Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej och välkommen! Alltså att komma ut handlar om att först själv acceptera sjukdomen och den man är fullt ut, sen att ha kunskap om allt och känna igen sina tidiga tecken och lära sig så mycket om sitt sätt att fungera, och hur man klarar av vardagen på bästa sätt. Gärna ta kontakt med andra som har sjukdomen genom självhjälpsgrupper eller som du gör nu via nätet. Sen är frågan för vilka vill du berätta? Och vad vill du ha för mottagande. Många vet ju ingenting om vad ordet bipolär överhuvudtaget betyder. Sen om de läser på så är de ju inte att de alltid stämmer överens med hur man själv mår heller. Jag vart under många år rådd att inte berätta på jobbet tex. Men för familj och nära vänner tycker jag, om man själv vill såklart, att man skall kunna berätta. Man är ju en stor del i deras liv och de gör ofta väldig nytta att få andras förståelse. Sen om man blir sjuk så är de ju bra om de redan vet vad e handlar om. Känner igen mig med det om din mamma, som inte verkade förstå, har själv en mamma som inte alltid har den största förståelsen. Samma sak som en gång när jag var inlagd och jag hörde en av vårdarna fråga en medpatient om han kände sig lite manodepressiv idag. Alltså en del fok förstår bara inte, då får man helt enkelt förklara för dem, och är de inte intresserade så är de bara att släppa. När jag kom tillbaka till jobbet efter en längre sjukdomsperiod så var jag öppen, men jag märkte att vissa rynkade på pannan och tog inte till sig vad jag sa menans vissa var väldigt förstående och ingen har någonsin sett ner på mig eller bahandlat mig annorlunda.

Ni som är duktiga inom detta område. vad tror ni. Kan jag vara biopolär av något slag?

www.familjeliv.se/Forum-4-50/m56275264.html

Jag joinar här. Är bipolär typ 2, och kämpar främst med depressionerna. Hypomanierna är jag totalt förälskad i och ser som en välsignelse. Depressionerna däremot får mig att vilja dö. Man glömmer att man ens haft bra perioder när man är deprimerad. Just nu är jag inne i en låg period och jag vill bara ge upp.

Nej, det är inte lätt. Allt hade varit lättare om man fick stöd av familjen... Men det kan man inte få, när familjen antingen är narcissister eller medberoende.  Det värsta med narcissism är att de själv lider, de har ett självhat - som de trycker bort genom att trycka ner andra. De ser inte själv att de gör det, men det är så tydligt. Pappa säger att jag är psykstörd och allt sånt, eftersom han själv har det svårt psykiskt. Finns så extremt många saker som de använder på mig, som är kopplat till de själva. Man blir så trött, fast det är skönt att man kommit på det - tar de inte på allvar längre. Inte lika mycket iaf...

Det är skönt att min sambo finns, utan honom så hade jag inte orkat. Men det är samtidigt jobbigt att ligga honom till last.

Ville äta medicin under graviditeten, men jag fick inte.

Depressionerna är värst för mig med. Jag tycker det är läskigt, jag blir rädd för mig själv... För när man mår okej så känner jag att jag vill leva, att jag klarar det här. Men så fort depressionerna kommer så är det nattsvart, finns inte hopp i kroppen för fem öre.

Man får försöka tänka på att det faktiskt finns bra perioder. Fast jag kan tycka det är väldigt deppigt att tänka på att det kommer att bli bra, men att det även kommer att gå neråt. Man blir trött av svängarna. Fast det kan komma en jättebra medicin om en månad, ett år, fem år! Man får stå ut, finns så mycket vackert i livet som man borde uppleva istället för att ge upp.

Dricker ni alkohol? Reagerar ni negativt av det?

Usch man blir så trött på det eviga prövandet av mediciner. Att det ska vara så svårt att hitta något som fungerar. Du har rätt i att man ska kämpa, man vet aldrig vad man missar annars. Men det är så mycket lättare att bara lägga sig ner och gråta. Man missar så stora delar av sitt liv pga depressionerna, och folk runt omkring en försvinner för att man inte orkar vidhålla kontakterna.

Jag dricker inte alkohol, men innan när jag gjorde det så blev jag glad av det. Har aldrig kombinerat det med mediciner.

Ja, jag är också less. Har ätit mediciner i sju år nu, har inte hittat någon bra än. Har visserligen inte fått äta "riktiga" mediciner för bipoläritet än (förutom seroquel), men jag vet inte om jag kommer få det heller. Är diagnostiserad nyligen, och alla läkare gnäller över att det är såååå svårt att hitta en medicin till mig - men de ger mig bara "vanliga".
Äter ingen medicin alls nu, väntar på läkartid som aldrig kommer.

Depressionerna för mycket ont med sig, som du skriver. T.ex. det sociala försvinner mycket, man orkar inte hålla kontakt med folk. Fattar inte alls hur vissa orkar vara aktiv och social varje dag, ha tusen vänner som de känner bra allihop. Blir trött av tanken.

Okej, jag reagerar rätt dåligt på alkohol. Tänkte om det kanske var något vanligt bland bipolära i allmänhet.

dricker ingen alkohol alls, mår skit av det i flera dagar efteråt!

Jag kan dricka ETT glas vin på fredag och lördag kväll och det gör jag nästan varje helg till maten.
Men dom få gånger jag har druckit mig berusad sen jag fått barn har jag haft ångest i flera dagar.
Det fick jag i och för sig innan jag fick barn också, men då bedövade jag det med ännu mer alkohol.