vilket jag inte tror förekommer i Sverige idag) och det är hela tiden öppet för omgivningen, varmed förklaringar och missförstånd inte uppkommer. Mitt barn slipper förklara att h*n inte kan ärva mina anlag för diabetes till exempel.

Jag tycker också att vi alla bor på ett och samma jordklot, varför ska vi alltid inordna oss i landsgränser och andra gränser och sorteringar. Vi är alla människor och måste hjälpas åt för vår arts och vårt jordklots överlevnad.

Om man nu ska tala om vad som är "naturligt" traditionellt sett så är det naturligt att "adoptera" barn för det har förekommit i alla tider och kulturer. Skillnaden är att vi nu adopterar internationellt. Men det är en naturlig anpassning till utvecklingen av världen. Idag lever vi ju i en mycket global värld med internet och flyg som raderat ut distanser.

Jag tror att enda realistiska (som inte heller är realistiskt) sättet att det inte ska födas oönskade barn vars biologiska föräldrar är för sjuka eller för fattiga för att ta hand om barnet eller vars samhälle inte tillåter det, är abort. Och är det bättre? Vill verkligen de som är adopterade hellre vara aborterade? eller kanske  inte kommit till pga preventivmedel. Det vore ju även faktiskt sorgligt för alla oss som inget hellre vill än att få älska ett barn även om vi inte fött det.

Sett ur ett reinkarnationsperspektiv kommer vi alla - adopterade som icke-adopterade - till exakt rätt familj! Men det är kanske inte så mycket att luta sig emot, på något sätt behöver vi ordna världen och se till att övergivna barn får en ny familj. Barnkonventionen har kommit fram till att nationell adoption är att föredra framför internationell och det är kanske inte så konstigt. Tänk tanken att Sverige skulle få en massa övergivna barn. Inte skulle vi då börja leta efter nya föräldrar i andra länder? Vi skulle antagligen tycka att det var praktiskt att hitta en ny familj inom landet. det skulle ge bättre kontroll över processen (hur föräldrarna är, uppföljning av barnet, m m), det skulle underlätta för barnet att söka sin ursprungliga släkt. Många skulle också tycka att det var lämpligt att barnet smälter in i sin familj rent utseendemässigt. Em del skulle tala om "ursprungskultur" och liknande.

Endast Sverige svenska krusbär har, menar du kanske, VNmamma.

Tycker inte jag när jag tänker tanken att Sverige skulle få en massa övergivna barn, åtminstone inte till priset att man, för att överhuvudtaget kunna hitta hågade inhemska adoptivföräldrar, valde att ta mycket lätt kraven på dessa - istället för att ge de övergivna barnen lämpligare föräldrar utanför sveriges gränser.

Men det är en riktigt intressant hypotetisk konstruktion, där jag känner mig rätt säker på vilket av våra politiska partier som skulle ha flest sympatisörer med inställningen att tanken är otänkbar - en ren skymf mot Sverige och våra svenska barn.

Vad gäller barnkonventionen så är den just en politisk konstruktion, den kan inte och bör inte ge uttryck för annat än att nationell adoption är att föredra framför internationell.

Inte desto mindre kanske det ur ett renodlat barnperspektiv är precis tvärtom.

FMGA & Vildrosen
Tack, äntligen några kloka ord. FMAG du verkar väldigt insatt och påläst. 
Sverige har väl redan en massa övergivna barn, tyvärr får dom sällan möjlighet att få föräldrar och ett ordnat hem då vi, i vårat präktiga land, tycker att fosterhem är ett bättre alternativ än adoption. Hur det fungerar kan ju många vittna om.
Historiskt kan man ju se,även i Sverige, hur man värderat barn. Man har i många kulturer, velat och vill fortfarande ha söner. Flickor räknas aldrig riktigt in i familjebilden då dom iallafall ska giftas bort. Att det,  t ex i Kina, är mest flickor som överges är inte alltid föranlett av fattigdom eller sjukdom hos bioföräldrarna. inte heller kan enbarnspolitiken vara  enda skälet, Kina har haft flest selektiva aborter i världen och då är det flickorna som väljs bort.
 Att förutsätta att  flickor  som lämnats på barnhemstrappor etc, skulle fått det bättre om dom adopterats nationellt i stället för internationellt är märkligt och en smula naivt i mina ögon. 
Nationell adoption förespråkas ju karftfullt från alla möjliga håll.
Läste idag AC´s medlemstidnings sista sida och häpnar över formuleringarna " det måste stå bortom allt rimligt tvivel att internationell adoption är det bästa för just det här barnet" hjälp det låter nästan som om vi begått ett brott, två gånger dessutom!
Man slår sig för bröstet över sin egen förträfflighet visavi andra länder.
Vi har två barn från Kina.Det ena bortvald pga sitt kön(?), det andra för sitt handikapp,
Är det verkligen nån som tror att dom skulle haft det bättre om dom fått Kinesiska föräldrar?

Menar du att det finns ett svar på din sista fråga? Hur kan man komma fram till ett sånt?