Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej är ny i tråden och undrar bara över en sak.

Jag har diskuterat med en psykolog ang ev diagnos men jag har inte fått det på papper så att säga. Men jag vet att jag är bipolär. i de depressiva faserna får jag ångest, gråter, eller blir apatisk och vill inte gå ut, träffa folk osv och fastnar ofta i ett okontrollerat ätande. Blir samtidigt rädd för att bli lämnad, blir svartsjuk och får väldigt dåliga tankar om mig själv och andra. Extremt dåligt självförtroende. Jag får inte självmordstankar men kan däremot ofta tänka att det inte fins någon mening med nånting.

När jag är manisk är jag kung. Snygg och glad. störst bäst och vackrast!  Sen gör jag allt ifrån att shoppa (ej helt okontrollerat tack och lov, mer måttligt) STÄDA, jobba massor, starta företag, börja på utbildning, tapetsera, sporta, fixa utseendet, ha massor med sex osv osv. Jag äter väldigt lite och sover väldigt lite då.

Det jag undrar över är om NÅN upplever att det blivit bättre om man får diagnos och ev medicinering? Jag vill inte gå på antidepp för det gör mig håglös, men det finns ju annat? Eller är det bara dåligt att ha en sån diagnos med sig i bagaget?

Jag mår så dåligt under den deppiga fasen. när jag är manisk är det väldigt roligt och jag är glad, men det är så tråkigt att aldrig kunna avsluta något. Har inte slutfört nånting ordentligt i hela mitt liv förutom tre graviditeter, ar halvfärdiga utbildningar osv.

Eller är det bara att gilla läget och acceptera sina ups-and-downs?

Jag satte "störd" som signatur nu, det är jag som skrivit här ovan med en massa störningar

Jasså har det varit bråk i tråden?

Klart det måste finnas folk som blir bättre! jag räknar med att bli bättre av medicin! Det bara måste bli så. Utifrån mina symptom så hoppas jag på en blandbehandling med Litium och Antiepileptika.

Jag undrar också om man kan bli frisk/bra med medicin. Jag trodde det när jag började med den senaste medicinen, för den gav så bra effekt. Och nu kan jag lika gärna kasta den för jag mår skit igen. Kan medicinen verkligen bara sluta fungera så där bara??

Men när i helvete ska ni släppa det som varit?
Måste ni blanda in ny ahela tiden och sitta och klaga? Get over it. Vi tycker inte alla lika.

Bråket handlade om att en tyckte man skulle äta litium under grav och jag tycker det är fel. Olika läkare säger olika.

Jag blir så trött på folk ibland... Min vän började skicka massa sms igår eftersom jag inte svarade i telefonen. Jag säger åt henne att jag mår jättedåligt och brytit ihop i tårar hela dagen. Hon vill prata om sitt förhållande för hon förstår sig inte på killen. Elakt kanske, men jag kunde inte bry mig mindre när jag själv kämpar för att hålla mig samman. Får utstå att hon ringer, smsar och tjatar i flera timmar trots att man säger att man inte orkar. Fan, låt mig vara människa!

Angående litum så får ju alla ta ställning till det själv. Man får se till situationen. I de flesta fall tror jag inte att det är bra, men med en mamma som är djupt deprimerad så är det kanske det bästa av två onda ting. Svårt det här med medicinering och graviditeter. Jag är själv nervös för när den dagen kommer, är rädd för att vara omedicinerad.

Hej, var några år sedan jag skrev i några Bipo-trådar här på FK.

Har kanske inget vettigt att komma med så här på en gång.
Jag är rapid-cycling, men har haft något enstaka maniskt skov då jag kan sabba för mig själv ganska mycket.
Jag är missbrukspersonlighet (vågar inte ta emot benzo osv för jag känner direkt att jag skulle fastna) och har även alla ADHD-drag man kan ha.
Samt att jag har GAD och social fobi (fast inte då jag är riktigt uppåt, då byter jag ju personlighet).

Jag har problem med minnet och ofta känns allt overkligt. Hjärnan är mos så att säga.

Har testat de flesta medicinerna men inte litium, vill inte utesluta fler barn.

Ja just ja, ca 30 år, kvinna, 1 barn, gift.

Jag är lite chockad idag efter mitt psykolog-besök. Min psykolog antydde att jag behövde mer hjälp än hon kunde ge mig, och att jag borde lägga in mig på ett behandlingshem. Jag trodde att hon skojade. Jag var manisk (eller hypomanisk) för några veckor sedan och gick sedan in i en depression. Men jag är inte självmordsbenägen, jag klarar oftast av att gå till jobbet osv. Mår dåligt men fungerar ändå väl. Men hon vill att någon ska kunna observera mina svängningar, och att det bara kan göras om jag är någonstans där personal kan hålla koll på mig hela tiden. Det känns så överdrivet. Vad tycker ni?