Bra eller dåligt med adoption?

"Ni tror att ni gör en god gärning och okej men det ligger så mycket mer i det. Min mamma resonerar som dig och jag kan säga att vi har ingen konstakt idag för hon vägarar se bortom sin "goda" gärning. Det spelar ingen roll hur eller varför en mamma ger bort sitt barn för hur du än vrider och vänder på det så i grund och botten är det en separation."

Nej, vi tror inte vi gör en god gärning - vi vill ha barn! Barn att älska, ta hand om och leva med, hela paketet vad barnet än har i sin "ryggsäck". För alla a-barn har (som du säger) mera eller mindre bakom sig redan, när de får en ny familj. Det måste vi a-föräldrar inse och förstå.

Att en biologisk mamma bli tvungen att ge bort sitt barn är alltid tragiskt. Som någon skrivit ovan flera gånger redan. Självklart att det är en separation som påverkar barnet, mera eller mindre. Tror inte nån som adopterar nu inte skulle förstått detta. 

JellyBean. Jag håller med dig helt om att ett adopterat barn inte är ett oskrivet blad. Fast så tycker jag nog om biologiska barn också, vissa föräldrar försöker påverka sina barn alltför mycket.. de är egna inndivider med egna val. Detta med att adopterade barn har en bakgrund är verkligen något man  går igenom i adoptionskursen. Det poängteras att man ska vara medveten om detta och öppen för barnets frågor. Jag tror att kulturen är en helt annan idag än på 70-talet. Nu är det många föäldrar som adopterat som intresserar sig för landet och kanske snarare riskerar att uppmuntra barnen för mycket till kunskap om ursprungslandet, och uppsökande av rötter. På 70-talet ansåg man nog mer att man skulle  börja om på nytt. Dessutom betonas det idag att man ska välja adoption för att man av egoistiska skäl vill ha barn och att barnen aldrig ska känna att de står i tackssamhets skuld. Och det är verkligen så att det finns tragiska omständigheter till att barn tvingas adopteras bort, omständigheter som inte borde finnas, inte bara kvinnorna utan samhällena har ofta inskränkt syn (så var det till nyligen i Sverige också) på tex ensamstående mammor, det finns incest, våld, svält, sjukdom, you name it, massor av anledningar som inte borde finnas till att barn behöver nya föräldrar. Lyckligtvis finns det också föräldrar som vill ha barn!!! Det gäller att göra det bästa av situationen. Man kanske fick en skada av att bli lämnad, men det är inget man behöver identifiera sig med resten av livet. Man bör försöka vara realistisk och ta vara på sin andra chans. Inget kan göras ogjort. Det verkar hämskt om din mor tycker att du ska vara tacksam. Det är verkligen hon som ska vara tacksam som fick dig som dotter. Fast det är ju tråkigt för en mor när ens dotter mår dåligt och kanske inte ens vill ha kontakt. För jag hoppas verkligen inte att det är ömsesidigt. Hon har ju valt dig och inte tvärt om och om man adopterar har man ett ansvar hela livet-långt efter 18-års strecket!

Usch, blir ledsen att höra det du skriver men förstår på mitt egna vis (då jag själv inte är adopterad) vad du menar.
Jag kommer också från en mycket speciell familj och har också ägnat många år åt att läka och bli hel vilket fungerar väl men är jobbigt.

Jag är själv bland dom som ska adoptera, jag kan inte få barn och har längtat efter barn så många år. Jag är vän med flera adoptivföräldrar och har sett både för och nackdelar med adoption.Ett av två syskon i en familj mår jättebra, det andra inte alls. Båda flickor och från Indien. Många svar och frågor och tankegångar som ligger till grund för funderingar och alltifrån oro/frustration och lycka. Det är en balansgång.

Jag hoppad kunna möta mitt barn där, att finnas och se till att göra allt jag kan för att det barnet som föräras mig blir en så hel människa som möjligt. Att adoptera för att göra en god gärning....hela den innebörden och meningen gör mig skitförbannad. Om det ses som "en god gärning" i andras ögon ger jag blanka fan i. Jag vill ha barn, punkt. Om man har den inställningen och också hävdar det i en hemutredning kan man ju lika gärna hälsa hem.

Jag är ledsen att du har en sådan relation idag till din a-mamma och att hon inte valde "hela dig" utan bara det hon ville se och kanske mäktade med.
Den gången i livet jag får mitt barn vet jag att hon eller han alltid kommer att ha i bagaget att en gång ha blivit bortvald. Om man aldrig upplevt den känslan kan man aldrig förstå den fullt ut, det måste man respektera och försöka göra det bästa man kan av.

Jag önskar dig all värme och lycka.
Kram

Jag tror inte att jag gjorde "en god gärning" som adopterade. Däremot så tror jag att jag, och min man, gjort nåt som är rätt. Det finns inga garantier för att vår son också ska tycka att vi gjorde det när han blir äldre, men vi gör vad vi kan för att han ska känna sig älskad och respekterad och för att hans ursprung ska ha den betydelse han själv väljer att ge det. Bland annat genom att ända sedan början vara öppna och raka och att svara så tydligt som möjligt på hans frågor om hans första mamma och pappa o s v.

Ni som anser att adoption är så dåligt, vad anser ni är ett bättre alternativ för barnet? Och då menar jag realistiskt alternativ som fungerar i den värld vi lever i.